Regnet bara öser ner som om någon försöker tömma hela himlen på en gång. Jag har sagt hej då till landet för sista gången den här säsongen och som alltid sår det ett litet frö av sorg någonstans i mittenregionen av min torso. Varenda fiber i min kropp längtar tillbaka till London. Hela kroppen vill ta första bästa flyg bara för att kunna åka dubbeldäcksbuss, dricka pints, kramas med någon alldeles speciell och säga saker som "alright mate" och "'ello 'ow 'r u?", men samtidigt finns det här lilla fröet och jag vet att om några månader kommer det ha slagit rot i min mage och slingrat listiga armar kring lilla blodpumpen. Det kommer göra ont och vara lite ledsamt och jag kommer tjata på twitter om hur mycket jag saknar Stockholms alla broar och hur det känns i luften när isarna börjar lägga sig i kajerna.

 

Jag kommer längta efter allt, alla, spröda knäckebröd och varma små tassar.

 

Men sorgen är ännu ingen klätterväxt, den är inte ens ett litet skott, och när novembervindarna drar in med de hårdaste höstskurarna, då kommer jag vara glad över att jag längtar hem. Precis på samma sätt som jag nu längtar hem. Här i regnet. Hem till England.