Något nytt att sakna
Det fina med att flytta utomlands är att helt plötsligt en dag inser man att borta inte längre är tillfälligt och läskigt. Borta blir istället ett nytt hemma där det finns nya platser att längta till, nya fester att gå på och nya vänner att sakna. Visst är det lite jobbigt att stå med fötterna i två länder, båda fastkilade av tunga kärleksankaren som drar mig ner i spagat, men egentligen är det mest bäst och faktiskt lite lyxigt att ha två hem att längta till precis hela tiden.
Kvällar som denna när jag måste tacka nej till inbjudningar och pratar med kompisar om det kommande skolåret kan jag inte låta bli att sakna precis alla i mina favoriter i London.
Nadine! Meine Schatzie! Alltså oj va vi ska kramas när jag kommer tillbaka. Kramas och sjunga stämsång.
Nathan som jag älskar av en miljon anledningar. Mycket för att han är underbart cynisk och sarkastisk på ett typiskt brittiskt sätt samtidigt som han har världens största hjärta och han vet precis när man är ledsen. Han hinner se sånt innan jag öppnar munnen. Då lägger han handen på axeln och säger "alright mate, fancy a cuppa?". Då blir precis allt bra igen en liten stund. Alltså Nathan♥
Tasha och jag lärde egentligen inte känna varandra förrän sista terminen i skolan, men hon är redan en av mina favoritpersoner. Jag skrattar alltid så mycket med henne och hon är underbart begåvad.
Bobby som vinner OS-guld i världens finaste kille. Han är lite som Nalle Puh, Leonard Cohen och Colin Firth på samma gång.
Stjärnskottet Hanna från Västervik. Rösten som får mig att gråta varje gång och skrattet som gör mig alldeles varm i själen. Klappar händerna av lycka när jag tänker på att vi ska gå i samma klass i höst. HEJA HEJA HEJA!
Harry!!! Åh va jag saknar Harry. Den här bilden är från sjukaste kvällen någonsin när jag, Harry och Nathan var backstage på NME awards (här håller vi Arctic Monkeys pris) och festade hela natten med alla indierockstjärnor på lyxiga hotell. Total eufori och långa samtal med Carl Barat, öl med Jarvis Cocker och jacuzzibad med Noel Fielding. Framåt sju på morgonen satt vi i en taxi på väg hem. Jag i mitten med de här fina pojkarna sovandes på varsin axel.
Adela ♥. Nuff said.
Och Hattie sitter visst där i högra hörnet. Hon är min största idol.
Alex, min bästa bro. Jag är helt överlycklig att han och Leslie gifter sig i höst så att han kan stanna i England. Annars hade jag nog behövt åka till Arizona och kidnappa honom.
Georgia, Freddie, Olivia och Bam. Alla utom Bam ska läsa vidare med mig i höst. PEPPEN!
Caroline fortsätter tyvärr inte till hösten eftersom hon redan har en degree och måste jobba. Vi kommer förhoppningsvis hänga hela tiden ändå för jag kan inte tänka mig en vardag utan henne. Hannah är en relativt nuvunnen vän men jag ser fram emot att hänga med henne i höst. Vi har redan bokat in en fotosession och vi ska försöka skriva lite musik tillsammans (OBS! Kan bli hur bra som helst).
Dundercoola Josefin. Punkbassisten från Norrköping som numera spelar i bandet "Her Majesty" tillsammans med Babyshambles gamla trummis och några av Londons hårdaste brudar.
Men mest av alla saknar jag såklart Felicia. En gång i skolan var vi tvugna att skriva en riktigt countrylåt och jag skrev en episk countryklassiker med massa "twang" som handlade om Felicia. Hon växte ju upp i North Carolina och är största anledningen till varför jag pratar amerikansk engelska. Hon är mitt Amerika. Här är refrängen från låten; "My Virginia, my Tennessee, my Georgia, my Atlantic breeze. My home, my getaway. She's my Carolina sunset and Carolina day".
Nu har jag bokat biljett. Den fjärde september åker jag hem igen.
Kommentarer
Trackback
