JAG ÄR JU SÅ HIMLA ROLIG
Det märks att terminen närmar sig mot sitt slut när ens middag består av couscous med svartpeppar och frukost blir en lucka i chokladkalendern och en kopp te. Alltså så schaskigt är det inte, men jag längtar lite till det där fullproppade kylskåpet i Stockholm som jag återförenas med om bara två veckor.
Jag kom precis hem från en open mic night i Kentish Town. Så här såg det ut ungefär.
Stället hette The Oxford och låg på 265 Kentish Town Road.
Den här killen var ljudtekniker och världens idiot, men jag fick ju snacka med bästa Bobby så jag brydde mig inte så mycket.
Den här killen var ljudtekniker och världens idiot, men jag fick ju snacka med bästa Bobby så jag brydde mig inte så mycket.
The Oxford är en himla trevlig pub (lite dyr kanske) med mysig inredning.
De hade verkligen gått all in med juldekorationer och mysfaktorn var så hög att jag ville bara gosa med allt.
Den här duden spelade dödspunk och såg lite ut som om han nyss rymt från ett mentalsjukhus. Jag var inte riktigt säker på om jag skulle vara livrädd eller tokdigga så jag gjorde lite både och.
Den här tjejen hette Fiona och hon var så himla toksöt. Hennes låtar behöver lite hjälp av ett proffs (eller mig, moahahha) men hennes röst var sjukt orginell och liksom hallå, vem gillar inte cute asians?!?!!?!?!?
Sen tog Bobby till scenen, gjorde sin grej och var bäst som vanligt. Jag blev mkt mkt avundsjuk på den perfekta Kalle Anka-granen. Kort och tjock och asamycket ljus.
De här typerna kallade sig själva för Albion och var ganska bra. Tillräckligt bra för att jag skulle känna "åh nej måste jag spela efter de här tuffingarna?!?!".
I regel dricker jag aldrig innan jag sjunger för det gör att jag helt tappar kontrollen över mina nerver och blir typ jättefull på en munfull bärs, men ikväll var allt så juligt, trevligt och jag var tvungen att vänta så länge på min tur att jag kanske råkade dricka ett pint eller två. Min fullighet (yes jag får hitta på ord om jag vill) resulterade i att jag trodde att jag var världens skojis och varvade mina sorgsna låtar med något slags standup-nummer. Bobby såg lite orolig ut men det gick hem hos resten av publiken och jag varvade flera nya fans.
Nu är det dags att kinesa, imorgon väntar världens längsta skoldag och kanske ett eller två nervösa sammanbrott.
Önska mig lycka till!
Önska mig lycka till!
Kommentarer
Trackback
