AHD-deppen börjar mer och mer fövandlas till att jag är arg över olika saker. Till exempel är jag arg över hur stor betydelse den här dagen har trots att den är så jävla oviktig. Jag menar mest att alla andra dagar på året är det ändå helt okej att vara singel, men just idag är det som en måttstock över alla misslyckanden i livet och även om jag säger att "nej jag bryr mig inte om alla hjärtans dag" så blir ändå allt jag gör den här dagen en motreaktion till hur den bör tillbringas. Om jag går ut med mina kompisar ikväll bara för att vi älskar att dricka öl så kommer det ses som en "woho, single ladies, vi har kul utan killar", en anti-fest, om jag sitter hemma och tittar på rom-coms med glass och tofflor (som jag gör varje jävla tisdag) så är det ett tecken på valentines-depression.

Det är trist att det måste vara så. Vad som kommer hända ikväll är att jag med största sannolikhet kommer dela en flaska vin med mig själv och skriva låtar om hjärtekross och sömnlösa nätter. Jag borde kanske tacka alla hjärtans dag för den här känslokarusellen den satt mig på. Mitt yrke är trots allt beroende av att jag känner mig konstant ensam, missförstådd och hjärtekrossad.