Klockan är nästan midnatt och jag kommer strax börja mitt sista dygn som 20-åring.

21 känns som en stor ålder. 21 betyder att man är i 20-årsåldern, att det inte riktigt längre är okej att leva kvar i en tonårsillusion och att det är dags att börja tänka på livet i sin helhet. Efter 21 går allt mycket snabbare och varje dag är en dag närmare amorteringar, familj, klimakteriet och döden.

Efter 21 kommer liksom 25 och sen börjar alla kompisar surra om hur de planerat jonglera karriär med graviditet eller hur de inte tänker fortsätta dejta den där hunkiga killen för de ser ingen framtid med honom.

Åh, 21 är ju jätteläskigt! Nu kan jag inte längre låtsas att jag fortfarande går i gymnasiet och är borta på något slags nöjesbesök. Jag är här för att inleda livet som vuxen. Jag är här för...håll andan... göra karriär?

Ibland är det verkligen så att jag glömmer att allt det här är en del av mitt liv. Jag tänker typ på när mina föräldrar säger "ja i min första lägenhet" eller "när jag flyttade hemifrån" och jag glömmer bort att det som händer här och nu kommer vara historierna jag berättar när jag står i skor som liknar dem mina föräldrar bär.