Idag har jag varit på British Museum, ätit lunch på Wagamama och promenerat runt halva London med Felicia och pekat ut exakt vilka hus vi vill bo i. Det är så skönt med lov, att helt plötsligt få en vecka då man kan göra allt som det aldrig annars finns tid till. Flanera och dagdrömma till exempel, och det är ju det bästa jag vet.

Nu har jag ätit en halv påse chokladhjärtan jag fått av min syssling, hon är 13 år och är ungefär lika cynisk som jag, men hon är ändå en påse solsken som jag vill stoppa i mitt hjärta hela tiden. Särskilt nu när jag tömt hjärtat på krossat glas i kvällens låtskrivande.

Det är så svårt att veta vem jag skriver om längre. Allt är en röra och den starkaste känslan som finns jämte ensamheten är nog att jag fortfarande naglar kvar mig i ett spöke jag trodde jag hade glömt.