Jaha, 2012, det känns väl ungefär lika märkligt som nya år alltid gör. Jag håller på min nyårsdagstradition vilket innebär helvetesbakfylla/dödsångest, samt att äta en hel sluskpizza på under fem minuter. Jag firade in det nya året ute på Elfvik där det bjöds på god mat och dans till klockan sju på morgonen. Jag grät två gånger under kvällen (pga fylla och sentimentalitet i överflöd) och dansade sönder mina skor. Bättre nyårsfirande är svårt att hitta och jag är så lycklig över att jag fick vara med just alla de som var där.

Nu ligger jag äntligen i min säng och undrar hur det är möjligt att jag fortfarande lever. Jag funderar också på hur det nya året ska bli. Jag minns ett hetsigt fylleögonblick någon gång alldeles precis efter tolvslaget när jag slängde ur mig en drös totalt orimliga nyårslöften, som gick i stil med att bli större än Adele, bli lika fit som en Victoria Secret-modell, åka till Bora Bora och gifta mig med Hugh Jackman, men löftenas orimlighet till trots känns de ändå som vettiga förslag. Jag menar, om mayaindianerna har rätt så blir det här sista året av vårat jordeliv så om jag någonsin vill uppnå mina drömmar är det väl ändå nu man ska satsa?

Okej, jag vet att nästa nyår kommer gårdagens partyblåsa säkert vara för liten, skivkontrakt kommer vara en dagdröm medans jag svabbar golv på Donken eller dammar av kulturvetarböckerna och Hugh Jackman kommer säkert vara upptagen med att köpa hus på Bora Bora med en riktig Victoria Secret-modell, men för stunden tänker jag inbilla mig själv till att allt är möjligt. Att det blir en singel till jul och att jag äntligen kommer få ändra relationsstatus på facebook.