Vänner. I morgon har jag min sista skoldag för det här läsåret och jag ligger vaken i min säng med myror i benen. Hur kan jag sova när jag om nio timmar kommer ha min sista showcase workshop med min klass som den ser ut nu? Ungefär en fjärdedel stannar kvar till hösten för att börja på bachelor-programmet, men de flesta har inte råd att stanna kvar och jag måste sörja att jag inte kommer få se deras fina ansikten i korridorerna varje dag, eller höra deras vackra musik mer än på radio, MTV, Royal Albert Hall, etc.

 

Det är helt obegripligt att de här elva månaderna har gått så töntigt fort. Jag minns så tydligt hur det kändes första dagen i skolan när vi var tvungna att uppträda med en låt inför alla låtskrivare. Jag tyckte alla var tusen gånger bättre än mig, jag var livrädd och med hjärtat i halsgropen och världens starkaste kaninpuls spelade jag "Oh Pretty Boy". Alla klappade och killen jag hade en crush på sa att jag var bra.

 

Det är så länge sen nu. Nu är de där begåvade främlingarna mina begåvade kompisar och när jag spelar "Oh Pretty Boy" imorgon bitti kommer jag inte vara rädd för att ingen ska klappa. Jag kommer bara vara ledsen över att jag inte kommer få höra just de där händerna smattra som kastanjetter. För just den här gruppens händer vill jag aldrig skiljas från. Jag vill höra dem klappa hela livet ut.