Hur skönt det än är att bli galet bortskämd är ändå den här så kallde studentmisären väldigt speciell och jag älskar hur jag kan helt plötsligt få en idé, ett litet ord bara, och några timmar senare ha skapat ett nytt stycke musik fullt av mening och kärlek. Det är den bästa känslan och jag känner hur hjärtat klappar hårdare när jag vet att jag har gjort något bra. Det får mig att inse att jag inte skulle byta det jag har mot någonting (förutom en plats på Hogwarts eller Colin Firth typ).

Kanske är det som Pretty Woman, fast i slutet tackar jag nej till prinsen i den vita limmon för livet på gatan är riktigt najs. Där får man ju ha på sig korta kjolar, spexiga peruker och glittersmink. Dessutom är alla lite galnare, gladare och fulla av drömmar. Bye Richard Gere, tack för kläderna och allt hångel, men jag går tillbaka till mitt liv nu.