Den här veckan är det kärlekstema i Solo Writing och jag förbereder mig redan nu på att dra fram onödig smärta som jag antingen vuxit ifrån eller inte orkar bry mig om längre. Felicia och jag såg på Min Bäste Väns Bröllop idag, liksom för att gödsla kärlekskreativiteten lite grann (eller snarare smita från musikteorin) på det sätt som bara romantiska komedier från 90-talet kan.

Jag har nog sett Min Bäste Väns Bröllop ett tiotal gånger men ungefär halvvägs genom filmen slog det mig att jag inte kom ihåg hur filmen slutar. Jag försökte verkligen minnas, men mitt huvud var helt blankt. Slutet kom och Julia Roberts fick inte sin 90-talshunk. Han gifte sig med fucking jävla Cameron Diaz även fast hon är sämst och bara har känt honom i någon månad medans Julia älskat honom i tio år. Det slår mig att jag aldrig minns slutet på den här filmen för jag tycker det är så orättvist. Julia Roberts förtjänar lite kärlek, och den så kallade feel good scenen på slutet när hon dansar med sin kompis tycker inte jag är tillräckligt för att väga upp för allt hon förlorat. Där sitter jag och tittar på en romantisk komedi och blir tvärsnuvad på konfekten. Jag är uppvuxen på disneyslut och Pretty Woman, det är psykisk omöjligt för mig att vara nöjd med "nåväl, hon har ju sin bögkompis i alla fall". Jag köper det inte. Hör ni det? JAG KÖPER DET INTE! Ge Cameron Diaz den gulliga lillebrorsan och låt Julia rymma med hunken.

Jag förstår inte varför det ska vara så jävla svårt. Nåväl. Nu måste jag tillbaka till musikteorin.

Dolly är min kvinna ikväll när jag letar efter taggar i hjärtat som aldrig ryckts ur. Dolly förstår liksom alltid hur jag känner. Ibland önskar jag att jag kunde vila huvudet mot hennes enorma barm och gråta tills det inte finns några tårar kvar. Hon skulle stryka mitt hår stillsamt och sjunga Coat of Many Colors tills jag somnade.