Det är fullmåne och som alla andra nätter är midnatt bara ett klockslag som betyder att jag är långt ifrån sömn. Jag har varit på Vietnamesisk restaurang i Shoreditch med Stefan och ätit min egen vikt i tofu (lätt överdrift). Nu lyssnar jag på Håkan Hellström och gråter i smyg. Det känns som att ett trasigt pophjärta är det enda som kan få mig att våga åderlåta den här kärlekslåten som kilar runt i mina ådror som ett gift. Den måste ut. Nu. Annars går jag under.