VA? VA? VA? VA? VA? VA? Tänker ni. Gör det. Det är det enda man kan göra.

Harrys familj jobbar med produktionen av NME awards så han fixade så att jag, han och Nathan kunde gå in VIP. Det var helt galet. Vi drog dit direkt efter vårat showcase och gled rakt in bland VIP-borden där the Horrors, Florence + The Machine, Johnny Marr, Noel Gallagher och typ halva Londons rock-kungligheter satt. Jag höll Nathan hårt i handen för att inte tjuta av lycka, men när Noel Gallagher började spela var det svårt att låta bli. Jag dansade som en tok och skreksjöng medans fjortonåringen inom mig dog tusen gånger om av ren lycka, och jag var tvungen att hålla tillbaka glädjetårarna när spelningen avslutades med "Don't Look Back in Anger", man kan ju inte gråta när man står nästan axel mot axel med Dave Keuning.

Efter att spelningen var slut sprang vi genast backstage och såg så coola ut som möjligt. Vi kikade in i alla omklädningsrum och gamade åt oss diverse sprit och lyxig frukt. Vi hängde med Kasabian och blev bästisar med deras basist, Chris Edwards, sedan följde vi med honom in mot stan för att gå på efterfest. Vi hamnade på klubben the Groucho som tydligen är en strikt "membership only" klubb, dvs om man inte är kändis (och med klubb menar jag inte untz untz untz-klubb, jag menar mer slutet sällskap-klubb), men av någon jävla anledning släppte de in oss och väl där inne fanns alla människor man vill träffa och helt plötsligt vid baren stod Carl Barât. Mitt tonårshjärta stod helt stilla och hade det inte varit för att Nathan knuffade mig i ryggen hade jag inte vågat säga hej, men det gjorde jag. Jag sa "hej Carl, Barât, jag tycker du är heltoppen!". Han blev jätteglad och jag fick en puss och kram. Han tyckte att vi skulle följa med på efter-efterfest så det gjorde vi. Den hölls på ett lyxigt rockhotell där baren låg på takterrassen och där man fick bada hur mycket jacuzzi man ville. Det gjorde vi såklart.

Vi drack hejdlösa mängder öl, pratade om låtskrivande, badade. Jag, Harry, Nathan, Carl Barât och Noel Fielding. Carl var typ det gulligaste jag träffat på två ben, han tyckte vi var jätteknäppa som ville höra hans åsikter om låtskrivande för han tyckte han inte visste någonting. Han pratade gärna om Pete och vad som egentligen hände med The Libertines. Han var supersnackig och klockan 6 när det var dags att börja åka hemåt fick vi pussar, kramar och en massa "lycka till".

Klockan sju fick jag lägga mitt huvud mot kudden bara för att vakna en timme senare utan att kunna somna om. 09.30 var jag i skolan och det är jävla under att jag inte somnade en enda gång under hela dagen. Kanske var jag fortfarande hög på lyckoruset av att jag upplevt en av de allra coolaste kvällarna i hela mitt liv.