Kanske är jag bara lite rädd
Det här med att jag ska stanna i London i två år till börjar sjunka in i min hårdkokta skalle. Att bara skriva det får hjärtat att börja klappa tokhetsigt och jag känner helt plötsligt att jag måste gå ut och ta en nypa luft.
Jag vill inte gärna beskriva mig själv som en velig person, velig överlag känns som ett väldigt osexigt karaktärsdrag, men jag har alltid blivit nervös över att fatta beslut, allt från att välja utbildning till vilken sorts kaffe jag ska beställa. Nu när jag fattat ett av de största besluten i mitt liv (drama, drama, drama) är det inte mer än naturligt att mina veliga idiotdrag får fnatt och ålar runt i kroppen som en slemmig orm.
När jag var liten ville jag bli brandman, häxa eller poet. När jag sedan som förvirrad 10-åring såg Coyote Ugly för första gången var jag säker på att jag vill bli bordsdansande bartender låtskrivare. Det var som att Violet Sanford visade mig en möjlighet som jag aldrig tänkt på tidigare. Lite som att upptäcka att storken inte levererar syskon i farstun insåg jag att musik inte bara finns, det är någon som skriver den. Jag minns att jag satt vid mitt piano när alla sov och tänkte att jag satt på ett tak i New York och allt jag ville sjunga på engelska lät jättebra och inte alls påhittat.
Våren i nian blev jag dumpad för första gången och jag skulle uppträda på en nationaldagskonsert inför massa pensionärer och barnfamiljer i Kyrkviken. Det var första gången jag ensam spelade en av mina egenskrivna låtar inför en stor publik. Jag spelade "Gasoline" en låt om hur ont det kan göra i ett 15-årigt hjärta, och jag kommer ihåg hur tyst det var precis innan alla började klappa. Efteråt kom en journalist från lokaltidningen och ville intervjua mig för hon tyckte att jag var bra. JAG VAR BRA! Det var bästa känslan någonsin och jag tror att jag visste då (även fast jag skulle börja teaterprogrammet till hösten och aldrig trodde jag var bra nog) att jag aldrig skulle vlija något så mycket som att berätta mina berättelser med gitarren på magen och hjärtat på rätt ställe.
Nu är jag här. Mycket större, mycket modigare och flera hjärtesorger senare och jag är på väg att bli det jag velat sen ljusen släcktes och Violet Sanford drog på sig sina läderbrallor och började sjunga "Can't Fight the Moonlight".
Precis som Violet.
Jag vill inte gärna beskriva mig själv som en velig person, velig överlag känns som ett väldigt osexigt karaktärsdrag, men jag har alltid blivit nervös över att fatta beslut, allt från att välja utbildning till vilken sorts kaffe jag ska beställa. Nu när jag fattat ett av de största besluten i mitt liv (drama, drama, drama) är det inte mer än naturligt att mina veliga idiotdrag får fnatt och ålar runt i kroppen som en slemmig orm.
Varför är det så ångestladdat?
När jag var liten ville jag bli brandman, häxa eller poet. När jag sedan som förvirrad 10-åring såg Coyote Ugly för första gången var jag säker på att jag vill bli bordsdansande bartender låtskrivare. Det var som att Violet Sanford visade mig en möjlighet som jag aldrig tänkt på tidigare. Lite som att upptäcka att storken inte levererar syskon i farstun insåg jag att musik inte bara finns, det är någon som skriver den. Jag minns att jag satt vid mitt piano när alla sov och tänkte att jag satt på ett tak i New York och allt jag ville sjunga på engelska lät jättebra och inte alls påhittat.
Våren i nian blev jag dumpad för första gången och jag skulle uppträda på en nationaldagskonsert inför massa pensionärer och barnfamiljer i Kyrkviken. Det var första gången jag ensam spelade en av mina egenskrivna låtar inför en stor publik. Jag spelade "Gasoline" en låt om hur ont det kan göra i ett 15-årigt hjärta, och jag kommer ihåg hur tyst det var precis innan alla började klappa. Efteråt kom en journalist från lokaltidningen och ville intervjua mig för hon tyckte att jag var bra. JAG VAR BRA! Det var bästa känslan någonsin och jag tror att jag visste då (även fast jag skulle börja teaterprogrammet till hösten och aldrig trodde jag var bra nog) att jag aldrig skulle vlija något så mycket som att berätta mina berättelser med gitarren på magen och hjärtat på rätt ställe.
Nu är jag här. Mycket större, mycket modigare och flera hjärtesorger senare och jag är på väg att bli det jag velat sen ljusen släcktes och Violet Sanford drog på sig sina läderbrallor och började sjunga "Can't Fight the Moonlight".
Varför är det så jobbigt att stanna? Kanske jag saknar min katt, kanske längtar jag lite efter min familj eller kanske jag vill känna hur kallt det är att doppa fötterna i Östersjön innan sommarsolen hunnit göra sitt? Kanske undrar jag vad som händer hemma hos Helena ikväll eller vem som hånglade med vem på Debaser. Kanske är det för att jag vet att det är så svårt. Kanske är jag bara lite rädd.
Precis som Violet.
Kommentarer
Trackback
