Sen sist jag sa hej har jag varit hos ögonläkaren, klippt av nästan en decimeter av håret, varit knäpp, druckit öl, nattbadat, varit på paella-fest och nu för bara en stund sedan; dunderkramats med alla mina viktigaste personer.

 

Bon Iver håller mina öron och mitt hjärta sällskap i tonårsrummet som nu är nerpackat i lådor. Nu är det bara ett vitt rum med fyra väggar, en säng, nallarna jag inte kan packa ner i lådor efter att ha sett Toy Story 3 för många gånger och lite gammal intorkad häftmassa som skvallrar om tidigare placering av punkaffischer och tidningsurklipp med Ola Salo. Åka-bort-klumpen växer och jag vill gråta lite över allt det fina jag lämnar kvar i Stockholm. Gråta typ max två minuter och sedan vara glad igen, men det är inte särskilt lätt när magen gör så himla ont av all kärlek som simmar runt i den. 

 

Jag känner mig klyschig, överdramatisk och larvig, men sån har jag alltid varit och föds man med stora känslor är det bara att leva därefter.