2 veckor, 34 bilder.
Tjena bloggen! Här sitter jag och mjällar en halv snöstorm på tangentbordet och skjuter på allt plugg jag borde ta itu med. Skyller på att jag blivit smittad av Dannys man-flu och måste fokusera på att bli frisk och det är svårt att bli om man jobbar sönder sig.
Tänkte uppdatera er med lite händelser från de tre senaste veckorna.
Snön kom till London och stannade i en hel vecka. Jag var ganska trött på vintern och tyckte det var jävligt okul med kyla, men någon gång måste väl engelsmännen få ha en riktig vinter de med.
Jag gjorde skojig frisyr och bjöd hem Nathan och Harry på mästerkocksmåltid. Vi åt soppa gjord på röda linser, sötpotatis, morrötter, lök, vitlök och red stripe. Till det drack vi...ja... red stripe, lyssnade på Justin Biebers U Smile 800% slower och skypeade med lilla Lauren som flyttat tillbaka till Californien.
Lea och Josefins band Kid Wave hade spelning på The Barfly så jag och Danny busvisslade och diggade som det sig bör när man är på rockspelning.
Sen kom pappa till London och vi började hans vistelse med middag på nya Le Mercury.
Efteråt gick vi vidare till The Bull på Upper Street där vi drack bourbon och lyssnade på Motown.
Kvällen avslutades på John Salt med mer cocktails och prat om livet.
Resten av helgen vet ni redan vad vi gjorde. Här är pappa och avskedspajen.
På måndagen var det tillbaka till skolan som gällde och solen strålade nästan hela veckan (även i Kilburn).
Efter strul i schemat hade vi en tre timmar lång håltimme i torsdags. Efter en timme tröttnade vi på vanlig rast och gick till The North London Tavern för att dra några bärs innan sista lektionen "äh vi ska ju bara lira lite gura" tänkte vi.
När lektionen var slut gick vi tillbaka till puben för att...öh ja... dricka ännu mer öl och titta på spelningen på övervåningen.
Jag, Harry och Nathan bestämde oss för att pubhänget inte var nog för att mätta vår partytörst och drog hem till deras nya lya i Seven Sisters för att käka falafel, sänka en flaska billig rom, lyssna på the Boss och snacka skit hela natten. Harry däckade i vanlig ordning och jag och Nathan pratade om att vi kommer bli rockstjärnor hela bunten.
Inget fel på självförtroendet efter lite rom och cola.
Fredagen spenderades i konstant bakisångest ända till jag åkte till Walthamstow för att laga middag med Danny. Han är så jävla gullig med att försöka göra roliga vegetariska rätter när vi äter tillsammans. Just den här kvällen hade han fått för sig att vi skulle göra en rotselleripaj med puff pastry. SER NI VAD PROFFSIG DEN SER UT!?
Det var supersmaskigt och svinlätt att laga. Allt man behöver göra är att finhacka lök och steka det i smör, skiva rotselleri tunt (typ ostskivetunt) och blanchera några minuter, riva ost och kavla ut degen. Efter det lägger man hälften av degen i botten och varvar sedan rotselleri, lök, ost och salt och peppar tills man har slut på fyllning. Sedan tar man resten av degen och bäddar in fyllningen ordentligt. Lite vispat ägg på toppen och 45 minuter i ugnen på 180 grader så har man en äkta masterchefskapelse som smakar mumma.
Vi åt vår paj tillsammans med potatismos och curly kale (översätter man det till kål?).
Igår var Iréne (min mammas kusin) i stan och hon ville bjuda med mig på en överraskningskonsert. Jag hade ingen aning om vem vi skulle se eller var vi skulle se hen. Allt jag visste var att vi skulle mötas på Côte Brasserie vid Sloane Square (bilden ovan) kvart över sex.
Jag åt crispy whitebait till förrätt, svamprisotto till varmrätt och avslutade med creme caramel. YUMMY!
Efter middagen gick vi bara runt hörnet för att komma till konserthallen Cadogan Hall. Jag var sjukt spänd och megataggad. Allt som går på Cadogan är ju svinbra.
Iréne var värsta stenansiktet och gav inga ledtrådar.
Förbandet var Al Lewis som spelats lite på radio de senaste veckorna och det verkar som att han har en strålande karriär framför sig.
Sen var det dags. En tomteliknande kille klev ut på scen och sa "Ladies and gentlemen please welcome TANITA TIKARAM". Min mamma tokälksade henne i början på 90-talet (hävdar att hon bara lyssnade på henne när jag låg i magen) och jag minns hur jag brukade lyssna på hennes skiva hela tiden när jag var typ fyra bast. Hon är så jävla ball och sjunger som en gudinna. Verkligen en fantastisk överraskning och en strålande konsert.
Iréne är värsta fanet och vi var såklart tvungna att få alla hennes plattor singerade och tacka för en cool show.
Efteråt skulle vi möta upp Irénes kompis för att ta en drink. Vi gick till Galante som är typ någon slags trendig bar där en enkelt gin och tonic kostar nästan 10 pund för allt är så himla premium och i hörnen sitter high class prostitutes och väntar på samtal från sin chef som ger dem adressen de ska bege sig till. Say it ain't Chelsea. Suck...snacka om deppigt. Blir liksom ledsen i själen. Ville bara hem till the Barnsbury där ett pint riktig ale kostar 2.20.
Livsångesten åsido var det en magisk kväll och det var bara för jävla bäst att hänga med Iréne. Hon är lätt min ballaste släkting.
Kommentarer
Trackback
