I morgon åker jag hem till London igen. Jag är nästan precis lika glad som jag är ledsen. Ledsen för jag har knappt varit hälften så rockig i Stockholm som jag hade planerat och glad för att tiden går så långsamt här och för att jag saknar den där killen med gubbkeps som jag gillar så himla mycket. Moa sa att han ser lite ut som en hunkig gruvarbetare och jag skrattade åt hur sant det var och dog lite av pirret i magen när jag kom på att jag får träffa honom om mindre än 24 timmar. Tre veckor isär från sin kärleksperson är typ tre år i tjej-tid.