Eftersom jag inte sjunger som Fergie och min musik inte låter det minsta som hennes kan jag bara anta att den här personen inte lyssnat särskilt väl på skivan utan tyckte mest att jag såg ut som Fergie när hon kanske gått upp 15 kilo efter ett dåligt breakup och är ute på morgonpromenaden till Starbucks för att bota baksmällan med en dubbel frappe med extra grädde. Personen tyckte alltså att mitt omslag var så provocerande fult att hen tyckte det var absolut nödvändigt att dela med sig av det. Was this review helpful? Nje inte särskilt.

Gullisen under måste sett pungskallens "review" och tänkt, "nejje hon är inte alls ful, titta jag tycker hon ser ut som.....eh.... CARA DELEVIGNE!" OMG I wish, vet ni hur snygg hon är eller?!?!?!.

Efter att ha blivit mobbad hela min skolgång har jag lärt mig två saker:

1. Mobbare är idioter
2. Att någon säger "nej du är ju jättesnygg" efter att någon sagt "du är så himla äcklig/ful/fet/värdelös" hjälper inte alls.

När man är ung och dum tar man bara de taskiga kommentarerna och liksom lär sig tro att det bara är dem som räknas. Och den regeln gäller tills man slutar vara knäpp och crazy och inser att 1. Mobbare är idioter.

Poängen jag egentligen ville komma till är att jag tycker det är tråkigt att när någon tar sig tiden till att lämna en recension på iTunes (liksom 9 av 1000) väljer de att inte alls säga vad de tyckte om musiken utan istället lägger de krut vid hur jag ser ut (som de baserar enbart på en bild lika stor som en tablettask). Även om jag blir smickrad av att någon säger att jag ser ut som en het supermodell känns det ungefär lika relevant som att få en beskrivning av den första månlandningen när man bett om recept på pasta carbonara. Hade hen istället sagt "groovy tunes" "sounds great" eller "this is pretentious and poorly arranged" så hade jag känt; ok great! Då har jag fått riktig feedback på det jag faktiskt gjort. Jag gör inte musik för att folk ska tycka saker om mitt fejs (även om det förstås är oundvikligt när jag sätter mitt ansikte på omslaget).

Som en strong independent woman på 22 jordsnurr har jag såklart lärt mig älska mig själv och har slutat lyssna på okonstruktiv mobbning, men jag har fortfarande svårt att ta komplimanger. Jag jobbar på det förstås, mest för att Matilda sa förra veckan "Katarina nu när du ska bli världsstjärna måste du faktiskt lära dig att ta en jävla komplimang". Jag himlade med ögonen och suckade när hon sa "världsstjärna" och insåg direkt att jag fortfarande har ett problem med komplimanger. Jag diggar ju mig själv, varför ska det vara så svårt att tro på när andra gör det med?

Poäng nr 2: Jag kan ta kritik om mitt utseende. Jag har varit i konstant bootcamp för det sedan dagis. H8ters; you ain't got nothing on me! Vill ni såra mig; säg att jag suger som låtskrivare. Då kan ni få se lite tårar.