Mitt skruttiga hälsotillstånd har lett till att jag tvingats hålla mig till sängs mer än jag haft tålamod med. Som tur är har jag aldrig sett Downton Abbey och har nu plöjt igenom två säsonger (oj vad det var tusen gånger bättre än jag trodde det skulle vara) i lagom tid till att antibiotikakuren nått sitt slut. 

 

De extrema klasskillnaderna i Downton Abbey känns oerhört avlägsna och svåra att förstå sig på, samtidigt som just klass är något jag känner att jag ständigt påminns om i Storbritannien. Det finns liksom alltid i vardagliga konversationer. Jag hör hela tiden "oh yeah he's from a working class family" "ya know I'm/we're working class" "he's some kind of middle class twit" etc etc. Jag kan inte minnas sist jag hade en konversation i Sverige om någons respektive klass. Händer det ens utanför slottet?! Jo, jag vet att vi inte lever i ett klasslöst samhälle (än), men jag vill gärna tro att det inte är något de flesta svenskar tänker på och värderar på det sättet som man gjorde i 1910-talets England.

 

Anledningen till att jag tar upp det är för att jag såg den här intervjun/minidebatten med Katie Hopkins som är en engelsk tv-personlighet (brittiska The Apprentice). Hon berättar om hur hon inte låter sina barn leka med andra barn som har "ointelligenta" namn. Hon hävdar att alla barn som heter till exempel Tyler, inte gör sina läxor, kommer alltid sent, har dåliga föräldrar och kommer vara dåligt inflytande på hennes egna barn. Allt baserat enbart på namnet, helt utan att ha träffat barnets föräldrar, spenderat tid med barnet eller ens hälsa.

 

Se klippet och förbluffas. Det är som att lyssna på farmorn i Downton Abbey (fast värre).