Det är strax efter midnatt på en mörk klubb en varm septembernatt. Toaletterna har gått sönder och pissblandat vatten läcker ut på dansgolvet där alla är för fulla och dansar för snabbt för att fötterna ska hinna fastna i det klibbiga golvet. 

Jag är fortfarande kär i han den där som aldrig skulle få veta något och någonstans hoppas jag att det är just hans ansikte jag kommer se i den studsande folkmassan, men alla lockhåriga huvuden som vänder sig om har fel ögon och helt fel mun. 

 

Trött på värmen och trött på att aldrig ha tur går jag ut bland de överfulla bänkarna i hopp om att hitta en plats någonstans. Josefin säger "men där, han där borta, gå och sätt dig och prata med honom" och jag säger "näääh men hur då? Jag vill inte ragga" "be honom om en tändare!" "Men jag röker ju inte?" "Okej jag ber om en tändare då så får du följa efter". Hon går fram till den där mystiska skäggbeklädda killen i gubbkeps och ber om eld, slår sig ner och jag sätter mig bredvid henne. Jag minns inte vad hon säger, men helt plötsligt är hon borta och jag sitter bredvid killen med tändaren och säger typ "kommer du hit ofta". Han ler, går till baren, kommer tillbaka med två öl och säger att han heter "Danny". Vi skakar hand och de mörka lockarna med det rätta ansiktet känns inte lika viktigt längre.

 

Veckor går. Jag säger aldrig någonting men du slutar röka ändå, för du vet att jag inte gillar att kyssa dig efter du rökt. Vi utforskar staden, jag får åka hem till dig och du får åka hem till mig. Du är äldre än mig, men jag frågar inte hur mycket för jag är rädd för att få ett svar jag inte vill höra. Jag vill inte förstöra något nu när allt är helt fucking underbart och jag har känslor som legat i koma i flera år.
Det är tyst i rummet, du skriver något med ditt finger ovanför mitt hjärta. Osynligt bläck som tatuerar det största och viktigaste man kan säga till någon. Jag ler i mörkret och viskar tillbaka.

 

Månader går. Du heter egentligen Daniel, men det får jag bara kalla dig när jag är arg. Du lagar mat åt mig när jag är sjuk och vi hittar alltid på nya grejer. När jag känner mig låg sjunger du för mig och när jag är glad sjunger vi tillsammans. Du lär mig saker om mig själv och du ljuger aldrig. Du överraskar mig och jag lär känna dig hela tiden.

 

Nästan ett år har gått. Du är rädd att jag ska tröttna. Det säger dina kompisar att unga tjejer gör. Du är rädd för vad mina föräldrar ska tycka (som om jag skulle bry mig) och du är rädd att jag inte kommer vilja vara med dig när du blir äldre (som om jag skulle helt plötsligt bli yngre). Samtidigt är jag rädd att du inte vill vara med mig för att jag är för ung och att du ska tröttna på att jag ibland är en idiot. 
Vi är båda rädda för allt är så fruktansvärt enkelt, som om att det måste finnas en mörk rot på varje lyckoklöver, och att det inte kan vara möjligt att vi ska få vara så här bra med varandra.

Du frågar hur jag vet så säkert att jag vill vara med dig och jag svarar "för när jag ser dig blir jag helt varm i magen och när du går känns det överallt". Du ler och vår obefogade paranoia glöms bort.

 

Vi går på bio och ser en halvdålig film. Vi dricker cola med namnen Dan och Katarzyna på och jag tänker, honom vill jag aldrig släppa.