Nej jag har inte dött. Jag bara dör den stora arbetsdöden och ser inget slut på tunneln. Ibland undrar jag om jag tar allt på lite för stort allvar och kanske borde skruva ner prettonivån några varv, men alltså, om man inte vill vara skitdålig på precis allt så måste man köra på. En del sköna människor behöver inte jobba för att vara toppen och det är förstås grrrreat för dem men jag är ett sånt där typiskt VG-barn som är liksom bra på många grejer men inte naturligt särskilt skitbra på någonting (förutom att locka håret och snubbla hela tiden). Nu försöker jag "lyckas" inom en bransch där alla som räknas är bättre än bäst och har man ens en tesked prestationsångest simmandes omkring i kroppen kan man inte låta bli att drabbas av en smärre panikattack när man tänker på vilka det är man "tävlar" emot.

 

Alla lediga stunder skissar jag på omslagsidéer, planerar arrangemang, letar efter tillverkare med bra priser och genomgår ex antal identiteskriser. Nigel har sagt åt mig att inte oroa mig så mycket, men jag är liksom en oroare av naturen. Det är den största anledningen till varför jag aldrig borde skaffa barn; jag skulle oroa ihjäl mig.

 

NEVERMIND! Jag känner att de här photoboothbilderna från de senaste två veckorna summerar min sinnesstämmning ganska perfekt.