Jaktstugan, Debaser och the Boss (Sthlm del 1)
Jag åkte direkt från Arlanda till Drottninggatan för att sitta fira styvbrorsan Marcus födelsedag i den svenskaste delena av Grill.
Jag åt den här brutalt goda tonfisken med edamamesallad, friterade makirullar och massa sås.
Tonfisken halstrade man själv på en het sten vid bordet. Det var helt sinnessjukt gott!
Jag åt den här brutalt goda tonfisken med edamamesallad, friterade makirullar och massa sås.
Männen åt kött och kvinnorna åt fisk och skaldjur.
Vickan som jobbat på Grill berättade att många kunder som bokar bord inte vill sitta i "Jaktstugan" (där vi satt) för de tycker det är osmakligt att sitta bland de uppstoppade djuren när de äter kött. Jag tycker väl bara att det är helt rätt att man ska bli påmind om vad det är man äter.
Vickan som jobbat på Grill berättade att många kunder som bokar bord inte vill sitta i "Jaktstugan" (där vi satt) för de tycker det är osmakligt att sitta bland de uppstoppade djuren när de äter kött. Jag tycker väl bara att det är helt rätt att man ska bli påmind om vad det är man äter.
Grill är ju himla flådigt och maten var fantastisk. Snacka om bra start på min stockholmsvecka.
Dag två köpte jag smågodis i den här superfräsiga Star Wars-burken (godispåsar är sååå 99) och på kvällen hade jag taco fiesta med Helena Herb och Albin.
Dag tre hängde jag med mormor och på kvällen träffade jag Max, Terri och Terris alla tandläkarpolare. Vi drack öl på mosebacke innan det började regna och vi fick dra vidare.
Älskar att sista bilden ser ut att vara tagen på 70-talet.
Det slutade såklart att regna så fort vi gick, men vi fortsatte ändå ner till Debaser. Där var det för en gångs skull inte proppfullt (pga torsdag klockan typ 9 eller nåt). Det serverades ännu mer öl och jag läste smarta visdomsord på toaletten.
När det blev för kallt på debban gick vi på jakt efter någonstans att sitta ner inomhus och det enda alternativet som hade platser var sunkisen After. Det var första saken som spräckte min stockholm-är-en-drömstad-bubbla och jag tänkte att det är så himla trist att det finns så få ställen att gå ut på nära till hands. Man kan liksom inte bara dra runt hörnet för att hitta en mysig pub med ok priser som man kan i England.
Dag fyra och jag taggade inför den stundande konserten med bästa plattan Tunnel Of Love och drog ut på stan för att låtsasshoppa.
Jag var såklart en av dem som fotade körsbärsträden i Kungsträdgården, men skämdes lite för det var liksom ingen som tittade på träden. Alla bara tog bilder. Måste betyda att alla Stockholmare har smartphones och bloggar nuförtiden.
Typiskt osvensk marknadsföring av nya "ABBA the museum" (lol). Jag ville hemskt gärna gå dit men biljetterna var så fasansfullt dyra. Kändes ovärt.
Jag tog tuben hem till Helena Herb för att äta min efterlängtade skagenröra och bli bjuden på middag. Vi satt på balkongen och njöt av sommarvädret.
Sedan åkte vi till Kungsholmen, hem till Helena Cantarell-Westlife och hennes kille Bruzze. Vi hängde på innergården tills det blev för kallt, drack gin & tony och hade ni vet sådär trevligt som man har.
Jag fick se tuff ut på polaroidbild och Molly fick vara apsnygg bakom massa ljus.
Deras lägenhet är så himla tjusig och snyggt inredd. Det blir ju gärna så när en konstnär och fotograf delar boende. Helena CW var sommarblond och supersnygg.
Men vid midnatt tackade jag Molly och Phew för oss och drog vidare mot stan...
Tillbaka till Debaser för att hänga med sköningarna Anton och Hufflepuffs snyggaste elev (bild 2). Anton har lovat att inte klippa sig förrän Zlatan gör det så han sportar världens fränaste man.
Sen kom den stora stora dagen. Dagen som var hela anledningen till att jag ens var i Sverige. Vi skulle ju äntligen få se Bruce Springsteen!!!!!!! Stefan, mamma och syster Helena var mina vapendragare.
Alltså vilken konsert det var! Jag kunde liksom inte ta några bilder för jag dansade hela tiden och när jag väl drog upp mobilen för att ta en bild var jag så skakis att kameran inte kunde fokusera.
Han spelade först hela Wrecking Ball-skivan (alltså den senaste) och när han var klar med det höll han ett tal om hur rörd han är över att få ha blivit en del av den svenska kulturen och att det svenska folket har så mycket kärlek för honom. Han ville hedra detta förhållande med något alldeles speciellt och sa "so we will play the whole Born In The USA album from start to finish". Alltså jag tjöt så högt att jag trodde jag skulle kissa på mig. BITUSA har ju lätt alla de största hitsen och flest av mina favoritlåtar. Vi dansade, sjön, dansade och hoppade. När han spelade "My Hometown" fick jag värsta pangvärken i hjärtat och grät en skvätt.
Efter hela skivan var spelad kom han tillbaka in på scenen och körde ytterligare en timme av de bästa låtarna (dock inte Hungry Heart, Tougher Than The Rest och One Step Forward Two Steps Back som jag hade hoppats på). Näst sista låten visades ett videomontage av när han spelade med Clarence Clemons (saxofonisten i E-Street Band som gick bort 2011). Kombinationen av att konserten började lida mot sitt slut, alla känslor som triggats under konserten och det här otroligt rörande videomontaget gjorde att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Det liksom bara strömmade ner för kinderna och jag bara dansade och dansade och dansade och grät och grät och grät.
Det var den bästa konserten jag någonsin varit på.
Del två av resan kommer snart.
Dag fyra och jag taggade inför den stundande konserten med bästa plattan Tunnel Of Love och drog ut på stan för att låtsasshoppa.
Jag var såklart en av dem som fotade körsbärsträden i Kungsträdgården, men skämdes lite för det var liksom ingen som tittade på träden. Alla bara tog bilder. Måste betyda att alla Stockholmare har smartphones och bloggar nuförtiden.
Typiskt osvensk marknadsföring av nya "ABBA the museum" (lol). Jag ville hemskt gärna gå dit men biljetterna var så fasansfullt dyra. Kändes ovärt.
Jag tog tuben hem till Helena Herb för att äta min efterlängtade skagenröra och bli bjuden på middag. Vi satt på balkongen och njöt av sommarvädret.
Sedan åkte vi till Kungsholmen, hem till Helena Cantarell-Westlife och hennes kille Bruzze. Vi hängde på innergården tills det blev för kallt, drack gin & tony och hade ni vet sådär trevligt som man har.
Jag fick se tuff ut på polaroidbild och Molly fick vara apsnygg bakom massa ljus.
Deras lägenhet är så himla tjusig och snyggt inredd. Det blir ju gärna så när en konstnär och fotograf delar boende. Helena CW var sommarblond och supersnygg.
Men vid midnatt tackade jag Molly och Phew för oss och drog vidare mot stan...
Tillbaka till Debaser för att hänga med sköningarna Anton och Hufflepuffs snyggaste elev (bild 2). Anton har lovat att inte klippa sig förrän Zlatan gör det så han sportar världens fränaste man.
Sen kom den stora stora dagen. Dagen som var hela anledningen till att jag ens var i Sverige. Vi skulle ju äntligen få se Bruce Springsteen!!!!!!! Stefan, mamma och syster Helena var mina vapendragare.
Alltså vilken konsert det var! Jag kunde liksom inte ta några bilder för jag dansade hela tiden och när jag väl drog upp mobilen för att ta en bild var jag så skakis att kameran inte kunde fokusera.
Han spelade först hela Wrecking Ball-skivan (alltså den senaste) och när han var klar med det höll han ett tal om hur rörd han är över att få ha blivit en del av den svenska kulturen och att det svenska folket har så mycket kärlek för honom. Han ville hedra detta förhållande med något alldeles speciellt och sa "so we will play the whole Born In The USA album from start to finish". Alltså jag tjöt så högt att jag trodde jag skulle kissa på mig. BITUSA har ju lätt alla de största hitsen och flest av mina favoritlåtar. Vi dansade, sjön, dansade och hoppade. När han spelade "My Hometown" fick jag värsta pangvärken i hjärtat och grät en skvätt.
Efter hela skivan var spelad kom han tillbaka in på scenen och körde ytterligare en timme av de bästa låtarna (dock inte Hungry Heart, Tougher Than The Rest och One Step Forward Two Steps Back som jag hade hoppats på). Näst sista låten visades ett videomontage av när han spelade med Clarence Clemons (saxofonisten i E-Street Band som gick bort 2011). Kombinationen av att konserten började lida mot sitt slut, alla känslor som triggats under konserten och det här otroligt rörande videomontaget gjorde att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Det liksom bara strömmade ner för kinderna och jag bara dansade och dansade och dansade och grät och grät och grät.
Det var den bästa konserten jag någonsin varit på.
Del två av resan kommer snart.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Det var helt otroligt bra slog 84 i Göteborg :-)
Trackback
