Guten Morgen! 

 

Jag har haft cirka århundradets bästa helg. Allt har liksom varit solig, blommigt, skojigt och jag har liksom haft feeling hela tiden.

 

Igår var jag på en mysko (läs; typ dålig) poesi-/musikafton och mitt i kavalkaden av märkliga uppträdanden klev en söndersolad gubbe upp på scenen iförd något som Barry Manilow säkert sportade i början på sjuttiotalet. Han såg helvild ut och började spela Take Me Home, Country Roads. Det var så dåligt men helt plötsligt blev jag fruktansvärt känslosam och kände damn, kemun, och hewwe guuu på samma gång. Och när han sa "now everyone" kunde jag inte göra annat än att sjunga för full hals och kämpa för att inte några tårar skulle smyga ut ur skallen.

 

I stunden fattade jag inte vad det var för vansinne som drabbade mig, men nu förstår jag förstås...

 

Jag åker ju hem till Sverige idag!