En gång var vi ett band som skulle ta över världen
När jag var fjorton åkte jag på konfaläger där jag inte kände en enda kotte. Innan vi klev på bussen som skulle ta oss till mitt i ingenstans där vi skulle bo i tre veckor såg jag en väldigt lång, cool tjej i snygg jacka. Jag sa hej och hon sa "snygg Ramones t-shirt" "tack gillar du också dem?". Det var förstås Helena CW och vi satt tillsammans på bussen och lyssnade på varandras mp3-spelare med varsin hörlur. ÅH "MR MOON MED MANDO DIAO ÄR SÅ HIMLA BRA" "BEATLES!!!!" osv osv. Väl framme visade det sig att vi skulle få dela rum. Så himla tur och vi blev nog bästisar med en gång.
Efter sommaren åkte vi på mingelläger där kids från kommunens alla konfaläger skulle hänga en helg och ha disco och leka lekar och sånt. Där träffade jag två av Helenas kompisar (en från teatern och en från hennes skola). Först träffade jag Matilda. Det första hon sa var "cool Ramones tisha" och jag svarade "tack, snygg the Clash t-shirt", så blev vi bästisar. Sen träffade jag Helena Herb, Helena Herb och Matilda hade lärt känna varandra på deras konfaläger, precis som jag och Helena CW.
När jag först såg Helena Herb tyckte jag att hon var den coolaste personen jag någonsin sett i hela mitt liv. Hon hade dödssvart hår med lång lugg och page. En grön kavaj, svarta stuprörsjeans och massa svart smink. Minns att jag var nervös när jag pratade med henne för jag ville impa men visste inte hur.
I slutändan blev vi fyra i alla fall bästa vänner och vi blev bandet Skump Loella.
Efter sommaren åkte vi på mingelläger där kids från kommunens alla konfaläger skulle hänga en helg och ha disco och leka lekar och sånt. Där träffade jag två av Helenas kompisar (en från teatern och en från hennes skola). Först träffade jag Matilda. Det första hon sa var "cool Ramones tisha" och jag svarade "tack, snygg the Clash t-shirt", så blev vi bästisar. Sen träffade jag Helena Herb, Helena Herb och Matilda hade lärt känna varandra på deras konfaläger, precis som jag och Helena CW.
När jag först såg Helena Herb tyckte jag att hon var den coolaste personen jag någonsin sett i hela mitt liv. Hon hade dödssvart hår med lång lugg och page. En grön kavaj, svarta stuprörsjeans och massa svart smink. Minns att jag var nervös när jag pratade med henne för jag ville impa men visste inte hur.
I slutändan blev vi fyra i alla fall bästa vänner och vi blev bandet Skump Loella.
Ingen av oss kunde egentligen spela något instrument. Jag var okej på gitarr, men kunde ungefär bara 5 ackord. Matilda lärde sig spela bas, Helena Herb lärde sig trumma och Helena CW lärde sig spela gitarr.
Det viktigaste var ju inte att vi kunde spela, det viktigaste var ju att vi hade bra låtar, såg tuffa ut och hade photo shoots i märkliga djurutstyrslar. På bilden har vi mig som någon märklig Bowie-pappegoja och Matilda som ett lejon (?).
Eftersom vi var så gott som det enda tjejbandet i vår kommun var det jättelätt för oss at få spelningar. Även fast vi inte var skitbra så var det liksom kul för människor att höra något annat än metal från 15-åriga pubertetsdudes.
Det här är nog den coolaste bilden på bandet. När jag hade pulp fiction-frilla, Matilda sportade glitterklänning med knästrumpor och alla ser allmänt dödscoola ut.
Matilda, jag, Helena Herb och Helena CW.
Jag och Matilda skrev de flesta låtarna. Till exempel "I wanna marry your shoes" "Harry Potter" och "My Friend Jack". Den sista handlar om när man råkar hångla med sin bästa killkompis och allt blir konstigt.
"Marry Your Shoes" var helt klart vår största hit och vi blev headhuntade av Sagateatern som ville att den låten skullle vara finalnumret i deras nya musikal "Ööh" som handlade om att vara ung på Lidingö. Det var ASCOOLT.
Jag och Matilda skrev de flesta låtarna. Till exempel "I wanna marry your shoes" "Harry Potter" och "My Friend Jack". Den sista handlar om när man råkar hångla med sin bästa killkompis och allt blir konstigt.
"Marry Your Shoes" var helt klart vår största hit och vi blev headhuntade av Sagateatern som ville att den låten skullle vara finalnumret i deras nya musikal "Ööh" som handlade om att vara ung på Lidingö. Det var ASCOOLT.
Här är vi med i deltävling i Lidingö Rock. Vi var asnervösa för alla band hade sjuka skills och vi var ju mest bra på att ha kul och se coola ut.
Jag hade på mig 12 cm höga glitterskor och snubblade på scen.
Men våra fans älskade oss ändå. De minsta personerna längst fram spelade i ett band som hette "Kläder av filt" (för er som inte fattar referensen så finns det ett band som heter Cradle of Filth som ser ut så här) och de var våra största fans. Killen längst till höger som ser lite fnissig ut är min första pojkvän Oscar som jag var tillsammans med i nian. Här var vi såklart inte ihop längre men vi var fortfarande kompisar.
Som ni märker så gick vi igenom lite olika stilar. Den här spelningen hade vi starka färger, Helena Herb var hipstergullig och jag ville bara se ut som Debbie Harry men såg mer ut som en kyckling.
Sen var vi lite mer indie och såg coola men snälla ut. Mysiga halsdukar, mjuka t-shirts och sånt.
Här blev bandet intervjuat (förutom jag för jag var i skolan) och alltså det där citatet "musiken fick bandet att börja spela, inte myten om rock'n'roll-livet" får mig att garva och gråta varje gång. Vi var så himla seriösa och gulliga. Så här i efterhand måste jag väl ändå erkänna att det var nog myten om rock'n'roll-livet som fick oss att starta bandet.
Helena CW gjorde all vår grafiska design och hur snyggt var inte det!??
Skump Loella körde på i typ tre år. Vi hade tid i replokalen varje vecka men när vi var på väg att fylla sjutton så repade vi mer sällan. Det var mycket plugg på gymnasiet, vi hade nya intressen som tog tid utanför skolan och vi började liksom bråka om onödiga grejer. Vi slutade göra spelningar och till slut bestämde vi oss för att om vi skulle fortsätta vara vänner var vi tvungna att sluta spela ihop.
Det var väldigt sorgligt förstås, men i slutändan tyckte vi det var viktigare att vi var bästa vänner än ett band och så blev det. Bästisar är vi fortfarande och Skump Loella kommer alltid vara en av de bästa grejerna som hände under mina tonår. Det var genom Skump Loella som jag började skriva låtar och det var genom Skump Loella som jag hittade några av mina viktigaste personer i hela världen.
Kommentarer
Postat av: Jenny Olofsson
Åh underbart!
Trackback
