Ibland kommer jag på hur sjukt det är att det finns flera språk i hjärnan. Att jag som 100% svensk helt obehindrat pratar engelska även när hjärnan försvinner i milslånga tankar på svenska. Det är nästan något magiskt med det. Alla låtar jag skriver är på engelska, allt kreativt är på engelska. Englska är mitt arbetsspråk, men hela jag är ändå något mer.

Min kompis Agnes Török, som för tillfället pluggar i Skottland, håller på mycket med spoken word och har bland annat skrivit det fantastiska alstret nedan som heter "Mother Tongue". Stycket resonerar verkligen med hur jag känner inför mina två språk. Svenska är språket som jag växte upp med, som jag lärde känna mig själv med och som satte ord på alla känslor. När jag började träffa Danny hade jag en massa känslor som var svåra att beskriva, för jag hade ju bara varit riktigt kär på svenska förut. "Jag är kär i dig" går inte att översätta till "I'm in love with you" för den engelska versionen översätts tillbaka som "jag älskar dig". Vad hände med att bara vara kär? Vad gör man när man vill säga en massa saker men som man aldrig behövt översätta förut?

Likaså nu, med engelska. De senaste två åren har jag pratat, skapat, tänkt och känt mer på engelska än svenska och det är nästan som att det ändrar mig som person. Nu finns upplevelser, tankar och känslor som inte passar med mina modersmålsbegrepp. Engelskan är språket som blev kärlet för min kreativitet, och nu är det språket jag älskar, skrattar och gråter med, för jag vill dela allt jag är, med någon som inte förstår vad lagom betyder, eller varför Yrrol är så himla kul. Något sånt är värt att ändra sitt språk för.