Som att vara precis vid Mount Doom och inte orka längre

Klockan är 23:10 och jag borde varit klar med min uppsats igår. Det går så jävla dåligt och jag känner mig så jävla deppig. Får starka flashbacks till vårterminen i trean på gymnasiet när jag var galet skoltrött och väldigt deprimerad. Hela min kropp sa liksom "jag skiter i allt" men samtidigt kunde jag inte lägga mina höga prestationskrav åt sidan och hamnade i värsta konflikten med mitt psykiska välmående och mina ambitioner. Resultatet är skitstor ångest som förlamar alla ens förmågor att prestera normalt. 
 
Nu när så gott som alla är färdiga med sina uppsatser känner jag mig ensammast i världen och undrar vad det är för fel på mig. Harry (som också kämpar på in i det sista) och jag sa att det är som att vi är de enda två överlevarna i en zombieapokalyps och vi gör allt vi kan för att överleva men man vet på något sätt att det kommer gå åt helvete i alla fall. 
 
Ja det är ingen kul svacka att befinna sig i. Jag sa till Harry att det är som när Frodo är vid Mount Doom och är så jävla nära men har ingen ork kvar och precis när han får lite hjälp så kommer Gollum och brottar ner honom.
 
Nåväl. Här har ni lite youtubekul. 
  

Kommentarer
Postat av: Birgitta

Du fixar det , nada problema !

2014-04-23 @ 20:37:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0