Ang. ålderskriser och den stundande 23-årsdagen
Snart händer det...igen. Snart fyller jag år. Födelsedagar har alltid varit lite (läs fett) ångestladdade i min skalle. Exempel nummer ett är det här blogginlägget från min stundande 20-årsdag:
Lite väl dramatiskt kanske men jag minns att jag verkligen vägrade bli äldre och hatade tanken av att bli hela 20 år, vara "in my 20's" och liksom inte känna mig som ett barn. Det är egentligen väldigt märkligt med tanke på att jag alltid känt mig äldre än min ålder, fast samtidigt gör det kanske paniken llite mer logisk eftersom jag kanske känner mig snuvad på ungdomskonfekten när jag i huvudet tror att jag är 5 år äldre och alla behandlar mig därefter.
Samma sak året efter. 21 kändes som att det var dags att sluta låtsas. Livet var på riktigt, något som hände och alla beslut jag fattade hade konsekvenser som faktiskt betydde något. Sen verkar jag uppenbarligen ha en extrem ångest över klimakteriet (?!??!?) och döden (fast den var inte direkt någon nyhet).
Lite väl dramatiskt kanske men jag minns att jag verkligen vägrade bli äldre och hatade tanken av att bli hela 20 år, vara "in my 20's" och liksom inte känna mig som ett barn. Det är egentligen väldigt märkligt med tanke på att jag alltid känt mig äldre än min ålder, fast samtidigt gör det kanske paniken llite mer logisk eftersom jag kanske känner mig snuvad på ungdomskonfekten när jag i huvudet tror att jag är 5 år äldre och alla behandlar mig därefter.
Samma sak året efter. 21 kändes som att det var dags att sluta låtsas. Livet var på riktigt, något som hände och alla beslut jag fattade hade konsekvenser som faktiskt betydde något. Sen verkar jag uppenbarligen ha en extrem ångest över klimakteriet (?!??!?) och döden (fast den var inte direkt någon nyhet).
Men nu, för första gången på jag vet inte hur länge, känns det helt okej att fylla år. Jag vet inte om det är för att jag accepterat att jag inte kommer kunna vara en Peter Pan-unge för alltid, eller om det är för att 23 är den faktiska mentala åldern jag befunnit mig i de senaste tre åren. Kanske hjälper det att ha en kille som är mycket äldre än mig själv som får mig att inse att jag är faktiskt fortfarande väldigt ung och bara för att man blir "gammal" så blir man inte automatiskt 100% lame.
Lite som jag sa förra året innan min födelsedag, när jag sa att mottot för 22 skulle vara att bli modigare, positivare och rockigare OCH sluta få åldersdepp.
Det är ju så onödigt med åldersdepp, för att bli äldre innebär ju egentligen bara att man har hunnit med fler roliga grejer, lärt sig mycket mer och att man blivit lite klokare och fattar lite mer vad man vill. Det är klart att det är supertrist att vi blir gamla, trötta och dör, men jag är så himla glad över att jag känner mig själv mycket bättre, att jag förstår att livet är svårt men det är okej för man lär sig hur man betalar räkningar, pratar med arga personer på telefon, budgeterar och skriver på kontrakt.
Forever young känns oerhört lockande men att fysiskt vara 19 för alltid är omöjligt och bara för att man blir lastgammal betyder det inte att man slutar vara rockig!
Bring it on 23!
Kommentarer
Postat av: charlotta franklin
HEJA HEJA HEJA HEJA HEJA HEJA KATT-GUN!
sen rockar vi sommar-sthlm i shorts, visst.
Svar:
MittHogwartsliv
Postat av: charlotta
okej blev så hejig att jag råkade kommentera fel inlägg. DU FATTAR!
Trackback