Italien del 4, floden, La Reserve och pastarepris
På vägen hem från San Remo var bergen alldeles disiga och solvarma.
En glimt av Ventimiglia.
Alltså berg och naturens alla häftigheter i mitt ♥
Lilla fina Olivetta.
Knäpp växt som såg ut som små kronärtskockor.
Resten av gänget hade inte kommit tillbaka än så jag, Emma och Ocho (Gustav) gav oss ut på en liten upptäcksfärd.
Gigantisk aloe vera-planta.
Vacker bro som är helt invävd i naturen.
Prima plats för ett litet skjul (?).
Sen nådde vi floden. När jag var här 2009 badade vi i floden varje dag (pga chaufförerna var alltid för bakis för att köra ned för berget). Vi bestämde oss för att innan jag åkte hem var vi tvungna att hajka i floden.
Hur fint???
SÅ fint!
Favoritpersonen.
Sen sa jag "hörni jag vill ta en sån där romantisk bild, se lite gulliga ut!". Visst gjorde de bra ifrån sig?
Tycker den här blir vinnaren. Mkt mkt romantiskt.
Dagen efter åkte Clara, Fredrik och Helena hem till Sverige så jag Emma och Ocho åkte tillbaka till La Reserve för att jag skulle få ta mig ett sista dopp i medelhavet.
Efter många timmar i solen och vattnet blev det dags för aperitivo igen. Jag beställde isté och fick en marshmallow (???) på mitt sugrör.
Emma och Ocho var lite mognare och beställde vuxenvin.
Sen det bästa med aperitivo är att man får in massa mat, helt gratis. Supersmart och supersmaskigt.
Sen sa vi hej då till La Reserve och begav oss mot bergen igen.
Till Aerole närmare bestämt.
Först kikade vi in på deras kyrkogård.
Eftersom det är en sån liten by märkte man att de flesta gravarna hade samma efternamn. Kanske totalt ett tjugotal olika namn som repeterades runt kyrkogården med olika årtal på gravarna.
Himla vacker och munter kyrkogård. Full av färgglada blommor och cirka noll dödsångest.
På alla gravarna finns också bilder på den avlidne. Den här lilla gubben, Benito Molinari, var så himla gullig.
Sen promenerade vi in mot bykärnan.
Jag och Gustav sa att det är så svårt att fånga såna här ställen på bild. Man tappar liksom andan av den här utsikten i verkligheten men det är som att allt inte fastnar på bild.
Ett stycke bloggig fontän.
Ett stycke mycket bloggig trädgårdstomte med fetaste utsikten.
Kvinns och bergen.
Nu kanske ni tänker "men vänta...den här gatan har vi sett förut?"...
...och "men den här byggnaden såg vi också i förra inlägget"...
...och JAJEMEN! Vi åkte tillbaka till Aerole för att göra pastarepris!
Den här gången beställde vi alla tre världens godaste pumparavioli, aka himmelrikets specialpasta.
Kommer drömma om den här rätten i flera år! Till det drack vi gott vin, drömmig spenat och till eftis fick vi lite limoncello.
När vi ätit färdigt vr det helt mörkt ute, men vi bestämde oss för att ta en titt runt i byn i alla fall (alltså finns nästan ingen gatubelysning alls så det är läskigare än vad det låter).
I en mörk gränd hittade vi det här. Tydligen var det Aeroles äldsta ugn? Jättemärkligt och jättekul. Vi fnissade lite åt hur knäppt det var och gick vidare mot bilen.
Jag försökte ta en bild på de svaga ljusen från byn men det var för mörkt för att fastna på min dåliga kamera. Det här blev även sista bilden för hela resan. När vi kom hem var vi uppe hela natten och lekte lekar och drack vin (förstås) och dagen efter hajkade vi i floden (alltså uppströms i vattnet) ett par kilometer och då vågade jag inte riktigt ha med mig kameran. Det är synd för det var så otroligt vackert och helt orört. Det är liksom helt omöjligt att ta sig till ställena vi var på om man inte vandrar i floden så det var som att vara mitt i ett naturprogram!
I alla fall. Efter hajken körde Emma och Gustav mig till flygplatsen och jag åkte hem till London. Jag ger den här semestern 3 av 3 kvastar, 5 av 5 toasters och 10 av 10 guldstjärnor. En äkta toppenresa som jag sent kommer glömma.
I alla fall. Efter hajken körde Emma och Gustav mig till flygplatsen och jag åkte hem till London. Jag ger den här semestern 3 av 3 kvastar, 5 av 5 toasters och 10 av 10 guldstjärnor. En äkta toppenresa som jag sent kommer glömma.
Kommentarer
Trackback
