Det kommer alltid som en chock när någon lämnar världen. Det finns liksom inget som kan förbereda en för paniken, ilskan, sorgen och den totala tomheten som slår till när man får reda på att det otänkbara hänt.

Den 22:a maj dog min vän Hattie. Innan hon började skolan med oss hade hon haft hjärncancer, men varit friskförklarad i nästan 3 år. Hennes kamp mot sjukdomen lyste igenom i alla låtar hon skrev. De var så visa och ödmjuka, precis som henne, och det märktes att orden hon fick fram kom från någon som stirrat döden i ögat. Hattie var den bästa av oss alla. Första året i skolan när jag hade mina största dippar var hon där med klockren visdom och världens varmaste kramar. Hon hjälpte mig få perspektiv på saker och märkte direkt när något inte stod rätt till. Hon var som en extramamma och bästa vän på samma gång. 

För lite över ett år sedan kom cancern tillbaka. Det var såklart läskigt, men Hattie sa att hon inte kände sig sjuk och att läkarna var positiva. I augusti när vi var på Alex och Leslies bröllop i Frankrike såg hon strålande ut. Jag sa till henne att hon såg ut att vara i "rude health" som man säger på engelska när någon ser väldigt pigg och snygg ut. Tillbaka i London några veckor senare berättade hon att cancern blivit mer aggresiv och att de var tvungna att påbörja kemoterapi. Under resten av hösten och början av vintern när vi sågs märktes det att hon var sjuk, men hon var liksom alltid lika positiv och varm, så man glömde liksom bort varför hon hade sjalen på huvudet.

 

Våren kom och vi sågs inte. Jag skickade inbjudningar till spelningar och fester men fick till svar att "åh va roligt men jag kan tyvärr inte komma" och förr förra veckan skrev jag till henne och sa att jag var i hennes kvarter och skulle gå på en spelning "...come and have a drink!...", men fick inget svar. En vecka senare fick vi beskedet.

Jag har försökt skriva det här inlägget i snart en vecka, men det har inte gått, pga att jag varit så jävla super sad. Så fort det är tyst i ett rum svämmar tankarna över och allt jag hör är hennes vackra låtar eller hennes gulliga fniss. Nu när hon är borta, har jag så svårt att förstå att jag aldrig kommer få se henne igen. Jag fick liksom inte säga hej då. 

Häromnatten när jag var helt otröstbar och hulkgrät i timmar slängde Danny till med klyschan "men hade hon verkligen velat att du skulle vara så här ledsen?" och det är förstås sant. Hattie hade sagt "write a song about it and get over it" och sedan fnissat sitt lilla delfinfniss, gett mig en kram och sagt "how about a cuppa?". 

Åh Hattie va jag kommer sakna dig. Du kommer alltid vara min stora tröst och inspiration. När saknaden är som värst kommer jag lyssna på dina skivor och minnas alla fina stunder. Hur mycket vi skrattade när vi skrev låtar ihop och hur mycket det betydde för mig att du fanns där när jag var mitt allra ledsnaste. All kärlek till dig.