Alltså hörni, vi har det så himla mysigt här hemma. För första gången sen Felicia flyttade ut känns lägenheten som ett hem igen. Visst att det är det sjukt stökigt med massa nya grejer som inte kommit på plats och lite trångt, men så djävulskt mysigt. Jag och Danny som båda har ganska hektiska scheman hann förut oftast bara ses 2-3 gånger i veckan för att allt skulle gå ihop. Det är nu liksom värsta lyxen att vi får äta middag ihop varje dag och vakna upp tillsammans å å å äta frukost ihop å å å typ borsta tänderna ihop! Alltså allt! Det är guld!

Fast nästan bäst av allt är att Dannys Wurlitzer-piano numera bor hos mig. Det står under fönstret i vardagsrummet och jag har suttit hela kvällen och plinkat förstrött medans jag iaktagit grannarna på andra sidan och njutit av all grönska. När jag bodde hemma hos mina föräldrar spelade jag piano hela tiden, men sen jag flyttade till London har jag inte haft möjlighet att spela ordentligt (mer än några minuter här och där). Nu när jag väl låter fingrarna hitta tillbaka till tangenterna är det som att de här tre åren aldrig hänt. Jag försvinner liksom in i spelandet och tänker inte på vilka ackord jag spelar eller vad som ska följa nästa ton. Det är som en medetativ trans och jag kan hålla på hur länge som helst.

Jag känner redan på mig att jag kommer sitta här nästan varje kväll hela sommaren och skriva de bästa låtarna jag någonsin skrivit.


Här kan man må, eller hur?