Jag var ganska dålig på att ta bilder på Gotland, men ett litet gäng blev det. Här är första delen.

 

Vet ni vad. Jag drar ut till mormors landställe utanför Trosa i några dagar. Jag tänkte mest äta, sova, bada och läsa Harry Potter. Om ni inte vet vad Harry Potter är för något kan ni titta på den här videon.

 

Hej internet! Jag är hemma från Gotland och passar hunden, passar på att vara ifred, och försöker kurera den förkylning jag drog på mig på färjan. Just nu lyssnar jag på Marcus Foster och redigerar bilderna från veckan. Jag saknar London.

 

HEJ!

 

 

Saker jag gör när jag kommer hem till Sverige.

 

1. Kramas med min katt

2. Kramas med min hund

3. Kramas med familjen

4. Kramas med kompisar

5. Kramas med min garderob

 

Kramas med garderoben är helt toppen. I London har jag massa kläder, men bara kläder som jag vet att jag använder regelbundet (dvs allt i färgen svart med krage). Hemma i Sverige hänger därför alla spexiga mönster, galna färger, alla tyllkjolar och knäppa t-shirtar. Jag har redan bestämt mig för att ha på mig min rosa t-shirt med fåglar och texten "say no to cages"på. Jag köpte den i åttan och hade den som en lång-tisha till mina baggy jeans (japp jag var den tjejen). Nu är den midjekort och svintajt, heja viktökning! 

 

Imorgon åker jag ut till landet. Där ska jag kramas med Östersjön. 

 

MATES! 

 

Det är min sista kväll i London för den här sommaren och jag värmer upp inför en utekväll med kompisarna i Kentish Town West med Robyn och ett stort glas mjölk. Snart är jag hemma i färskpotatisen och smultronens land. Hemma hos min lilla katt och ADHD-hund. Hemma hos alla föräldrarna och min bästa syster.

 

Även fast jag är ledsen över att skolan är slut så känns det helt okej att komma hem till allt det där.

 

 

 

 Titta, jag gjorde visst en video.

 

Idag hade jag och Nadine regidebut! Vi åkte till den lilla byn Seer Green igår för att spela in Tashas första musikvideo. Tashas familj bor i världens lyxigaste hus så det kändes lite som en minisemester även fast vi jobbade hela dagen idag. Vi har tittat igenom alla klipp nu och gjort en storyboard, så förhoppningsvis hinner vi klippa klart videon innan slutet på nästa vecka. 

 

Det här med att leka proffs på lite allt möjligt är ju hur kul som helst. Katarina; låtskrivare, regissör, kameraman och superhjälte.

 

Igår sov jag till klockan tre, lyssnade på sorgliga låtar, grät lite och tittade på en action-komedi som jag visste var dålig innan jag tryckte play. Idag lyssnar jag på arg musik, vägrar att äta, städar helt hysteriskt och gör to-do-lists. 

 

Varför beter jag mig som att jag har blivit dumpad?

 

Idag har vi vår stora avslutningskonsert på the Bedford. Jag är jättenervös men väldigt glad.

Nervös pga följande punkter:

1. Tänk om jag tappar rösten

2. Tänk om jag börjar gråta helt hysteriskt

3. Jag spelar tredje sist, tänk om jag inte kan motstå frestelsen och hinner bli aspackad?

 

Nu är det gjort. Sista skoldagen på det här året. Avslutningsfesten igår var helt galen. Jag grät flera gånger, kramades revbensknäckande hårt och I love you-ade hit och I love you-ade dit. 
Det är galet hur mycket kärlek det finns bland de här människorna och om några dagar kommer jag säkert bli väldigt deprimerad när jag inser att vi inte kommer ses varje dag längre. 

 

Vänner. I morgon har jag min sista skoldag för det här läsåret och jag ligger vaken i min säng med myror i benen. Hur kan jag sova när jag om nio timmar kommer ha min sista showcase workshop med min klass som den ser ut nu? Ungefär en fjärdedel stannar kvar till hösten för att börja på bachelor-programmet, men de flesta har inte råd att stanna kvar och jag måste sörja att jag inte kommer få se deras fina ansikten i korridorerna varje dag, eller höra deras vackra musik mer än på radio, MTV, Royal Albert Hall, etc.

 

Det är helt obegripligt att de här elva månaderna har gått så töntigt fort. Jag minns så tydligt hur det kändes första dagen i skolan när vi var tvungna att uppträda med en låt inför alla låtskrivare. Jag tyckte alla var tusen gånger bättre än mig, jag var livrädd och med hjärtat i halsgropen och världens starkaste kaninpuls spelade jag "Oh Pretty Boy". Alla klappade och killen jag hade en crush på sa att jag var bra.

 

Det är så länge sen nu. Nu är de där begåvade främlingarna mina begåvade kompisar och när jag spelar "Oh Pretty Boy" imorgon bitti kommer jag inte vara rädd för att ingen ska klappa. Jag kommer bara vara ledsen över att jag inte kommer få höra just de där händerna smattra som kastanjetter. För just den här gruppens händer vill jag aldrig skiljas från. Jag vill höra dem klappa hela livet ut.

 

 Alltså the Paradise! Vi var alla överrens om att vi måste köpa den här puben och flytta in, alternativ hänga där hela tiden. Det var som en blandning av Gryffindors sällskapsrum, vindsloftet från "Min morbror trollkarlen" och ett övergivet rum på Versailles-palatset.

 

 

Ikväll hölls den månatliga låtskrivarcirkeln på the Paradise i Kensal Rise istället för North London Tavern, där det brukar vara. Febrig och jäklig drog jag mig dit för jag hade lovat tjejerna att jag skulle fota lite och jag skulle kompa Nadine på gitarr.

OJ! Oj, va glad jag är att jag gick! Om himmelriket är en gigantisk pub (vilket jag sannerligen hoppas på), kommer det se precis ut som the Paradise. Jag tog ungefär en miljon bilder som jag ska dela med mig av snart, men jag tänkte att bilderna Nadine tog på mig får komma först. Så har vi egodelen avklarad.

Livet går inte som jag vill. Igår låg jag i feberfrossa, snorandes över musikteori i ett desperat försök att smälla in allt vi borde ha lärt oss det här året innan sista teoritentan idag.

Klaga är väldigt osexigt, men det är svårt att känna hopp om resultaten när det bor två golfbollar i min hals och jag feberyrar.

 

Jag ska smälla i mig massa lemsip, aspirin och sminka bort febern. Feel terrible, look fabulous. Ett klassiskt husmorsknep.