- Infoga valfri reaktion -
För några dagar sedan tänkte jag att jag skulle på skoj, ganska halvhjärtat, skriva ett inlägg med en analys av Blondinbella vs Kissie som feministiska och antifeministiska föreblider. Det krävde förstås lite research och idag när jag tänkte fortsätta min relativt grunda djupdykning i toppbloggerskornas värld möttes jag av en fet jävla reality-check-käftsmäll; BLONDINBELLA ÄR PREGGERS!!!!
Va? Alltså vad händer med världen? En tjej skaffar barn? Känns som att jag aldrig hört något liknande. Det påminner på något sätt om förtvivlan och ångesten jag kände när Heath Ledger dog. Lite som att när en kändis från "vår generation" (öppet för tolkning, alla som vill vara på min sida av generationsstängslet får haka på. Vi har har Furbees, Poggs, Gogo's, de bästa disneyfilmerna, "Jag ska köpa vingar för pengarna" och Kurt Cobains död) är med om en verklig verklighetshändelse, till exempel bli preggers eller döden dör är det som att man helt plötsligt inser att man inte är hundra procent odödlig och att forever young bara är en lögn/partydrog från 80-talet.
Håller ni med? Det är helt overkligt.
Har ganska många teorier om vad som kommer hända det lilla barnet. Till exempel bli döpt efter någon trist kunglighet, få MUFF-medlemsskap i dop-present och få indragen veckopeng när barnet använder snuskiga ord som "hen" eller "socialdemokrat" vid middagsbordet. Men jag tänker bespara internet min inre monolog just för att jag inte vill vara den hundrasjuttioelfte h8tern som säger något taskigt om två helt vanliga personer som gör något så sjukt boooooring som att baka en minimänniska i tjejugnen. Man vill ju inte vara taskig. Det är ju som lärarna försökte predika när alla mobbades på lågstadiet; det är coolt att vara snäll.
Jag satsar på att vara cool i kubik för att fortsätta vara den reko b-ruden jag var född till att vara och inte smutsa ner min dundercoola blogg med massa hat.
....MEN HALLÅ BARN!??!?!?!?!?!?!?!?!?!?!!?
Varning för tjat
Jag är så sjukligt trött på att plugga. Allt går förbannat långsamt och det enda jag vill göra är precis allt annat i världen förutom det jag håller på med. Hur var det nu igen? Juridiklinjen är lättare än låtskrivarlinjen right?
Hehe... det är inte ett dugg synd om mig. Lite kanske om man jämför med folk som har det oförskämt bra, men om man jämför med till exempel svältande barn eller någon som är dödssjuk är mina tentaveckor som ett avsnitt av Teletubbies.
Jag tar en liten paus nu i alla fall ör att känna mig snygg i min 1-pundsklänning från 162 Holloway Road och laga lite middag till mig och den där killen jag tycker så himla mycket om.
Återkommer när jag har något positivt/skoj/smart att förgylla cyberspace med.
SÅ JÄVLA INDIE
Jag har gjort en spellista med 14 nya favoritlåtar från 13 nya favoritband, plus Kjell Höglund (förstås), som är så jävla indie och som passar helt perfekt nu när vintern äntligen kapitulerat och våren snabbspolat fram för att smystarta sommaren.
Bowl Cut av Dom är just nu min bästa pepplåt!
Paus i plugghetsen
Idag har jag och Nadine tagit halvpaus från plugghetsen och istället jobbat på omslaget till min skiva.
Det är så himla kul men också väldigt läskigt. Hur vet man liksom att man tagit rätt bild? Vart ska all text sitta? Vem är jag? Etc.
De här bilderna har vi till exempel inte valt.
Tycker den sista blev himla spexig men det passade liksom inte riktigt och kändes lite oklart.
It's always darkest before the dawn
Alltså kaninpulsen och virrvarret i hjärnan som orsakats av all denna plötsliga arbetsbörda gör mig galen. Jag knappar på datorn så fort jag kan, plinkar på gitarren och försöka göra rätt. Emellanåt spelar jag en omgång fruitnija för att avstressa lite och ibland (läs tio gånger om dagen) lyssnar jag på den här låten.
Den är det enda jag kan lyssna på just nu. Åh Florence Welch, what a woman.
Den stundande panikattacken
Två veckor kvar på terminen. Två veckor kvar tills jag måste lämna in alla arbeten. Paniken börjar sjunka in och när jag visualiserar hur den här helgen kommer se ut ser jag bara ett stort svart hål.
Jag lämnar er med den här bilden som ett slags ljus i slutet av tunneln.
Jag lämnar er med den här bilden som ett slags ljus i slutet av tunneln.
Vet inte vad som är bäst; ungen, kycklingen eller att ungen döpte kycklingen "Biscuit".
Mr Wolf
Förra veckan blev jag intervjuad av stentuffa Mr Wolf Magazine. Mr Wolf är en australiensk tidning om skandinavisk konst och kultur. Det låter sjukt flummigt, men det verkar grrrreat och intervjun blev ganska skojig även fast jag blev lite felciterad och framstår som en rocksångerska (man ba va?).
Och ja juste.....den där biten om Colin Firth var lite på skämt och jag trodde det var off the record. Tydligen är ingenting off the record i journalistvärlden.
Haha, i alla fall, ni kan läsa intervjun här!
Nicky Chinn
I torsdags hade vi en masterclass på skolan med låtskrivaren Nicky Chinn. Det kanske inte säger er särskilt mycket men han är i alla fall en himla skön engelsk dude som skrivit en himla massa hits i sina dagar. Till exempel de här toppenlåtarna;
Vi satt i en cirkel och lyssnade på när han berättade om allt han varit med om och efter två timmar fick de som ville spela en låt för honom för att få feedback. Jag ville hemskt gärna spela men hade ju skadat handen och kunde knappt lyfta en gitarr. När sista frivilliga hade spelat, frågade jag om jag kunde spela upp en inspelning istället. Det fick jag, och mina händer svettades sönder av nervositet när jag kopplade in ipoden i högtalarsystemet.
Efter låten följdes artiga applåder och en väldigt lång tystnad. Jag satte mig snällt ner och väntade på min dom. Nickys solbrända ansikte rynkades ihop i världens varmaste leende och sa "the lyrics are sensational, I absolutely love this song". Min kaninpuls dubblades och jag blev nästan gråtfärdig. Känns kanske larvigt, men jag kände mig himla stolt och min lärare såg så nöjd ut.
Det är lite som att självförtroendet är ett tv-spel där man samlar poäng hela tiden och just nu är jag på en bonusbana där man kan kan plocka extra mycket.
Allt som hände emellan
Vi tar en titt på saker ni missat de senaste veckorna.
Drack Kronenburg ur burken hemma hos Kirstie och Robyn.
De ska flytta (idag faktiskt) från deras skitfina lägenhet med det här superfina köket. Jag klagade förstås, eftersom de nästan bor granne med mig och ska flytta långt bort, men å andra sidan har jag nu en bra ursäkt att åka på äventyr till södra London.
Drack Kronenburg ur burken hemma hos Kirstie och Robyn.
De ska flytta (idag faktiskt) från deras skitfina lägenhet med det här superfina köket. Jag klagade förstås, eftersom de nästan bor granne med mig och ska flytta långt bort, men å andra sidan har jag nu en bra ursäkt att åka på äventyr till södra London.
En dag hade jag chickflick-dejt med tjejen med de farligt läckra kurvorna; Tova Wellton. Vi shoppade underkläder, fikade, snackade om musikbranschen och tog igen allt som hänt sen sist.
Så himla skoj att träffa Tova. Hon är en grrreat.
Jag jagade runt i minst en miljon affärer för att hitta ett påskägg att lägga allt godis i men hittade NOLL. Fixade ett fint fuskägg i slutändan med hjälp av grönt tylltyg, fjädrar och en gammal rosett.
Av allt godis jag köpte var jag mest exhalterad över de här! Hur många gånger har man inte sett såna här i amerikanska high school-filmer och velat smaka/ge en till personen man gillar.
Skärtorsdagen åt jag middag med Danny på the Hornbeam Café där de har curryklubben jag berättade om för någon vecka sedan. Alltså maten är så förbannat god och att det är veganskt och 100% ekologiskt gör det hela ännu bättre.
Jag stirrade mig blind på diverse produktioner jag måste göra i skolan och lyssnade sönder tills mina öron ville blöda.
Felicia gjorde den här fantastiska affischen till mig med mitt bästa motto. Varje dag känns lite lättare att möta när man känner sig som Glen Coco.
De säljer min drömbil precis runt hörnet från mig. Allt som fattas är 13 000 pund och ett körkort. Åh tänk alla platser man skulle kunna åka till i den här magiska minibussen?
Blev "radiostjärna" över natten och har känt mig fett cool sen dess.
Felicia hade fått erbjudandekuponger från Chipotle så vi käkade massa tacos (eller alltså jag åt tacos, Felicia åt en burrito) och betalade endast 3.30 pund var.
Åkte Overground till Dalston och blev pruttad i ansiktet av den här jeansbeklädda stjärten. Blev så himla arg, men vågade inte säga något. Om man verkligen måste prutta på tåget kan man väl se till att man inte står precis framför någons fejja. USCH!
Jag glömde dock bort mina sorger ganska snabbt för jag skulle på kalas i Hackney för att fira Josefine.
Karina var superfestlig.
Lägenheten var superfestlig...
...och de här killarna var ännu festligare.
Vi käkade soyakorv, marabou, dansade till Robyn och drack bubbel. KUL MED PARTY! Jag gick efter att jag blev lite för full och blev arg efter en het Israel/Palestina-debatt.
Måndag och Songwriter's Circle på the Paradise. Ariana, längst till vänster, går första året på låtskrivarprogrammet och är min nya favoritgrej. Världens coolaste röst och texter som krossar.
Favoritkatten som alltid sitter på staketet på vägen mellan Sainsbury's och min lägenhet. Han är himla snäll och vill alltid bli klappad.
Hade ett sånt där ÄREVERKLIGENSANT-moment när jag kom hem från affären och hade handlat allt det här (plus en påse ärtor jag lagt in i frysen) för elva pund. SJUKT VÄRT ATT HANDLA MAT I ENGLAND!
På Nathans pellegrinoflaska, som han köpte i en helt vanlig engelsk mataffär, stod det "for Finland only". Hur hände det här och varför får den bara säljas i Finland?
Flätade håret och kände mig extra svensk.
Danny tog mig till the Alwyn Castle som ligger en kort promenad från Highbury & Islington. Det var galet mysigt och de hade massa god ale att välja emellan. Vi satt i en liten växthusliknande del av puben i en stor skinnsoffa och "söp in atmosfären" som man säger.
Efteråt käkade vi laxpasta och skaldjursrisotto på La Porchetta (för hungrig för att fota) och sedan tog vi en powernap på tuben innan vi fortsatte pubrundan i Walthamstow.
Dagen efter åkte vi till Hackney för att uträtta lite ärenden och sprang in på Mess Café för att gömma oss för det piskande regnet.
Jag stirrade mig blind på diverse produktioner jag måste göra i skolan och lyssnade sönder tills mina öron ville blöda.
Felicia gjorde den här fantastiska affischen till mig med mitt bästa motto. Varje dag känns lite lättare att möta när man känner sig som Glen Coco.
De säljer min drömbil precis runt hörnet från mig. Allt som fattas är 13 000 pund och ett körkort. Åh tänk alla platser man skulle kunna åka till i den här magiska minibussen?
Blev "radiostjärna" över natten och har känt mig fett cool sen dess.
Felicia hade fått erbjudandekuponger från Chipotle så vi käkade massa tacos (eller alltså jag åt tacos, Felicia åt en burrito) och betalade endast 3.30 pund var.
Åkte Overground till Dalston och blev pruttad i ansiktet av den här jeansbeklädda stjärten. Blev så himla arg, men vågade inte säga något. Om man verkligen måste prutta på tåget kan man väl se till att man inte står precis framför någons fejja. USCH!
Jag glömde dock bort mina sorger ganska snabbt för jag skulle på kalas i Hackney för att fira Josefine.
Karina var superfestlig.
Lägenheten var superfestlig...
...och de här killarna var ännu festligare.
Vi käkade soyakorv, marabou, dansade till Robyn och drack bubbel. KUL MED PARTY! Jag gick efter att jag blev lite för full och blev arg efter en het Israel/Palestina-debatt.
Måndag och Songwriter's Circle på the Paradise. Ariana, längst till vänster, går första året på låtskrivarprogrammet och är min nya favoritgrej. Världens coolaste röst och texter som krossar.
Favoritkatten som alltid sitter på staketet på vägen mellan Sainsbury's och min lägenhet. Han är himla snäll och vill alltid bli klappad.
Hade ett sånt där ÄREVERKLIGENSANT-moment när jag kom hem från affären och hade handlat allt det här (plus en påse ärtor jag lagt in i frysen) för elva pund. SJUKT VÄRT ATT HANDLA MAT I ENGLAND!
På Nathans pellegrinoflaska, som han köpte i en helt vanlig engelsk mataffär, stod det "for Finland only". Hur hände det här och varför får den bara säljas i Finland?
Flätade håret och kände mig extra svensk.
Danny tog mig till the Alwyn Castle som ligger en kort promenad från Highbury & Islington. Det var galet mysigt och de hade massa god ale att välja emellan. Vi satt i en liten växthusliknande del av puben i en stor skinnsoffa och "söp in atmosfären" som man säger.
Efteråt käkade vi laxpasta och skaldjursrisotto på La Porchetta (för hungrig för att fota) och sedan tog vi en powernap på tuben innan vi fortsatte pubrundan i Walthamstow.
Dagen efter åkte vi till Hackney för att uträtta lite ärenden och sprang in på Mess Café för att gömma oss för det piskande regnet.
Mess är ett typiskt east London diner där maten är enkel, svinbillig och god. Besökarna är en blandning av äldre män som förmodligen är hemlösa och bakfulla hipsters som nästan ser hemlösa ut. Jag åt bakad potatis med sallad och jordgubbs/mango-smoothie och betalade 4 pund för hela kalaset.
Nu pluggar jag och förbereder mig för ännu en vecka med full fart.
Des Hommes et des Chatons
Tack vare Blixten har jag nu en helt ny favoritblogg; Des Hommes et des Chatons. Det är möjligen världens skojigaste blogg där de lägger upp bilder på hunkar och katter som poserar "likadant".
Helt klart allt som är najs och skojigt i världen.
Så här ser det ut:
Det är ett helt fantastiskt exempel på hur larvigt det är med "sexiga" bilder och hur mycket vi människor konstlar oss så fort en kamera är i närheten (jag är väl någon slags mästare på det).
Tack Blixten! Det här är guld!
Mysteriet med den obegripliga handskadan
Tjena bitches! Jag har lyckats dra på mig en skum jävla handskada som kom från ingenstans. Ungefär vid 10 på morgonen i onsdags började mitt lillfinger göra svinont och sedan igår känns det som att jag vill amputera halva handen. Det är inget någon vanlig person skulle svimma över, men som gitarrist är jag helt beroende på att mina händer fungerar som de ska. Särskilt nu när jag har en spelning på tisdag.
Det värsta är att jag inte vet hur jag har skadat mig. Jag måste liksom ha drömt något våldsamt och gett väggen en rak höger i sömnen. Nu vilar handen i massa bandage i alla fall och jag tänker att om det inte känns bättre imorgon får jag ringa en läkare.
Hur som helst, jag känner mig sjukt fierce, sportar bästa vårjackan och ska äntligen få träffa min gulliga kille efter att han har varit i studion hela veckan. Vi ska lyssna på jazz, dricka mörk ale och hångla i barhörn.
Det värsta är att jag inte vet hur jag har skadat mig. Jag måste liksom ha drömt något våldsamt och gett väggen en rak höger i sömnen. Nu vilar handen i massa bandage i alla fall och jag tänker att om det inte känns bättre imorgon får jag ringa en läkare.
Hur som helst, jag känner mig sjukt fierce, sportar bästa vårjackan och ska äntligen få träffa min gulliga kille efter att han har varit i studion hela veckan. Vi ska lyssna på jazz, dricka mörk ale och hångla i barhörn.
Väntar bara på att han ska ringa så möts vi vid tåget. Tills dess lyssnar jag på Mammal Club och dricker äppelsaft. Mammal Club – Otter
Tales From Terra Firma
När bandet Stornoway släppte sitt debutalbum, Beachcomber’s Windowsill, tog det ungefär en halv låt innan jag fattade att det skulle bli ett av mina favoritalbum. Senare delen av 2010 var det mitt soundtrack. Jag började varje morgon med att lyssna på hela skivan och ibland lyssnade jag en gång till på kvällen.
Sedan dess har jag väntat spänt på att de ska släppa nytt och nu har det äntligen hänt! Stornoway – Tales from Terra Firma. Nu har jag lyssnat genom hela rubbet och tänkte langa en relativt chill recension.
Tales from Terra Firma känns på gott och ont lite vuxnare än Beachcomber's Windowsill. Texterna är lite mörkare, musiken har utvecklats åt ett annat håll och, vad är det jag hör, en himla massa spansk gitarr(?). På många sätt påminner den nya skivan mer om Iron & Wine eller något Kings of Convenience skulle släppt för några år sedan än fortsättningen på vad det nu var Beachcomber's Windowsill startade.
Överlag känns det som att TFTF inte har samma starka karaktär som BW och lite har det att göra med att produktionen känns lite överinstrumenterad på den första halvan av skivan (det låter liksom lite onödigt stökigt och förvirrande första gången man hör dem). Trots det är jag fortfarande helt förälskad i Brian Briggs könlösa röst och hur den surfar över musikvågorna på ett väldigt lätt och ledigt sätt och senare halvan av plattan bjuder på flera fantastiska låtar. Jag tror att det kommer vara en perfekt skiva att ha som sällskap i sommar.
Favorit: (A Belated) Invitation to Eternity och Hook, Line, Sinker.
Känns lite Beach House-aktigt och har precis allt i sig som jag älskade med första skivan.
Low point: The Bigger Picture
Känns lite tam och onödig.
Skoldepp, självplågeri och wunderkinds.
Jag gör verkligen mitt bästa för att hänga med i skolan. Gör mitt bästa för att orka göra alla uppgifter som inte alltid känns helt nödvändiga eller ens vettiga. Jag försover mig nästan aldrig, stannar kvar hela dagen, sitter uppe sent på nätterna tills jag är färdig med läxorna och går till plugget även när jag känner mig sjuk. Trots det här känns det ibland som att det inte är tillräckligt och det hjälper inte direkt med att få tillbaka pluggsuget. Det känns mer som att efter jul tror man att man ska komma tillbaka utvilad och sjukt peppad, men man startar egentligen på någon slags degnivå och segar sig genom hela vintern.
Lite så här:
Inte blir det bättre heller när man surfar runt på YouTube och fastnar för videos om diverse wunderkinds som alla är en miljard gånger mer skillade än mig trots att jag är typ 20 år äldre. Jag blir liksom lite arg och önskar att jag också hade haft strikta asiatiska föräldrar som lärde mig spela piano när jag var tre.
Kolla på de här kidsen!
Lite så här:
Inte blir det bättre heller när man surfar runt på YouTube och fastnar för videos om diverse wunderkinds som alla är en miljard gånger mer skillade än mig trots att jag är typ 20 år äldre. Jag blir liksom lite arg och önskar att jag också hade haft strikta asiatiska föräldrar som lärde mig spela piano när jag var tre.
Kolla på de här kidsen!
Okej så himla asaduktiga och fetsöta. Blir liksom helt kär i lilla killen och känner mig stört avis på tjejen som förmodligen kommer bli världens coolaste.
Nu sitter jag här i mörkret och skoldeppar i min ensamhet. Som plåster på såren bokade jag en biljett hem till Stockholm i Maj för att kramas med massa viktiga personer och gulla med min katt. Känner ungefär så häääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääär mycket pepp!
ENGLAND
Nu finns programmet kvar på BBCs hemsida i endast 14 timmar, men frukta inte. Megahackern K.Gun listade såklart ut hur man spelar in interna ljud från olika källor och slängde upp klippet på soundcloud.
Där kan man lyssna hur många gånger man vill, och man slipper spola och greja. Dela gärna med er av låten till era kompisar och familjer och hjälp mig marknadsföra det här EP-släppet.
Där kan man lyssna hur många gånger man vill, och man slipper spola och greja. Dela gärna med er av låten till era kompisar och familjer och hjälp mig marknadsföra det här EP-släppet.
Veronica Marsathon
Jag har storjobbat hela dagen och vid niotiden bestämde jag mig för att det var nog med det och började istället med ett Veronica Mars-marathon.
Veronica Mars (aka världens tuffaste dektektiv) är ju världens toppenserie och perfekt att slötitta på när man är sugen på lagom mycket spänning, skoj och halvsnygga high school-killar (tveksamt om jag är tillräckligt ung för att tycka att high school-killar är värt att titta på). Allra bäst är ju alla småroller som spelas av vad som nu är hollywoodfavoriter.
Till exempel superstjärnan Jessica Chastain dyker upp i ett avsnitt som "The Girl Next Door".
Veronica Mars (aka världens tuffaste dektektiv) är ju världens toppenserie och perfekt att slötitta på när man är sugen på lagom mycket spänning, skoj och halvsnygga high school-killar (tveksamt om jag är tillräckligt ung för att tycka att high school-killar är värt att titta på). Allra bäst är ju alla småroller som spelas av vad som nu är hollywoodfavoriter.
Till exempel superstjärnan Jessica Chastain dyker upp i ett avsnitt som "The Girl Next Door".
Hon den där tjejen från Gossip Girl som alla tycker är så himla sassy.
Hunken Adam Scott dyker upp som slemmig lärare i ett avsnitt.
Allas våran Karen Smith (ja ja jag vet att hon heter Amande Lamefried) är ju den här seriens motsvarighet till Twin Peaks Laura Palmer.
Tina Majorino dyker upp i några avsnitt som hacker. Hon är väl inte särskilt superkänd men hon är ju med i favoritfilmen Napoleon Dynamite så hon förtjänar lite uppmärksamhet.
Åh bästa Kristen Bell. Nu peppar jag sönder inför den kommande Veronica Mars-filmen. Det kommer bli hur toppen som helst!
H8ters, ex och det nyfunna självförtroendet
Jag vill inte tjata sönder min förskottslycka med hela den här radiogrejen, men alltså det är så sällan sånt här händer så det är nog bäst att jag suger ut varenda göttig sekund innan det börjar gå dåligt igen.
En fantastisk sak hände igår, en relativt hatad ex-pojkvän "likeade" min artistsida på fejjan och jag kände mig så förbannat jävla nöjd. Liksom ja ja jag är independet woman har all r-e-s-p-e-c-t jag behöver och I love it, men när han liksom vill vara ett internetfan av min musik känns det liksom som att ett stort jävla fuck you har tryckts rakt i ansiktet på honom. Man ba "buhu you broke my heart och fick mig att känna mig som en skit" och nu ba "titta vem det går bra för, och du har fortfarande samma problem, ful frisyr och är inte alls snyggare än förr".
En fantastisk sak hände igår, en relativt hatad ex-pojkvän "likeade" min artistsida på fejjan och jag kände mig så förbannat jävla nöjd. Liksom ja ja jag är independet woman har all r-e-s-p-e-c-t jag behöver och I love it, men när han liksom vill vara ett internetfan av min musik känns det liksom som att ett stort jävla fuck you har tryckts rakt i ansiktet på honom. Man ba "buhu you broke my heart och fick mig att känna mig som en skit" och nu ba "titta vem det går bra för, och du har fortfarande samma problem, ful frisyr och är inte alls snyggare än förr".
Det är liksom lite samma sak som alla som mobbade mig under min uppväxt. Vill liksom tidsresa tillbaka till lilla tjocka tjejen med brillor och rosa jazzbrallor och säga till henne att alla andra är dumma i huvudet, och du får sjunga precis hur mycket du vill, bry dig inte om att de elaka kidzen säger att du är ful och dålig.
Även om allt går nedför från och med nu, känns ändå det här som en fet jävla höjdpunkt och en gigantisk dröm som gått i uppfyllelse. Inga glasskor, prinsar eller magiska trix, men ändå ett Disney-moment som jag jobbat för själv.
Alla h8ters kan dra något gammalt över sig. Alla andra; high fucking five.
Mvh,
K.Gun McThug Von Swagalot
K.Gun McThug Von Swagalot
ALLT ÄR SÅ COOLT
Alltså jag har fått så otroligt fin respons från alla möjliga håll de senaste dagarna. Det går inte att beskriva hur överlycklig jag blir över att få all den här positiva kritiken efter allt hårt arbete. Nu är jag sjukt peppad på att göra klart allt så jag kan släppa skivan.
Något som är väldigt coolt är att Thea twittrade om mig igår och radiolegenden Whispering Bob Harris retweetade!!! Kanske lite larvigt att bli glad över något sådant men alltså här i England är han liksom värsta grejen. Åh! Lyckan!
Något som är väldigt coolt är att Thea twittrade om mig igår och radiolegenden Whispering Bob Harris retweetade!!! Kanske lite larvigt att bli glad över något sådant men alltså här i England är han liksom värsta grejen. Åh! Lyckan!
För er som inte visste har jag en artistsida på facebook. Ni får hemskt gärna trycka "like" och hjälpa mig bli en sån där person som har massa likes så alla tänker "oj hon måste vara proffsig". PUSS!
RADIODEBUT
Igår hände något helt otroligt. Igår spelades nämligen min musik på radio för första gången någonsin! Inte vilken radiokanal sin helst heller utan Englands största radiokanal; BBC 2.
Thea hade en intervju med radioprofilen Janice Long och var ombedd att ta med sig fem låtar som hon ville spela i studion och hon valde att ta med en av låtarna från min EP!!!!! ALLTSÅ!!!!!! Det bästa är att av de fem låtarna hon hade med sig, spelade de bara tre och min låt var en av dem!!!!!
Det här är alltså helt sjukt, att få en låt spelad på BBC2 är något man sällan får göra med sin allra första EP, särskilt innan den ens har släppts! Alla mina tankar är följda av åtminstone tre utropstecken och jag vill glädjetjuta hela tiden.
Jag och Danny hade precis kommit hem från puben igår kväll när vi satte på radion och vi hann bara sitta stilla i några minuter innan de sa mitt namn och jag slutade andas ända tills låten var slut. Jag grät, skrattade, grät och skrattade lite till. Tänk att min låt fick spelas på radio, precis efter de spelat Bruce Springsteen och Elvis Costello. Tänk att tusen lastbilschaufförer och en massa nattugglor i Storbritannien har hört mig sjunga om allt som gick fel. Tänk alltså! TÄNK!
Ni kan lyssna på programmet här! Intervjun är typ 45 minuter lång och om ni inte vill lyssna på hela programmet kan ni spola fram till ca 35 min (någonstans där börjar hon snacka om mig).
Ashes in the air
Kan inte sluta lyssna på den här låten. Helt hypontisk och alldeles underbar.
Meanwhile in Estonia...
Jag dör den stora pluggdöden och försöker att inte drabbas av panikattacker varannan sekund.
Meanwhile in Estonia....
Meanwhile in Estonia....
Haha, åh min mentala hälsa... vart tog den vägen?
