Dagarna försvinner nästan. Den senaste veckan har varit som att konstant ta sig fram genom ett grått dis, men till slut kommer man ikapp alla känslor och lär sig acceptera verkligheten som den är. Jag går vidare genom att sätta ena foten framför den andra, går till gymmet, lagar mat, söker jobb, skrattar med Danny åt larviga grejer och till slut blir det lite lättare att se vart man är på väg. Jag är glad åt de små sakerna, som att jag lyckades jävligt bra med min eyeliner idag, eller att jag ska träffa Tasha och Hanna ikväll. 

Jag har fått lite frågor om mitt nya fitnessliv så jag tänkte dra en uppdatering på vad som hänt sen sist. 

I januari när jag började med min kost och träningsplan satte jag upp några mål som jag ville uppnå innan sommaren (och när jag säger sommaren menar jag den 11:e juni när jag åker på semester). Jag satte dem för jag vet att det är bra att jobba mot ett fast mål, samtidigt som jag tyckte att de kändes helt orealistiska.

Målen var att jag skulle...

...kunna simma 1km på 20 minuter (utan att bli svintrött)

...kunna springa 5km på 25 minuter (utan att bli svintrött)

...gå ner 15kg

 

Well, nu är sommaren snart här och i lördags när jag var på gymmet satte jag mitt personbästa när jag sprang 5km på 23 minuter och 52 sekunder. Visst att jag var trött efteråt men inte värre än att jag var tvungen att återhämta mig i ett par minuter innan jag fortsatte med styrketräning. Simningen har det inte gått lika bra med, som bäst simmar jag 1 km på 24 minuter, men det känns helt okej, när jag satte målen i vintras var simningen min huvudträning, men fokuset skiftades till löpning efter en månad och nu simmar jag bara en gång i veckan och har det mer som mitt "softa" träningspass för att liksom pausa lite (då simmar jag oftast 1km på 30 minuter och kör 250 slappt, 250 halvintensivt, 250 högintensivt och 250 slappt). 

Nu är ni såklart spända på hur det gick med det tredje målet. Och ja, JAG SATTE DET! 15 kg ner, BOOM! Det känns helt sjukt att jag har lyckats med det målet. I januari var det liksom "åh om jag ändå kunde gå ner 15 kg, det vore så himla najs" fast jag trodde inte på att jag faktiskt skulle klara av det. 


Bäst av allt är att jag känner mig så himla stark! Jag har liksom asfeta benmuskler och armarna börjar ta form de med. Det märks mest av allt när jag tränar. Att jag orkar springa 5 km utan att bli dödstrött. Att jag orkar göra situps och benpress. Jag överdriver inte när jag säger att i januari orkade jag knappt göra fyra situps. Det gick liksom inte. Magen var i vägen och jag kände mig yr. Nu är det liksom ba BOOM BOOM BOOM. Eller ja nästan, situps är ju skitjobbigt. Men jag brukar köra 15 av varje styrkegrej jag gör och repetera det tre gånger. Typ så här:

15 x situps

15 x squats
15 x rumplyft (alltså vet ju inte vad de heter, men de där när man lyfter ett ben bakåt)
15 x benpress på 25 kg
15 x sån där lyftmaskin där man tränar biceps och bröstkorgen
30 sekunder planka

och sedan repetera allt 3 gånger. Mängden övningar varierar beroende på hur jag känner mig efter mina 5km, men jag väljer vilka övningar jag ska göra och sedan ser jag till att göra 15x3 på dem alla.

Sämst av allt är att jag ibland har dagar när jag fortfarande känner mig som en degklump... På pappret är 15kg mycket och när jag kollar på mina före/efter-bilder så ser jag ju skillnaden, men eftersom det varit en så pass gradvis viktnedgång så känns det inte som att jag gått ner så mycket och jag kan bli liksom helt orimlig och säga saker som "ååååh hur kan jag ha gått ner så mycket men fortfarande vara så himla tjock". Vilket är ett fjantigt statement för det är ju inte direkt en hemlighet att jag skulle behöva gå ner mer i vikt än 15kg för att bli "smal" och det är också larvigt för målet var aldrig att bli "smal". Målet var och är att jag ska få en frisk kropp med ett sunt BMI och inte vara i riskzonen för sjukdomar och andra hemskheter. 

Men jag tror alla förstår den här frustrationen. Det är som när vågen stått still i flera veckor och man glömmer att resultat inte bara syns på vågen. Som sagt så har jag ju gått från att vara 100% jello till att faktiskt ha riktiga muskler. Muskler väger ju massa så det är inte så konstigt om vågen står still även fast man tränar och äter enligt planen. 

Det är sjukt viktigt att påminna sig om såna saker när man hamnar i tvivelsvackor så man inte tappar motivationen. Vad som är ännu viktigare är att uppdatera sina mål under resans gång. Nu när jag gått ner 15kg måste jag omvärdera mina planer och mål. Mitt mål för de kommande månaderna är inte att gå ner mer i vikt, mitt mål är att hålla vikten. Eftersom jag i hela mitt liv alltid gått upp i vikt (sakta men säkert) är det viktigaste för mig att jag nu kan hålla min nya vikt. Att kroppen vänjer sig vid att det här är där vi är nu och att jag kan äta pizza, dricka öl, äta godis när jag har lust utan att det blir till en daglig vana som leder till viktuppgång.

 

Nu när semestern närmar sig är det extra viktigt att fokusera på det här målet. För det första för att om mitt nuvarande mål skulle vara att gå ner 15kg till och sedan åker jag på semester och göttar mig så skulle det bli sjukt omotiverande och jättejobbigt för skallen att se att man inte gör några framsteg. För det andra för att jag måste på något sätt bevisa att jag kan ha en normal livsstil utan att gå upp i vikt. Jag ska liksom inte behöva gå till gymmet fyra dagar i veckan och räkna kalorier för att kunna hålla vikten.

Ah! Räkna kalorier! Det har jag ju faktiskt inte gjort de senaste 2,5 månaderna. Jag nämnde i mitt senaste fitnessinlägg att jag inte längre använder kaloriappen "my fitnesspal". Appen var min bästa vän de första två månaderna av mitt nya fitnessliv för när jag skrev ner och räknade ut allt jag åt blev det väldigt svårt att fuska och jag blev väldigt motiverad av det. Att jag slutade använda appen är för att jag kände att jag låg i riskzonen för att bli lite manisk. Även fast jag inte gick ner lika mycket i vikt när jag slutade använda appen så ångrar jag inte det beslutet alls. Sen jag slutade använda appen har jag gått ner 5kg (tror prognosen med appen var att jag skulle gått ner 7 om jag hållt mig till den) och för mig bevisar det att jag nu är tillräkligt medveten och har tillräckligt mycket kunskap om vad jag äter för att klara mig utan att räkna exakta kalorier. När jag uppnått målet att hålla min nuvarande vikt i ett par månader och vill uppdatera till ett nytt viktnedgångsmål kanske jag vill använda appen igen för att liksom få en kickstart, men viktigast av allt är att jag kan vara en strong independent woman och inte behöver förlita mig till en liten miniräknare.

Den här stadiga, långsamma viktnedgången har verkligen funkat för mig. Jag har varit snäll mot min kropp, inte pushat för hårt, inte tvingat mig själv till att göra saker jag inte vill och unnat mig alla mina bästa godsaker med jämna mellanrum om livet känns lite trist eller om jag bara har lust. Det är mitt sätt att motivera mig själv, inte göra det för jobbigt eller till en stor grej. Jag följer en massa träningskonton på instagram och kan liksom bli matt av att se hur vissa tränar två skithårda pass om dagen 7 dagar i veckan. Visst, det är så man måste jobba om man vill få en superkropp, men jag skulle personlingen inte kunna motivera mig själv till att vara så extrem. Dessutom är inte superkropp mitt mål. I alla fall inte nu. 

Okej så vi kan avsluta det här milslånga inlägget med lite punkter som kan vara till hjälp för er som vill träna eller gå ner i vikt men har svårt att komma till skott.


- Sätt rimliga mål. Det kan vara bra att sätta ett långtidsmål som är lite mer än vad du tror att du kommer uppnå för att liksom pusha lite, men orealistiska tidsramar eller för stora mål blir oftast bara omotiverande för de känns så långt bort.

- Ha delmål. Det håller motivationen uppe och det är som när man tränar, det är lättare att tänka "jag ska springa 1 km på 5 minuter" och sedan göra det fem gånger om än att tänka "jag ska springa 5 km på 25 minuter". Med det första målsättningen så står man där på slutet och har liksom nått det stora slutmålet utan att ens tänka på det särskilt mycket. 


- Prova något nytt. Känns träningen eller kostplanen fett trist, byt eller prova något nytt! Prova yoga, kickboxning, bodypump, eller varför inte typ ridning. Jag blev så sjukt förvånad över att jag gillat att springa så mycket, jag trodde jag skulle hata det, men nu är det min bästa grej. Samma sak med vattenaerobics. Överlag hatar jag gruppträning men just det här har varit kul. Så PROVA! Träning är jobbigt på ett jobbigt sätt om man inte har hittat rätt träningsform. 


- Var snäll mot dig själv. Det är 100% okej att inte vilja vara fitnessfreak hela tiden. Vissa dagar går jag till gymmet och känner bara "näää" och då säger jag till mig själv att det är helt okej att bara köra 15-20 minuter och sen gå hem. Inte för att man åstadkommer särskilt mycket på en kvart, men det är bättre att göra något än att ligga på soffan och inte köra på hårt när man inte vill. Att ta ut sig, eller träna när det bara känns tråkigt och jobbigt kommer bara spä på illviljan att gå till gymmet nästa gång.

- Banta inte. Gör ditt bästa för att få pli på portionskontrollen istället. Äter du flingor till frukost, prova att äta ur en mindre skål för att liksom inte råka hälla på för mycket. Ät alltid långsamt och känn efter om du verkligen behöver mer. Att ha rimliga portioner hela dan varje dag är så mycket mer effektivt än att dra en juicecleanse en vecka och sedan gå tillbaka till vad man gjorde förut. Äter man dessutom fler mål om dagen, med mindre portioner hjälper man dessutom förbränningen att hålla igång.

 

- Ha fuskdagar. Bättre att bestämma sig för att man får äta vad man vill under en hel dag än att man äter typ en cupcake varje dag. Igår hade jag fuskdag och drack massa vin och åt goda ostar med baguette. NOM NOM NOM.


- Hur full vill du bli? Alkoholdrycker har som bekant stört mycket kalorier i sig och eftersom jag inte haft mycket tid över till festande så har jag liksom uteslutit det på något sätt för att jag känner att jag hellre äter glass än dricker ett glas vin. Nu när jag ska åka på semester lär det bli ganska mycket festdrickande men jag ska alltid tänka på hur mycket jag dricker. Det är så lätt att liksom bara fortsätta hälla eller knäcka en till bärs så det är bra att tänka i början av kvällen; vill jag verkligen bli full? Är svaret nej, så vet man hur mycket man kan dricka innan man blir full (för mig är det typ 2,5 glas vin, två stora öl eller två drinkar) och är svaret ja så kan man försöka sätta stopp när man väl är full. Dricka vatten eller saft tills man börjar känna sig nykter igen och sedan gå tillbaka till att kröka. Det kanske låter lite trist, men får man in det som rutin är det ett mycket mer ekonomiskt, hälsosamt och roligare sätt att festa på eftersom man inte blir stupfull och pank.

 

- Planera och ha tålamod. Det säger sig självt. Förvänta inte resultat på en vecka, fira de små segrarna och ha is i magen. Planera vad du ska äta under veckan så du inte behöver köpa takeaway eller drar till med nödlösningen pasta+ketchup. 



- Hitta rimliga förebilder. I januari, dagen innan jag skaffade mitt gymkort skapade jag en mapp på min dator med inspirationsbilder. En bild var på ett par snygga shorts (jag ville kunna känna mig snygg i shorts), en bild var på Marilyn Monroe och ett par var på Adele efter att hon gått ner i vikt. Det är viktigt att kunna tänka, wow vilken snygg kropp, så där kan jag också se ut om jag jobbar. Att ha en bild på en Victoria's Secret-modell funkar inte riktigt om man är väldigt överviktig och stor benstomme för det blir liksom deppigt om man vet att man aldrig kan se ut så. Man kan såklart fortfarande inspireras av superkroppar, men för motivationen tror jag det är det viktigare  att kunna visualisera sitt huvud på en annan kropp och veta att det är ett uppnåbart mål. Där tycker jag vi sätter punkt. Ställ gärna massa frågor eller säg till om ni vill höra något mer om det här. Jag har samlat lite receptidéer som jag tänkte att jag ska dokumentera de kommande två veckorna och dela med mig av. 

MASSA PUSS

Det kommer alltid som en chock när någon lämnar världen. Det finns liksom inget som kan förbereda en för paniken, ilskan, sorgen och den totala tomheten som slår till när man får reda på att det otänkbara hänt.

Den 22:a maj dog min vän Hattie. Innan hon började skolan med oss hade hon haft hjärncancer, men varit friskförklarad i nästan 3 år. Hennes kamp mot sjukdomen lyste igenom i alla låtar hon skrev. De var så visa och ödmjuka, precis som henne, och det märktes att orden hon fick fram kom från någon som stirrat döden i ögat. Hattie var den bästa av oss alla. Första året i skolan när jag hade mina största dippar var hon där med klockren visdom och världens varmaste kramar. Hon hjälpte mig få perspektiv på saker och märkte direkt när något inte stod rätt till. Hon var som en extramamma och bästa vän på samma gång. 

För lite över ett år sedan kom cancern tillbaka. Det var såklart läskigt, men Hattie sa att hon inte kände sig sjuk och att läkarna var positiva. I augusti när vi var på Alex och Leslies bröllop i Frankrike såg hon strålande ut. Jag sa till henne att hon såg ut att vara i "rude health" som man säger på engelska när någon ser väldigt pigg och snygg ut. Tillbaka i London några veckor senare berättade hon att cancern blivit mer aggresiv och att de var tvungna att påbörja kemoterapi. Under resten av hösten och början av vintern när vi sågs märktes det att hon var sjuk, men hon var liksom alltid lika positiv och varm, så man glömde liksom bort varför hon hade sjalen på huvudet.

 

Våren kom och vi sågs inte. Jag skickade inbjudningar till spelningar och fester men fick till svar att "åh va roligt men jag kan tyvärr inte komma" och förr förra veckan skrev jag till henne och sa att jag var i hennes kvarter och skulle gå på en spelning "...come and have a drink!...", men fick inget svar. En vecka senare fick vi beskedet.

Jag har försökt skriva det här inlägget i snart en vecka, men det har inte gått, pga att jag varit så jävla super sad. Så fort det är tyst i ett rum svämmar tankarna över och allt jag hör är hennes vackra låtar eller hennes gulliga fniss. Nu när hon är borta, har jag så svårt att förstå att jag aldrig kommer få se henne igen. Jag fick liksom inte säga hej då. 

Häromnatten när jag var helt otröstbar och hulkgrät i timmar slängde Danny till med klyschan "men hade hon verkligen velat att du skulle vara så här ledsen?" och det är förstås sant. Hattie hade sagt "write a song about it and get over it" och sedan fnissat sitt lilla delfinfniss, gett mig en kram och sagt "how about a cuppa?". 

Åh Hattie va jag kommer sakna dig. Du kommer alltid vara min stora tröst och inspiration. När saknaden är som värst kommer jag lyssna på dina skivor och minnas alla fina stunder. Hur mycket vi skrattade när vi skrev låtar ihop och hur mycket det betydde för mig att du fanns där när jag var mitt allra ledsnaste. All kärlek till dig.  

Jag saknar min katt, har lite livsångest och vill helst av allt åka på semester jorden runt men vet att jag måste på något sätt komma över mina issues och styra upp. Allt blir ju bara jobbigare ju längre man skjuter upp det. Steg ett i rätt riktning blir att ta itu med den oöppnade posten och betala alla räkningar. Steg två måste nog vara att göra en sommarbudget och fila på mitt CV. BLÖ! #hatebeingagrownup

 

*sprak sprak* *knaster knaster* *radioröst: is anyone out there???*

Ja hörni, det där med att jag skulle storma in över cyberspace som världens käftsmäll så fort skolstressen lagt sig var ju världens lögn. Jag har nästan varit ännu mer upptagen sen sista skoldagen än vad jag var innan. 

Sen i fredags har jag dock bara varit upptagen med trevligheter. Jag har nämligen haft staycation (dvs lajvat turist i min egen stad) med min storasyster som är på besök. Vi har lekt big spenders, shoppat tokiga prylar, ätit på restaurang, sagt "åh vilket förträffligt vin" och göttat oss i solen (OBS! 24-27 grader i London) som riktiga livsnjutare. 

I morgon är det måndag och hon åker hem till Sverige igen. Det är såklart rövsugigt, men jag är så jävla nöjd över vår skitfina sommarhelg och det har varit himla skönt att få ha lite semesterlunk efter den förbannade skolhetsen.

Eftersom jag varken fotat med kameran eller mobilen (med få undantag) så bjuder jag istället på lite sköna photoboothbilder från ikväll innan vi gick ut på middag. 

Ja hörni.

I morgon är det mitt livs sista dag som elev på the Institute. Klockan tre i morgon lämnar jag in mina sista uppgifter och håller min sista presentation. Efter det är jag helt klar. Efter det är allt slut.

De senaste veckorna har varit väldigt känslosamma, med sista lektioner, sista lunchraster och sista samtal med lärare. Morgondagen lär inte bli lättare den. *samlar mod*

Nu när slutet verkligen är här tänkte jag att vi kan ta en titt i backspegeln på hur det lät på bloggen för tre år sedan. Så här skrev jag när jag precis blivit antagen till skolan.

Alltså hörni, vi har det så himla mysigt här hemma. För första gången sen Felicia flyttade ut känns lägenheten som ett hem igen. Visst att det är det sjukt stökigt med massa nya grejer som inte kommit på plats och lite trångt, men så djävulskt mysigt. Jag och Danny som båda har ganska hektiska scheman hann förut oftast bara ses 2-3 gånger i veckan för att allt skulle gå ihop. Det är nu liksom värsta lyxen att vi får äta middag ihop varje dag och vakna upp tillsammans å å å äta frukost ihop å å å typ borsta tänderna ihop! Alltså allt! Det är guld!

Fast nästan bäst av allt är att Dannys Wurlitzer-piano numera bor hos mig. Det står under fönstret i vardagsrummet och jag har suttit hela kvällen och plinkat förstrött medans jag iaktagit grannarna på andra sidan och njutit av all grönska. När jag bodde hemma hos mina föräldrar spelade jag piano hela tiden, men sen jag flyttade till London har jag inte haft möjlighet att spela ordentligt (mer än några minuter här och där). Nu när jag väl låter fingrarna hitta tillbaka till tangenterna är det som att de här tre åren aldrig hänt. Jag försvinner liksom in i spelandet och tänker inte på vilka ackord jag spelar eller vad som ska följa nästa ton. Det är som en medetativ trans och jag kan hålla på hur länge som helst.

Jag känner redan på mig att jag kommer sitta här nästan varje kväll hela sommaren och skriva de bästa låtarna jag någonsin skrivit.


Här kan man må, eller hur?

 

DING DONG DIE TYSKE WITCH IS DEAD! Eller alltså ja Romina (tjejen som ersatte Felicia i lägenheten och som efter fem dagar förstörde mitt liv) har flyttat ut och det är så jävla najs!!!!!!

Vad som är najsare är att personen som ersätter henne är.... DANNY! 

Jajemen! Från och med klockan 11.15 i morse är jag sambo med världens bästa dude. Vi har flyttkaosat hela dagen och ligger nu helt utslagna på soffan, täckta i damm. Danny som "inte hade så mycket saker" hade med sig ungefär 20 lådor och en himla massa instrument. Lägenheten är med andra ord en himla röra, men det är så värt det för i morgon behöver jag inte längre krångla med krångliga roomies, istället kan jag kärleksgräla med världens bästa person.

Eftersom mitt bloggande den senaste tiden minst sagt har varit undermåligt, tänkte jag dela med mig lite av bilderna från telefonen från de senaste två månaderna för att liksom fylla i det ni gått miste om. Here we go!


Mars började med ett par turer upp till Manchester för att spela in min kommande EP. Jag drack min favoritjuice från Marks & Spencer och började läsa den här kanonbra novellsamlingen.