Just nu (/och för alltid) älskar jag precis allt det här. 

 

 

Jag åker om en vecka. Väskan är redan packad.

  

Kära högre makter,

 

jag är en tjej på 21 jordsnurr som har ett problem. Kärlek. Om ni någonsin sett ett avsnitt av Bert, Sune eller Sex & the City så vet ni precis vad det betyder. Annars kan ni läsa den otillräckliga förklaringen på wikipedia. 

 

Den stora ensamheten och längtan efter vackra händer över kalla axlar följer efter mig. Den lämnar mig aldrig. Den ekar i den totala tystnaden av att stå på ett dansgolv där alla är lyckliga eller låstaslyckliga med personen som de dansat närmare och närmare mot hela kvällen. Det är helt knäpptyst och jag kan inte låta mig själv uppmuntra den där förvuxna tonåringen till man lägga sin hand på min rygg för att sedan låta det leda till... ja vad leder det till? Jag säger nej, tar en till öl och blir bitter. Vad hände med tjejen som ville dödshångla mitt på dansgolvet med den längsta främlingen hon kunde hitta?

 

Är jag slut? Dum? Tråkig? Eller är jag kanske bara trött på att kärleken försvann?

 

Det tog hela livet men nu har jag äntligen lärt mig acceptera att jag bara är den jag är. Alla valkar, mina korta ben, mitt stora huvud och alla bisarra tankar som finns inuti det. Jag vill inte bekräftelsehångla med någon jag inte gillar bara för att bevisa att jag är tillräcklig o-ful för att någon jävla skäggig dude ska vilja ha mig. Inte vill jag heller gå på en Askungen-jakt och sätta läpparna mot varenda person för att se vem som passar.

 

Kanske måste jag göra slut med mig själv, hälla i mig lite mer självförakt och bli den där osäkra 17-åringen igen? Läsa cosmo, bli hjärntvättad och sedan lura mig själv till att bli kär i första idiot som inte har något bättre för sig än att kalla sig min partner. Även fast det inte är äkta (OBS! SKÄMT!).

 

Snälla högre makter, vilka ni nu är, kan ni inte styra kärleken i rätt riktning? Den där naturliga, riktiga och fina kärleken som jag är så himla redo för. Och snälla kan ni se till att jag slutar vara kär i personer med flickvän, personer som är totalt ointresserade och personer som bara älskar knark.

 

Det vore jävligt schysst.

 

 

Idag är en spännande dag! Idag kommer nämligen vår nya rumskompis till London!!! Rykande färsk import från Amerika!!!!!! Ja, jag får ju inte träffa henne förrän nästa vecka när jag åker dit, men hon kommer idag! Idag flyttar hon in och ska försöka fylla tomrummet efter Henrik. Jag är megapeppad och supersur över att jag inte är där och välkomnar henne. Jag skypeade med Felicia igår och hon har städat i lägenheten, fyllt kylen, pimpat med blommor och köpt ett set handdukar som matchar våra.

 

Jag hoppas hon inte fattat att jag bloggar för jag vill visa hur gullig hon är, men det känns lite knäppt att blogga om henne innan jag ens träffat henne på riktigt, men WTF, jag måste få visa henne för min internetfamilj.

 

Regnet bara öser ner som om någon försöker tömma hela himlen på en gång. Jag har sagt hej då till landet för sista gången den här säsongen och som alltid sår det ett litet frö av sorg någonstans i mittenregionen av min torso. Varenda fiber i min kropp längtar tillbaka till London. Hela kroppen vill ta första bästa flyg bara för att kunna åka dubbeldäcksbuss, dricka pints, kramas med någon alldeles speciell och säga saker som "alright mate" och "'ello 'ow 'r u?", men samtidigt finns det här lilla fröet och jag vet att om några månader kommer det ha slagit rot i min mage och slingrat listiga armar kring lilla blodpumpen. Det kommer göra ont och vara lite ledsamt och jag kommer tjata på twitter om hur mycket jag saknar Stockholms alla broar och hur det känns i luften när isarna börjar lägga sig i kajerna.

 

Jag kommer längta efter allt, alla, spröda knäckebröd och varma små tassar.

 

Men sorgen är ännu ingen klätterväxt, den är inte ens ett litet skott, och när novembervindarna drar in med de hårdaste höstskurarna, då kommer jag vara glad över att jag längtar hem. Precis på samma sätt som jag nu längtar hem. Här i regnet. Hem till England.

 

Basmällan från helvetet har lämnat Hades för att plåga min arma kropp. Mammas födelsedagsfirande igår blev förfest till en helkväll på stan med min snygga storasyster. Vi barhoppade på söder och avslutade med buggdans på Debaser. 

 

Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet, gråta lite och se en hel säsong av Gilmore Girls. Typ. Kanske äta en pizza. Typ. Men jag ska måla på mig ansiktet och ta helvetesbussen ut till landet för årets första (och enda) kräftskiva. Visst, det är jättetrevligt, men just nu vill jag bara sov-gråta.

 

Jag är helt kär i min nya Ally McBeal-kappa. Den är perfekt. Idag sportas den tillsammans med supertrendig silverskjorta från Weekday och min favoritkjol från lördagsmarknaden i Angel.

 

Okej, det blev varken kjol eller kuddfodral, men TITTA VA FINA GREJER JAG HITTADE!

 

 

 

 

 

GUTEN MORGEN!

 

Jag har ätit goda ägg, lyssnat på TLC och råkade klä ut mig till Wednesday Adams. Allt tyder på att det kommer bli en bra dag och jag börjar med att åka till Myrorna i Hjorthagen i jakt på nya kuddar till London och kanske en ny kjol. WOHO! 

 

Fotbollsturneringen blev en hit trots att mitt lag inte vann och att jag stukade foten i andra matchen. Eftersom jag inte kan gå har jag idag därför inte gjort mycket mer än att titta på andra säsongen Avatar the Last Airbender och skrattat åt larviga youtubevideor. Till exempel den här:

 

Idag är den stora dagen! Dagen vi alla längtar till mer än julafton. Dagen som är viktigare än alla födelsedagar och OS-finaler. Idag är det dags för Kung Cup!

 

Kung cupen är mina vänners årliga fotbollsturnering där det viktigaste är att alla spelar fotboll och dricker öl. Inte att vinna. Alla tar med sig tre Kung som läggs i en prishög, sedan delas man in i lag och sedan möter alla lagen varandra. Vinnande laget får all Kung. 

 

Jag har ätit hälsofrukost, stretchat och satt upp håret i sportig tofs. I vanliga fall skulle jag kanske knäckt en öl vid det här laget och satt på mig ett par sandaler, tänkt något i stil med "vi spelar ju bara för att det är kul", men i år står så himla mycket mer på spel. Förra året tog mitt lag hem hela turneringen och vann inte bara all Kung, utan även evig ära och hemmagjorda guldmedaljer. Jag vill inte förlora min stolthet genom att spela skitdåligt i år. I år ska jag vara Zlatan. I år ska jag vara bäst (=i alla fall inte sämst).

 

 

Giiiiiirls (+ dudes, hens och alla gulliga djur).

 

Jag är ensam hemma igen och peppar inför en utekväll med Malin, Neil och Danielle. Som alltid involverar det Paul Simon, smink, spexiga drinkar och utmaningen att förvandla de lurviga bestarna jag kallar mina ben till två glänsande stolpar, lika lena som delfiner (eller nåt). Allt detta iklädd någon slags slinkig och lite läskig silkesmorgonrock och fluffiga tofflor. Det är lite av en ritual jag utför när jag ska ut på helkvällar även fast jag hellre skulle ligga hemma med min katt, en påse chips och Sagan om Ringen eller en dålig komedi med typ Sandra Bullock.

 

Nu har jag festat till det med en blåbärsdaiquiri. För att göra en (två) sån behöver du:

 

 

 

 

 

OLABADA (ni vet som man säger hej i Sims)!

 

De senste två veckorna har jag genomgått en smärre livskris som inneburit att jag är hurtig, går upp tidigt och tränar varje dag. Alltså och när jag säger träna menar jag inte fem timmar på gymmet, snarare en trött joggingrunda eller några varv på träningscykeln medans jag tittar på typ Biggest Loser eller typ Masterchef (deppigt). Jag har aldrig varit en strålande atlet och nowadays orkar jag ungefär jogga en sekund innan jag får håll, men om det är något jag är bra på så är det att få ryck. Det ligger i familjen. Pappa och syrran säger alltid "nu gör vi ett ryck.." och tar tag i vad det än är som är jobbigt. Det är samma typ av ryck som gör att hela lägenheten kan bli ren på en halvtimme även om det brukar ta minst hundra år, samma ryck som gör att jag helt plötsligt får för mig att bli bäst på att laga paj och bakar en ny paj om dagen tills jag är bättre än Martha Stewart. Det är samma ryck som skriver klart en uppsats klockan tre på morgonen och samma ryck som får mig att vilja gå från Peter Griffin till Cindy Crawford på en vecka.

 

Nu gör jag alltså ett ryck och funderar på vilken idrottsgren jag kan vinna OS-guld i, men hoppas inte på för mycket.

 

Det här har säkert gått över imorgon.

 

Nu åker jag ut på landet igen för att äta kantareller, kramas med pappa, titta på örnar och testa min manlighet i bastun.

MORS!

Bilder från när jag var ute på landet sist.

 

Det fina med att flytta utomlands är att helt plötsligt en dag inser man att borta inte längre är tillfälligt och läskigt. Borta blir istället ett nytt hemma där det finns nya platser att längta till, nya fester att gå på och nya vänner att sakna. Visst är det lite jobbigt att stå med fötterna i två länder, båda fastkilade av tunga kärleksankaren som drar mig ner i spagat, men egentligen är det mest bäst och faktiskt lite lyxigt att ha två hem att längta till precis hela tiden.

 

Kvällar som denna när jag måste tacka nej till inbjudningar och pratar med kompisar om det kommande skolåret kan jag inte låta bli att sakna precis alla i mina favoriter i London.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När man promenerar genom stockholmsmorgonen längs med stadgårdsleden och ser ut över hela staden och vattnet glittrar som om tusen speglar krossats och spridits ut över de lugna svallen från en ensam båt, när himlen är perfekt blå, träden är tysta och fiskmåsarna är fler än människorna på gatorna... då går det inte att göra så mycket mer än att ta en kaffe och tycka att livet är najs. Baksmälla och allt.

 

Hej och hå! Stockholm är vackert och bjuder på massa skoj. Igår fick jag äntligen se Batman. Den sista timmen var jag så uppspelt att jag hoppade upp och ner i stolen, slog mig själv i ansiktet, sa "ERHMAGERHD" och bet sönder naglarna. Tjejen bredvid mig trodde jag var efterbliven. Det gör de flesta. Jag är inte efterbliven, jag bara ÄLSKAR Batman.

 

Nu ska jag till Coolektivet och äta sushi/krams/öla. Sen tänkte jag gå ut på stan och kramas med valfri kompis eller hunk.

 

HEJ!

 

Hej du märkliga, vackra och tokiga varelse som läser det här mitt i natten. Jag har kommit hem från landet efter en intensiv mini-vecka med familjen plus mormor. Mina armar är lite bruna (åtminstone inte dödsvita), mina ben är lurviga och mitt hår luktar fortfarande hav. När jag vaknar ska jag fräscha till mig och göra mig redo för en veckolång dejt med Stockholm. Vi har mycket att ta igen.

 

 Här har vi mer bilder från rosornas ö.