Blargh, blö, bluuuh.
Jag lyssnar på Bright Eyes och Kaki King, viftar på tårna och väntar på att regnet ska dra åt helvete. Matilda och Nisse flyttar till Barcelona idag och jag drömmer om att ställa in min födelsedagsfest nästa vecka och bara åka dit istället. Sol, cava, läspande s och två av världens bästa personer. *Suck*.
Får trösta mig med gulliga djurgifar (djurgifs?) och typ...choklad eller något annat klyschigt.
Tre av tre kvastar
Tänkte tipsa om lite favoriter som inte är deppig folkmusik (83% av min musiksmak typ).
Det är väl ingen som har missat att Solange Knowles är det bästa som hänt sen Beyonce Knowles men det skadar aldrig att påminna om storhet. Älskar influnserna från Whitney Houstons gamla dansdängor och att hon inte alls försöker vara som sin syster. Dessutom är hon fett jävla asasnygg också. Bara en sån sak gör ju det helt värt att lyssna liksom.
Jag har tjatat om den här tjejen cirka tusen gånger men de senaste dagarna har den här låten kommit upp på shuffle flera gånger och jag blir bara ännu mer förälskad. Anna Von Hausswolff har sin första londonspelning i April, jag kommer vara där och förmodligen gråta helt hysteriskt. Hon ska spela på the Wilmington Arms som är en ganska lame pub (antar att hon inte har så stor fanbase i England och tar vad hon får) och jag ba "hallå sån här greatness ska inte hushålla i skräplokaler!!!" och skickade ett mail till henne där jag tipsade om bättre ställen hon kan spela på. Hon svarade nästan med en gång och var himla gulllig. Jag dog och fick stänga av datorn för att inte skriva typ "I LOVE YOU VILL BLI LESBISK MED DIG OCH SKAPA MUSIK I EVIGHETEN"...man vill ju inte att folk ska veta om att man är en stalker.
Daughter dyker också upp titt som tätt här på bloggen och det verkar som att deras musik även börjat nå Sverige nu (?). Elena och Igor gick båda på det programmet jag läser nu och alla lärare är bra nöjda över att deras gamla elever skaffat fett skivkontrakt och är hetast i branschen. Låten Still är första singeln från deras kommande album If You Leave och det låter mer än lovande. Mina favoritlåtar är dock fortfarande Medicine och Youth (Youth spelade de på David Letterman show i höstas, hur coolt är inte det?!?!?!).
Borough Market, Wicked och ändlöst flanerande
Min käre far var som sagt i London över helgen för att hänga med sin coola unge (alltså jag). Vi började lördagen med att åka ner till Borough Market vid London Bridge.
Det är en fantastisk matmarknad som man bara måste besöka om man är i London. Det är lite makabert med alla döda djur som hänger överallt, men jag som pesciterian tycker ändå det känns mycket bättre att titta på lite skjutna fasaner och bambis från de närliggande skogarna än att gå förbi köttdisken med tusen kilo blandfärs på ICA.
Alltså jesus i min lilla låda vad det doftar gott! Munnen vattnas galet mycket.
Vill köpa allt och laga en festmåltid för alla mina kompisar.
FAKTA; Precis utanför självaste marknaden ligger en blomsteraffär som heter "Chez Michele" (typ) som var ingången till Läckande Kitteln i filmatiseringen av Harry Potter och fången från Azkaban.
Det glömde jag förstås ta kort på, pga var upptagen med att dregla över kantareller...
...all världens sorters färskpressade juicer...
...alla bakverk...
...oliver...
...gubbar... eller va!? Nej.
Men allt bröd! Åh allt bröd! Vill liksom bara äta bröd och ost resten av livet!
Bästa med marknaden är att det finns smakprov av nästan allt så man behöver egentligen inte köpa någonting. Man kan glatt flanera runt, smaka på bakverk, ost, bröd, bullar, korv (om man tycker döda djur är skoj) och marmelader.
Pappa och jag åt varsin engelsk paj (som jag glömde fota för jag var så hungrig) och jag dog lyckodöden över att de hade vegetarisk gravy. DET ÄR JU DET GODASTE SOM FINNS! Vill liksom ha en kanna och bara dricka det!
Mätta och belåtna skuttade vi vidare till Monmouth Coffee där de har Londons, nej, Englands absolut godaste kaffe. Jag bestämde mig för att göra ett kort uppehåll i mina dissa-koffein-fasoner för att smutta på en del av himmelriket.
På lördagar går kön långt runt hörnet för att komma in, men när det är soligt som i lördags är det nästan bara skönt att vänta...
...det finns liksom så mycket fint att titta på.
Dessutom får man en gratis shot av dagens bryggkaffe när man väntar.
Det doftar helt gudomligt där inne och personalen är sjukt trevlig.
Till exempel den här tuffa baristan med snygga bågar.
Med the koffeinrus of my life sa vi hej då till Borough för att åka till Oxford Street och titta på kostymer till farsan.
...men det blev bara ett skärp och en ölpaus för att vila trötta fötter.
...och dricka världens bästa dryck förstås.
Vi åkte hem till Angel för att kika på lördagsmarknaden i Camden Passage.
Där kan man hitta alla märkliga antikviteter man kan tänka sig.
Ungefär hälften är skräp men det bryr jag mig inte om. Jag älskar ju pryttlar, manicker och fina saker.
Så som gamla fotografier...
...och schyssta skallar/horn.
Det bästa med att ha föräldrar på besök är all den goda maten man får äta. Helt plötsligt är det liksom helt okej att äta ute tre gånger på en dag och dricka milkshakes som kostar lika mycket som en middag.
Pappa Björn.
Vi satt på Byrons övervåning för att ladda batterierna.
...MATEN!!! Jag åt courgette fries som är zucchini rullat i parmesan och sedan friterat. HALLELUJAH!
Till det smaskade jag på en portobelloburgare med grillad paprika, babyspenat, tomat, cheddar och aioli.
På kvällen åkte vi till Victoria för att se Wicked.
Jag har inte varit på musikal på jättelänge och var mer än taggad.
Det var verkligen en häftig show, synd att man inte får ta bilder. Defying Gravity har suttit fast i mitt huvud hela tiden sen i lördags.
Under natten stormade det rejält, men på morgonen kom solen fram och vårvindarna blåste oss till Camden.
Har inte varit på Camden Market på flera månader och hittade massa grejer jag ville köpa. Lyckades avstå från diverse trasmattor och drömkjolar men kunde inte låta bli att slå till på ett par kuddar (ska visa sen).
Efter att promenerat runt hela London (typ) på mindre än två dagar värkte benen rejält och vi slog oss ner på The Duke Of York i Angel för en sista måltid innan pappa var tvungen att åka till Heathrow. Pappa åt en rib steak pie som var större än hans huvud och jag göttade i mig massa fish & chips (älskar att känna mig som turist i min egen stad).
Det är verkligen så jävla bäst när familjen hälsar på. Man hinner liksom precis hinna sakna tillräckligt mycket innan det blir dags för nästa besök. Tack gulle-pappa för fin helg!
"If you skinned Larry King & ironed out his leather you could make enough coats to give one to every poor child in America"
Grannarna har fest och jag underhåller mig med Youtube i hopp om att volymen dör om en stund så jag får sova (när blev jag en liten tant?).
Här har vi kvällens favoriter.
Alltså Larry King, Christina Applegate, Kirstie Alley och Kristen Bell är ju bäst.
Mästerkock på minibudget
Att leka mästerkock har alltid varit en av mina favoritsaker, men på en studentbudget kan det ibland kännas ganska hopplöst att hitta på spännande rätter som inte kräver dyra ingredienser. Mitt bästa tips är att ibland skita i att planera vad du ska laga och istället köpa varor på extrapris och se vad du kan göra utav dem.
Veras förra kille Alan älskar att laga mat. Tyvärr är han en ganska skruttig kock men trots det har han lärt mig en väldigt viktig sak om matlagning; man kan mixa vad som helst med lite ost och kalla det pesto. Denna lärdom drog jag nytta av när min senaste matkasse innehöll rödbetor, cheddar och kakor.
För 2 portioner rödbetspesto
2 stora rödbetor
En halv kopp (eller hur mycket man vill egentligen) av någon slags ost
Basilika
Salt och peppar
I England säljer de färdigkokta vakumförpackade rödbetor som är jättegoda. Extremt smakrika och perfekt när man inte orkar vänta en miljon år på att betorna ska koka färdigt. Igår var de på extrapris så jag betalade endast 50 pence för en förpackning med 6 betor. Osten var också på extrapris, 2 pund för 350 gram ost.
Två rödbetor, ost efter behag, salt, peppar och lite färsk basilika (hade lite kvar från en påse jag köpte för 80 pence). När jag har gjort den här peston tidigare har jag haft i rostade solroskärnor, men de var slut i skafferiet så jag fick hoppa över det.
Mixa tills peston är nästan helt slät.
...och släng upp på en tallrik med valfri pasta. Just här ser ni fullkornsskruvar, de var nämligen också på extrapris. Ett helt stort paket för 1 pund! Försökte göra fint med lite sallad på toppen men det såg skitfult ut så skit i det.
Billigt och supersmaskigt! Peston räcker till två portioner och håller bra i kylen upp till två dagar.
Tate, mojitos och lite fest.
Förra onsdagen åkte jag till St Pauls för att möta upp fina Vera som var i London på besök.
Utsikten från Millenium Bridge är en av mina favoriter, just för att man ser alla broarna åt båda hållen.
Solen höll precis på att gå ner, men det gjorde inte så mycket...
...vi skulle nämligen in på Tate Modern.
Vi tittade på knäppa, oknäppa och några fin-fula saker, men mest pratade vi om vad som hänt sen Vera lämnade London i September.
Tjejen ♥
Sen kom natten och efter en fika drog jag hem.
Torsdagen kom och det blev dags att träffa nästa svensk. Nämligen personen Adam som också var på tillfälligt besök.
Vi drack massa mojitos, åt nachos och jag fick höra om hur det hade varit i San Fransisco där Adam var i tre månader med Clara och Mattias.
Sen sprang jag iväg till VUE-biografen i Angel för att äntligen se Les Miserables med Felicia. Jag hade nog alldeles för höga förväntningar för att känna mig helt nöjd, men den var riktigt bra och Hugh Jackman var bättre än bäst.
På fredagen tog Danny mig till Shackwell Arms i Dalston för att se ett band han gillar. Förbandet var den här killen som spelade instrumentet laptop och sjöng in i en mikrofon som var kopplad till en delay pedal. Han var superfestlig och jättebra på att gungdansa.
Huvudnumret var bandet Flamingods som spelar någon slags karneval/world/psychadelica/rock/folk-musik. Det hördes tydliga influenser från Mongoliet, Sydamerika, Västindien och Östeuropa tillsammans med schyssta dansbeats och ljud från minisynthar. Jag pensionärsdiggade längst bak medans alla kidz dansade sig svettiga i en moshpit framför scenen.
Veckan slutade med fina kvinnoklubbsmiddagen. Är det bara jag eller känns det som att 2013 bara överträffar sig själv hela tiden? Veckorna blir bara bättre och bättre.
Dags för renässans
Rensade bland gamla fotoalbum och hittade min hårmapp med gamla frisyrer. Kände helt plötsligt världens panik över hur trist jag är i hårväg nuförtiden. Vad hände liksom med tusen snurror, rosetter, pin curls, bollar och allmänt schwung?
Liksom gah!!! Vill ju bara börja fixa med en gång!
Så jag sprang genast in på toaletten och fixade en slarvig låtsaslugg. Helt plötsligt kände jag mig tusen gånger tuffare och insåg att det är dags för en hår-renässans. Vi kan väl till och med göra det till en temagrej på bloggen. Om någon har önskemål på frisyr kan hen skicka en länk så ska vi se vad mina flitiga fingrar kan hitta på.
Winter Trees
London är täckt av snö. Jag borde vara ute och göra snöänglar, ta vinterbilder och kanske ha snöbollskrig, men jag känner att jag är ganska trött på fysisk kontakt med vintern. Nu är jag redo för körsbärsblom, Jakob Hellman och ölburkar i parker.
Kan vi bestämma att krokusarna blommar imorgon? Tack.
Tills koltrastarna börjar sjunga igen nöjer jag mig med the Staves. Älskar nya videon till "Winter Trees".
Hemliga kvinnoklubben (bilder i mörkret)
Igår hade vi en hejdundrandes middag hemma hos oss. Felicia hade bjudit in ett gäng smart och sköna brudar från olika gäng för en helkväll med god mat och heta debatter. Meningen är att det ska bli som en kvinnoklubb som ses med jämna mellanrum för att prata om allt som är viktigt och stötta varandra. Men det är typ en hemlis, lite som inception, ingen kommer fatta vad som hänt innan det hänt.
Nomili var där i hajtröja.
Johanna i hiphop-stass.
Johannas kompis Emma, hon var så himla skojig. Flabbade hejdlöst när hon skämtade.
Felicia och Maya.
Det diskuterades lättsamma lördagsämen som rasism, könsstympning, förtryck och om det finns något värde i att återta laddade och nedsättande ord.
Efter galet mycket börek, hummous, baba ghanoush och sallader vankades det kaka och glass till efterrätt.
Snygg-Sara var där i fin blommig kavaj.
Connie och Maya.
Emma och Marlene.
Cornelia och Olivia. Är sjukt imonerad att vi kunde sitta elva personer till bords i mitt lilla rum.
Vi satt uppe till strax efter tre och hade sjukt trevligt. Helt perfekt lördag.
I'm Not The World's Strongest Man
När jag och Danny inte ses så ofta som vi vill brukar det säga "pling" i mailkorgen och där väntar ett meddelande med en äkta hjärtekrossarlåt eller en studsig melodi som gör en alldeles dansig i benen bara liksom för att påminna mig om att han finns där. Så här var det igår.
Från: Danny ....
Ämne: I'm Not The World's Strongest Man
Världens bästa Scott Walker liksom. Jag svarade så här:
Till: Danny...
Ämne: Can I?
Efter lite google translate möttes vi i trapphuset.
Det där med att vara kär hörni...
Loney, Dear.
Jag dansar runt i mitt rum till musik jag hade glömt bort att jag tokälskar och snurrar med nya kjolen från Monki. Årets bästa köp än så länge, den har massa tyg i sig och är alldeles perfekt om man vill snurr-dansa till gammal indie (eller vilken musik som helst förstås, t.ex. rock, barock eller kanske techno).
Snart ska jag träffa Adam Fieber som hälsar på. Känns skönt att halva Sverige vill åka till London under Januari. Mer kompisar, mer kul liksom.
Silver Linings - Playbook
Pat (Bradley Cooper) upptäcker att han är bipolär efter han halvt slår ihjäl mannen hans fru vänstrar med. Efter åtta månader på mentalsjukhus känner han sig redo att ställa allt till rätta med sin fru, men han har besöksförbud, vet inte var hon bor, har ingen tillgång till telefon och är alltid på gränsen till ett nytt sammanbrott.
Sen träffar han den nyblivna änkan Tiffany (Jennifer Lawrence) som också har stora problem.
Hon lovar honom att hjälpa honom komma i kontakt med hans fru om han hjälper henne med en danstävling.
I filmen får man följa de här människornas märkliga vänskap och se dem kämpa med all galenskap. Man skrattar och gråter hela tiden, Bradley Cooper gör en skitbra insats och Jennifer Lawrence är alldeles strålande. Tre av tre kvastar och alla toasters i världen. Se den nu!
Hallå det har ju hänt grejer
Jag slutas aldrig fascineras av att himlen alltid är blå ovanför molnen. På Arlanda var det mörkt, snöblandat regn och grått men på andra sidan molntäcket fick jag se världens vackraste soluppgång. Flygrädslan bara försvann på en gång.
När jag kom tillbaka till London väntade ett mystiskt brev i hallen.
Innuti fann jag inbjudan till Alex och Leslies bröllop!!!! Blev så glad att jag nästan började grina. De gifter sig i Augusti utanför Paris och de ska ha....vänta....trumvirvel... 60-talstema!!!! Jag är så himla himla himla taggad! Det blir första bröllopet jag går på där någon av mina kompisar gifter sig...
...jag misstänker att någonstans i all denna upprymdhet ligger en stundande ålderskris.
Jag träffade Jamie på Breakfast Club i Angel för att ta igen allt som hänt sen sist. När Jamie pratar är det lite som något som visas på MTV mellan Toddlers and Tiaras och The Hills. Det är alltid någon ny kille och massa drama. Sen frågar hon alltid "so what's up with you and D-boy?" och jag ba "this fruit is really tangy"...typ.
Jag såg sjukaste begravningssnubbarna på Upper Street. Kändes lite som något ur en saga precis slängts in i eftermiddagstrafiken. Buss, buss, taxi, personbil, buss, droska med glaskista, taxi, buss.
En kväll gick jag på "Tongue Fu" på Rich Mix i Shoreditch med Danny och hans kompis Tiu. Det är ett superskojigt påhitt där de har ett gäng poeter som kör spoken word tillsammans med ett band som improviserar musik till vad som pågår på scenen. Poeten går upp på scen och säger något i stil med "tänk er en cross over av Guy Richie och Twilight med en touch av parkeringshus en sommarnatt" så tittar bandet på varandra i några sekunder, någon hinner spela tre fyra noter innan resten av bandet är helt med. Superskojigt!
John Hegley var kvällens huvudakt och var alldeles strålande.
Jag repade med de här sköna typerna inför vår showcase assessment.
Vi käkade lunch på det polska eko-fiket.
Danny och jag gick på en minifestival på King's Place som hette "The Stranger the better". Kvällens höjdpunkt var en tjej som kallade sig Woodpecker Wooliams. Hon var stencool och sjöng som en blandning mellan en alv och Kate Bush. Försökte hitta henne online men allt jag hittar verkar vara från ett gammalt projekt som var mer indierock och tyvärr inte alls lika bra. Misstänker att hon snart släpper ny skiva med låtarna hon spelade här.
Efteråt fick vi dricka öl med Gutti och Elina som var vettiga nog att fly Sverige för långweekend i London.
Freddies granne heter Phat Phuc. Jag dör.
Helgen kom och det gjorde även Danielle och Rasmus. Vi möttes upp med Josefin i Covent Garden för att svänga våra lurviga på baren där Rasmus bror jobbar. Vi tvingades dricka jägerbombs och tävlade i att vara fulast på bild. Jag vann hela kvällen.
Suddigt tjejgäng.
Vi fuldansade och drack ännu mer bärs. Danielle var snygg som vanligt.
När baren stängde åkte vi hem till Lukas (Rasmus bror) som bor i världens fetaste lägenhet vid Kings Cross. Helt galet stor och nästan fem meter i takhöjd. Deras vardagsrum var nog större än hela min lägenhet.
Gutti blev full och trodde nog han var på after-ski. Förstår fortfarande inte riktigt var den där jägermeisterscarfen kom ifrån.
Någon gång efter fyra började jag känna mig gammal och drog hemåt. Från gatan kunde jag höra gänget sjunga med i Destiny's Childs "Survivor".
På söndagen blev det dags för den oundvikliga bakistrippen till Brick Lane. Danielle och Rasmus var förstås väldigt gulliga.
Måndagen med stort M. Alla var verkligen asgrymma under provet och när vi var klara kändes det som om hela världen föll av mina axlar.
Jag firade tillsammans med Rasmus, Danielle och Lukas på gamla Le Mercury. Jag åt musslor till förrätt och lax med hummersås till varmrätt. mflkanldaknsls,mflknadslmflmdflandlf...gott.
Elina och Gutti slog oss följe på favoriten The Florence där bartendern berättade om när han var i Finland och fick följa med till något slags hemligt ...ja vad var det nu igen... någon slags hemlig regeringsplats mitt ute i ingenstans och som låg helt under marken och man tog sig in genom en kodlåst hiss som låg gömd i ett dass(!!!!). Haha! Världens knäppaste historia. Jag och Danielle undrade om det kanske var finska trolldomsministeriet han hade varit på.
Det har i alla fall varit så himla najs att ha hela gänget här under helgen. Det kändes så naturligt, lite som om de också bor här.
Nu har jag inte skola igen förrän 28:e januari så jag tänker passa på att göra lite som jag vill tills dess (typ kolla på Batman till tre på morgonen). MORS!
Bäst i väst
God morgon barn!
Idag är det dags för mitt sista "prov" i showcase. Jag har varit uppe sen tidigt i morse och spelat tills huden på fingertopparna flagnat av. Det här kommer bli en pärs, men vi ska rocka vårt allra svåraste.
Dagen till ära spelar jag på nya gitarren och jag har satt på mig min nya väst som jag köpte på Myrorna i Hjorthagen för ynka 50 spänn. Jag tänker att det är någon gullig gubbe som varit väldigt stilig i den någon gång.
BOOM
Hej alla cyberälskare!
Jag har fluffat till frillan, dragit på mig skjortan som luktar minst äckligt och spacklat på lite hett "flirty fuchsia" på läpparna. Jag är helt enkelt superredo för en kväll på stan med supersvenskarna Gutti, Elina, Razmanaaz och Danne-Bajs som är på besök.
Ses på den nyktra sidan!
Inget säger lördag lika mycket som djurmönster!
THRIFTING
Är helt besatt av den här låten, den handlar om min garderob.
Sverige del 3
Jag såg Hobbit såklart (tyckte den var asfet men 3D suger).
Drack öl på Dovas Fridhemsplan och fick se Helena och Niklas nya lägenhet precis tvärs över gatan.
En annan dag gick jag på stan med Elina och Gutti. Vi hittade en skön klänning (eller var det ett linne?) på Beyond Retro till fyndpriset 279 kronor(!!!).
Sen sa vi fuck off till 2012 och skrålade in det nya året. Älskar sista bilden på Nordiska Muséet. Kisar man lite ser det ut som Hogwarts.
Avundades mormors hyperfina utsikt och tog en sjukt oaptitlig bild på den efterlängtade skagenröran. Seriöst det jag i matväg saknar mest när jag är borta från Sverige. Den här är från Princess och är gjord på handskalade räkor. SÅ FÖRBANNAT GOTT!
Sista kvällen i Stockholm hängde jag hemma hos Moa där vi åt nyttiga snacks och spelade spel där jag inte kunde några frågor förutom vilket band Jimmy Page spelar i och vilket land undulaten kommer ifrån. Det kändes vemodigt att åka men jag vet ju att vi ses snart igen.
Sista svenska rågbrödet på Arlanda. Grävde i fickan och allt jag hittade var korkar till billigt bubbel och några mynt. Jag tror det betyder att jag haft väldigt kul.
ALAN! ALAN! ALAN! ALAN! AL! AL! ALAN!
Överflödiga kärlekshistorier
Under mina cirka två decennier på jorden som människa har jag insett att tid är ett väldigt bristande koncept. Som i inlägget innan när tre veckor blev tre månader och som nu dagen som var igår och dagen idag som kändes som ungefär som en halv sekund.
Jag kom hem, packade upp, åt lunch, duschade, sov lite, skypeade med mormor, gjorde mig fin, träffade världens bästa kille och var så förbannat glad över att äntligen kunna sluta sakna. Efter tusen saker, inlämning av uppsats, återförening med kära vänner, återförening med ännu fler vänner, middag och bio sitter jag nu här. Listan känns som något som händer inom loppet av en halv vecka men också som att det gick lika fort som att bre en macka (eller två). Vad händer? Försöker livet ta igen för att det gick så jävla långsamt nyss?
Poängen är att jag inte förstår tid, men det visste vi redan. Nu tar jag mig tid att säga hej och säga att Pitch Perfect var nästan jättebra. Skämten var roliga men allt emellan var ganska småtråkigt. Till exempel det helt onödiga kärleksdravlet som var inbakat i den här girl power-filmen. Varför måste filmer alltid envisas med att ha med en kärlekshistoria?!?!? Helt överflödigt!!! Vill ju bara höra sköna skämt och ha lite kul. Skärpning!
Exempel på överflödiga kärlekshistorier:
- Pitch perfect Filmen handlar alltså om en b-rud som är fett alternativ och vill flytta till LA för att bli musikproducent men tvingas gå på college av sin pappa och går med i en acapellagrupp a la glee. Filmen är superskoj och handlar om tjejer som vill vinna och lär sig acceptera varandra. Mitt i deras jakt på guldet vävs in en kille som ÄLSKAR film och alternativa tjejer. Varför? För att världen suger. Fokusera på tjejerna! Poängen med filmen är att hon får kompisar och att de blir bäst, inte att hon hånglar upp killen som fick henne inse det storartade med Breakfast Club.
- Seeking a friend for the end of the world. Inte bara överflödig, den sabbar hela filmen. Se den och håll med.
- Accepted Det är klart man blir glad när knäppa killen äntligen får dra ner gylfen på hon den där från Gossip Girl, men vem bryr sig?! Visa mer av den knäppa killen som vill lära sig att spränga saker med sin tankekraft istället.
- Lejonkungen. Innan ni säger "NÄMEN VA HALLÅ?!?! CANUFEELTHELOVETONIGHT?!?!?!?" etc. vill jag bara säga att visst är det najs att han blir ihop med sin heta barndomskompis, men alltså, det hade varit lika bra om de bara varit kompisar. Jag menar "HEEEEEEEJ JAG HAR INTE SETT DIG PÅ TUSEN ÅR NU SKA VI HA KUL OCH RÄDDA LEJONRIKET" hade varit minst lika tillfredställande som "hej jag har inte sett ett lejon sen innan puberteten. Let's have lots of sex and babies!!!!".
Plus tusen till. Nu kan jag sova.
Ang. gruvarbetare och tjejtid.
I morgon åker jag hem till London igen. Jag är nästan precis lika glad som jag är ledsen. Ledsen för jag har knappt varit hälften så rockig i Stockholm som jag hade planerat och glad för att tiden går så långsamt här och för att jag saknar den där killen med gubbkeps som jag gillar så himla mycket. Moa sa att han ser lite ut som en hunkig gruvarbetare och jag skrattade åt hur sant det var och dog lite av pirret i magen när jag kom på att jag får träffa honom om mindre än 24 timmar. Tre veckor isär från sin kärleksperson är typ tre år i tjej-tid.
Alarmet är inställt på 05:30. Nu kör vi!
Lilla vackra människa
Anna von Hausswolff är verkligen toppen och den "nya" plattan är ju helt strålande. Idag la hon upp den här liveinspelningen av Sun Rise på sin sida och jag är redan kär. Lilla vackra människa, tack för att du skapar musik!
Tusen liter bubbel, chipshets och carpe diem.
Nyårsafton började hemma hos Helena på Gärdet. Vi skulle vara 10 personer till middagen. Jag var först och passade på att öppna en flaska bubbel medan jag väntade snällt på resten av festfolket.
Till exempel Jakob och Nisse.
...världsabästa Moa i sin farmors gamla glitterstass...
...och Matilda i sportig festfläta.
Det lyssnades på Strokes, The Cure och dracks bubbel.
Svågrarna var stiliga.
Jag fascinerades av Helenas tuffa lampa. Den skapar liksom skuggtapeter.
Värdinnan var vackrast av dem alla.
Är lite avis på Helenas fjantiga kaninisskal. Kanske måste ha ett sånt själv.
Sen kom Emma hela vägen från Afrika och jag grät för jag blev så glad.
Sen kom Helena Cantarell-Westlife och hennes kille Bruzze och vi kunde äntligen slå oss ner till bords.
Moa hade lagat alldeles strålande jordärtskockssoppa med chevre och timjan. GUDARS SKYMNING! Det var så gott att jag dog och återuppstådde bara för att dö igen!
Nisse och Bullen.
I väntan på varmrätten började vi med nomineringarna till "årets". Samtliga personer tyckte de förtjänade nominering till "årets par" men eftersom ingen (förutom Helena) träffat min kille höll jag låg profil.
Nisse blev nominerad till "årets misstag" med sin C.D.-tatuering som står för carpe diem.
Men Jakob kammade hem vinsten med sin Monchichi-frilla.
Till varmrätt blev det rostade rotsaker, trumpetsvampsrisotto, lite olika sallader och valnötsbröd.
Desserten stod Nisse och Matilda för. Det blev hemmagjord sorbét, en med hallonsmak och en med....wait for it... WHISKEY SOUR-SMAK! Whiskey sour är min absoluta favoritdrink och glass är ju liksom glass (aka det bästa med livet). De båda kombinerat i ett blev en minst sagt religiös upplevelse.
Sen visade det sig att det var lite för mycket bourbon i glassen så den smälte med en gång, men det gjorde inte så mycket för Helena fiskade fram finfina sugrör.
Efter årets vinnare var utsedda och flaskorna tomma, satte vi på oss jackorna och promenerade till festen i Coolektivet vid Karlaplan.
Där var det mörkt och fullt med festfolk. Jag var festlig och full och tappade kontroll över kameran.
Var superglad för jag fick kramas med Caroline och Molly...
...och Mattias förstås.
Det flockades vid rökfönstret under festbelysningen men det såg man inte, så jag fick slå på blixten...
...boom! Helt plötsligt hittar man liksom ett helt gäng.
Och ett till!
Midnatt närmade sig och vi började röra oss ner mot Strandvägen.
Där låg peppnivån på ungefär hundra. Elina verkade vara mest taggad.
Rasmus och Danielle som äntligen är ihop på riktigt var så söta att jag ville gråta.
Jag saknade min kille men fick låna Max som låtsaskille en stund.
Elina, Lotta, Max och Lottas nya kille.
Sen slog klockan tolv och det pussades hej vilt!
Niklas, Matilda och de fantastiska tomteblossen.
Blöta och kalla traskade vi tillbaka till Karlaplan. Mattias såg ut som en kille med klass...
...och vi trängdes i hissen tills allt immade igen.
Bilderna blev bara suddigare och suddigare...
...och sen av någon jävla anledning har jag ungefär trettio bilder på något sjukt hetsigt chipssvullande med mig, Danielle, Sanna och Rasmus. Fattar inte vad de gjorde där och älskar att de är så sjukt fulfina.
Den här bilen på Adam med två okända tjejer är sista bilden i kameran. Vad som hände efteråt får förbli ett mysterium. 5 av 5 toasters.
