Okej jag ska sluta tjata.... MEN ALLT ÄR SÅ COOOLT!
Liksom hallå mitt ansikte över hela sidan!!!!
Var ju liksom på Matt Corbys konsert för en vecka sedan och tre dagar senare tycker iTunes att jag är lika Noteworthy som honom.
Min låt "Sadness is a Part of a Loving Heart" hamnade på plats 129 av mest nedladdade singer/songwriter-låtar. COOLT! Liksom bara lite under Ben Howard, The Lumineers och Gabrielle Aplin.
"Great Tracks" mja till exempel mina favoritband The National, Daughter, Civil Wars och City & Colour och sen ba KATARINA GUNNERHOLM. GAH!
Nummer 22 på bästsäljande singer/songwriter topplistan. Liksom över Bob Dylan och Leonard Cohen!
Det här! Jag är liksom syns mer på sidan än Civil Wars, Regina Spektor och alla världsacoola personer som jag bara avgudar.
och sist det här. Världens kanske finaste fanmail. Grät lite när jag läste det. HUR COOLT HUR COOLT!!! DET FUNKAR! JAG NÅR UT TILL MÄNNISKOR (eller i alla fall Kanada och i alla fall en person)!
Natasha North och badkaret
För några dagar sedan frågade Tasha om inte jag hade lust att fota henne lite. Det tyckte jag lät som en alldeles ypperlig idé, och i lördags (den enda dagen på flera veckor som var molnig) satt hon i mitt badkar och fick vatten över sig under hela eftermiddagen. Vi fick feeling och spelade in en musikvideo till en av låtarna på hennes kommande skiva.
Jag vill beskriva dagen som FET. Här har ni några bilder.
Jag vill beskriva dagen som FET. Här har ni några bilder.
Favorit #1
Favorit #2
Favorit #3
Den här sista bilden är en skärmdump från videon. Det ska bli så kul att släppa den i höst. Tycker det blev riktigt snyggt.
H8ters och ♥ers
Igår hittade Tasha två "recensioner" på iTunes av min skiva. En gav ris och en gav ros sa hon, och jag tänkte först "åh nej vad jobbigt att någon tyckte den var så dålig att de var tvungna att skriva det på iTunes", men sen när jag gick in och kollade blev jag förvånad av att upptäcka att ingen av dem egentligen handlade om min musik.
Eftersom jag inte sjunger som Fergie och min musik inte låter det minsta som hennes kan jag bara anta att den här personen inte lyssnat särskilt väl på skivan utan tyckte mest att jag såg ut som Fergie när hon kanske gått upp 15 kilo efter ett dåligt breakup och är ute på morgonpromenaden till Starbucks för att bota baksmällan med en dubbel frappe med extra grädde. Personen tyckte alltså att mitt omslag var så provocerande fult att hen tyckte det var absolut nödvändigt att dela med sig av det. Was this review helpful? Nje inte särskilt.
Gullisen under måste sett pungskallens "review" och tänkt, "nejje hon är inte alls ful, titta jag tycker hon ser ut som.....eh.... CARA DELEVIGNE!" OMG I wish, vet ni hur snygg hon är eller?!?!?!.
Efter att ha blivit mobbad hela min skolgång har jag lärt mig två saker:
1. Mobbare är idioter
2. Att någon säger "nej du är ju jättesnygg" efter att någon sagt "du är så himla äcklig/ful/fet/värdelös" hjälper inte alls.
När man är ung och dum tar man bara de taskiga kommentarerna och liksom lär sig tro att det bara är dem som räknas. Och den regeln gäller tills man slutar vara knäpp och crazy och inser att 1. Mobbare är idioter.
Poängen jag egentligen ville komma till är att jag tycker det är tråkigt att när någon tar sig tiden till att lämna en recension på iTunes (liksom 9 av 1000) väljer de att inte alls säga vad de tyckte om musiken utan istället lägger de krut vid hur jag ser ut (som de baserar enbart på en bild lika stor som en tablettask). Även om jag blir smickrad av att någon säger att jag ser ut som en het supermodell känns det ungefär lika relevant som att få en beskrivning av den första månlandningen när man bett om recept på pasta carbonara. Hade hen istället sagt "groovy tunes" "sounds great" eller "this is pretentious and poorly arranged" så hade jag känt; ok great! Då har jag fått riktig feedback på det jag faktiskt gjort. Jag gör inte musik för att folk ska tycka saker om mitt fejs (även om det förstås är oundvikligt när jag sätter mitt ansikte på omslaget).
Som en strong independent woman på 22 jordsnurr har jag såklart lärt mig älska mig själv och har slutat lyssna på okonstruktiv mobbning, men jag har fortfarande svårt att ta komplimanger. Jag jobbar på det förstås, mest för att Matilda sa förra veckan "Katarina nu när du ska bli världsstjärna måste du faktiskt lära dig att ta en jävla komplimang". Jag himlade med ögonen och suckade när hon sa "världsstjärna" och insåg direkt att jag fortfarande har ett problem med komplimanger. Jag diggar ju mig själv, varför ska det vara så svårt att tro på när andra gör det med?
Poäng nr 2: Jag kan ta kritik om mitt utseende. Jag har varit i konstant bootcamp för det sedan dagis. H8ters; you ain't got nothing on me! Vill ni såra mig; säg att jag suger som låtskrivare. Då kan ni få se lite tårar.
Eftersom jag inte sjunger som Fergie och min musik inte låter det minsta som hennes kan jag bara anta att den här personen inte lyssnat särskilt väl på skivan utan tyckte mest att jag såg ut som Fergie när hon kanske gått upp 15 kilo efter ett dåligt breakup och är ute på morgonpromenaden till Starbucks för att bota baksmällan med en dubbel frappe med extra grädde. Personen tyckte alltså att mitt omslag var så provocerande fult att hen tyckte det var absolut nödvändigt att dela med sig av det. Was this review helpful? Nje inte särskilt.
Gullisen under måste sett pungskallens "review" och tänkt, "nejje hon är inte alls ful, titta jag tycker hon ser ut som.....eh.... CARA DELEVIGNE!" OMG I wish, vet ni hur snygg hon är eller?!?!?!.
Efter att ha blivit mobbad hela min skolgång har jag lärt mig två saker:
1. Mobbare är idioter
2. Att någon säger "nej du är ju jättesnygg" efter att någon sagt "du är så himla äcklig/ful/fet/värdelös" hjälper inte alls.
När man är ung och dum tar man bara de taskiga kommentarerna och liksom lär sig tro att det bara är dem som räknas. Och den regeln gäller tills man slutar vara knäpp och crazy och inser att 1. Mobbare är idioter.
Poängen jag egentligen ville komma till är att jag tycker det är tråkigt att när någon tar sig tiden till att lämna en recension på iTunes (liksom 9 av 1000) väljer de att inte alls säga vad de tyckte om musiken utan istället lägger de krut vid hur jag ser ut (som de baserar enbart på en bild lika stor som en tablettask). Även om jag blir smickrad av att någon säger att jag ser ut som en het supermodell känns det ungefär lika relevant som att få en beskrivning av den första månlandningen när man bett om recept på pasta carbonara. Hade hen istället sagt "groovy tunes" "sounds great" eller "this is pretentious and poorly arranged" så hade jag känt; ok great! Då har jag fått riktig feedback på det jag faktiskt gjort. Jag gör inte musik för att folk ska tycka saker om mitt fejs (även om det förstås är oundvikligt när jag sätter mitt ansikte på omslaget).
Som en strong independent woman på 22 jordsnurr har jag såklart lärt mig älska mig själv och har slutat lyssna på okonstruktiv mobbning, men jag har fortfarande svårt att ta komplimanger. Jag jobbar på det förstås, mest för att Matilda sa förra veckan "Katarina nu när du ska bli världsstjärna måste du faktiskt lära dig att ta en jävla komplimang". Jag himlade med ögonen och suckade när hon sa "världsstjärna" och insåg direkt att jag fortfarande har ett problem med komplimanger. Jag diggar ju mig själv, varför ska det vara så svårt att tro på när andra gör det med?
Poäng nr 2: Jag kan ta kritik om mitt utseende. Jag har varit i konstant bootcamp för det sedan dagis. H8ters; you ain't got nothing on me! Vill ni såra mig; säg att jag suger som låtskrivare. Då kan ni få se lite tårar.
På repeat just nu
När jag först hörde Alice Boman hade jag ett sånt där ångestmoment när jag tänkte "fan det är ju precis så här jag vill låta" men jag släppte den bitterheten snabbt för jag blev helt dödsförälskad. Har säkert lyssnat på den här låten 23 gånger nu. Den är så jävla bra.
Frida känns som en snällare Robyn och jag tycker den här dängan är riktigt bra.
DENNA KVINNA! Hur tuff är inte hon? WUH UH UH ERE WAS THE LOVE WE HAAAD!?? Åh jag sjunger hela tiden och lajvar att jag är förbannad och heartbroken istället för kär och full av livslust.
Ännu mer coooooool
1. Songs For Whoever
Blev recenserad och intervjuad av Songs For Whoever. De skrev väldigt fina saker om min musik. Jag blev rörd/kände mig coooool. Läs här!
2. MOTHER FUCKING iTUNES ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Fick ett till mail från Kobalt Music med uppdatering om vad som händer med min skiva på iTunes och titta på det här!!!!!
Nu är det alltså inte bara iTunes Canada som har med mig på sina sidor. iTunes UK har mig på "Singles Swoosh".
iTunes US har mig både på New Independent Artists och på New and Noteworthy. Fatta liksom, där precis under Regina Spektor tycker de att min skiva ska få vara. FÖRSTÅ HUR STORT DET ÄR!!!!
iTunes Canada fortsätter vara mina allra största fans och har lagt skivan på typ alla sidor som finns. Coolast är att jag sitter bredvid Jay Z. SOM OM VI ÄR VÄRSTA HOMIESARNA!!!
Och iTunes France sätter min fejja tillsammans med KeSha (OBS! Fattar inte hur man gör dollar märke på datorn) och Ed Sheeran.
Fick det här mailet igår kväll när jag var ute på promenad med Danny. Jag blev så överlycklig att jag började fuldansa mitt i gatan och kunde inte sluta le. Fatta alla tusen tusentals skivor som kommer in på iTunes varje dag och alla de här länderna har valt att marknadsföra MIN skiva helt utan påtryck från skivbolag eller någon som betalar dem för att göra det. DE LIKSOM DIGGAR HELT FRIVILLIGT!!!!!!!!!!
COOOOOOOOOOOOOLT!
Fick det här mailet igår kväll när jag var ute på promenad med Danny. Jag blev så överlycklig att jag började fuldansa mitt i gatan och kunde inte sluta le. Fatta alla tusen tusentals skivor som kommer in på iTunes varje dag och alla de här länderna har valt att marknadsföra MIN skiva helt utan påtryck från skivbolag eller någon som betalar dem för att göra det. DE LIKSOM DIGGAR HELT FRIVILLIGT!!!!!!!!!!
COOOOOOOOOOOOOLT!
Asså jag bara måste ha...
Lista på saker som är cooool
1. Indie Shuffle
Amerikanska Indie Shuffle skrev om mig på deras internettidning. OBS! COOL! Här titta!
2. Världskändis
Enligt statistiken på min soundcloud och iTunes har jag flest lyssnare i USA och Kanada, och på femteplats kommer MEXIKO! Har alltså fler fans i Mexiko än i Sverige.
3. Soundcloudexplosion
Tack vare Indie Shuffle har min låt Thunderstorm spelats nästan 4000 gånger på bara några dagar (innan hade den typ 200 plays).
4. Har typ riktiga fans som inte är min mamma
Hehe "can't believe KatarinaGunner tweeted to me"!!!! Haha! Jag can't believe att någon blir så exhalterad av att jag tweetar något någonsin.
COOOOOOL! Alla dess nya coola followers som är från USA och Canada. COOOOOOL!
SKOJ VA!!?!?!?!??!?!? Tycker allt det här är ungefär supercoolt. Om ni inte redan gör det får ni gärna följa mig på
Eyes Wide Open
Alltså allt gick så himla bra! Spelningen, festen och allt det där med att Danny skulle träffa hela min familj. Jag ska visa bilder, film och massa kul detaljer, men just nu är Emma här och hälsar på så jag tänkte leka semester och bara ha massa kul.
Tills jag kommer tillbaka med spännade skojigheter att berätta om kan ni lyssna på den här singeln som min buddy Arianna har släppt. Den är så fett jävla skitbra!
Big in Canada?
Kära barn har ni köpt min skiva än? Nej? SNÄLLA GÖR DET! Annars måste jag döden dö av fattigdom!!!
Okej, kanske överdriver lite, men vet ni vilka som vill köpa min skiva? Svaret är; kanske hela Kanada!
Igår fick jag ett mail från Kobalt Music som berättade att iTunes Canada diggade min skiva och att de skulle marknadsföra den på iTunes (i Kanada förstås) bland deras "featured new artists". TUFFT COOLT OCH BALLT!
Eftersom jag inte kan logga in på iTunes Canada så var de snälla nog att skicka en screenshot på hur det ser ut. TITTA! De gjorde till och med en header och spexade till grafiken!
Känns lite lustigt med tanke på att halva skivan handlar om just en Kanadensare. OH WELL!
Okej, kanske överdriver lite, men vet ni vilka som vill köpa min skiva? Svaret är; kanske hela Kanada!
Igår fick jag ett mail från Kobalt Music som berättade att iTunes Canada diggade min skiva och att de skulle marknadsföra den på iTunes (i Kanada förstås) bland deras "featured new artists". TUFFT COOLT OCH BALLT!
Eftersom jag inte kan logga in på iTunes Canada så var de snälla nog att skicka en screenshot på hur det ser ut. TITTA! De gjorde till och med en header och spexade till grafiken!
Känns lite lustigt med tanke på att halva skivan handlar om just en Kanadensare. OH WELL!
44 FUCKING MINUTER
Nu mina vänner. Nu är det bara 44 minuter kvar tills skivan släpps här i England. Helt plötsligt är det inte bara jag som kan lyssna på skivan, utan vem som helst. Helt plötsligt blir det så viktigt vad som hände i den där lilla studion i Manchester i mars. Det känns så länge sen och det känns så sjukt...konstigt.
Jag är sjukt nervös inför lanseringsfesten i morgon kväll. Visst är det spännande, men också mycket press. Vanligtvis när jag har spelningar är det inför ett rum fullt av främlingar utan förväntningar. Nu ska jag spela till människor som alla har kommit för att se just mig. Det är helt obegripligt.
Jag är sjukt nervös inför lanseringsfesten i morgon kväll. Visst är det spännande, men också mycket press. Vanligtvis när jag har spelningar är det inför ett rum fullt av främlingar utan förväntningar. Nu ska jag spela till människor som alla har kommit för att se just mig. Det är helt obegripligt.
På den här nervositeten plussas på ännu ett nervlager...
...min familj ska träffa Danny för första gången.
Nya favoritord; fresh from the hjärnfactory.
Kände att de behövdes lite fler snygga fulord att bröla efter idioter som beter sig som idioter. Favoriterna än så länge är:
1. Snoppskalle
2. Punghuvud
3. Ollonhjärna
Det finns ett klart tema.
Stoker
Mitt hetaste filmtips just nu är mästerliga Stoker. Den är så oerhört vackert filmad att jag blir alldeles till mig bara av att tänka på den.
Lite läskigt, lite kul, lite romantisk (på ett väldigt skruvat sätt) och allt är bara himla snyggt. Se den nu!
Fisktacos, förlovning, en åsna och en leopard.
Igen, mobilbilderna svämmar över mina fotomappar och inte tänker jag vara snål och behålla dem för mig själv.
Titta vad som hänt de senaste 3 (4?) veckorna.
Felicia bjöd mig på middag på nyöppnade WAHACA på Upper Street. Deras fish tacos var förbannat goda.
Drack hallonte på Tinderbox.
Hade spelning på Nordicana Film Festival som var en slags hyllningsfestival till Skandinaviska thrillers och deckare. Sveriges starkaste man och den korta killen från Snabba Cash var där. Jag skulle spela två 35 minuters set och sjunga stämmor åt Hanna på hennes två set, men det regnade så mycket att de avbröt oss mitt under en låt för de var rädda att vi skulle få elchock och dö döden död. Istället hängde vi runt, frös, åt skagenröra och dammsugare och lekte i deras photobooth. Visst är vi snygga?
Efteråt skulle jag direkt till en fest men på vägen trillade jag ner för vad som kändes som världens längsta trappa och skrapade upp hela benen. Det här var nästan fyra veckor sedan och mina ben är fortfarande blåa och buckliga efter fallet. Värst var morgonen efter när jag vaknade upp och såg att mina axlar också var helt blåa och inte kunde röra mig utan att det gjorde ont i hela ryggen. SCARY, men...
...jag kom fram till festen i alla fall, och det var inte vilken fest som helst, det var Robyn och Kirsties förlovningsfest!
Alla var fulla, glada och hade med sig bröstrelaterade förlovningspresenter (jag hade missat att det var kotym på lesbiska förlovningsfester, liksom hallå bara för att man är lesbisk betyder det inte att man älskar bröst!! Eller?).
Kirsties ring var den här otroligt vackra skapelsen från sena 20-talet. Den passar henne så bra och känns mycket personligare än allt annat bling man ser.
Efter helgen med all den där jävla oturen (regnet från spelningen gjorde mig förkyld, fallet gjorde mig invalid och det mesta verkade gå fel) tyckte karma att jag skulle få lite kärlek och gav mig gratis mat från youmesushi. Jag och Olivia använde en rabattkod som skulle gett oss 5 punds rabatt men det blev något fel i systemet så vi fick hela beställningen gratis.
Allt det här göttiga!
Sen var det ju midsommar, och jag var matansvarig. Man kan ju tycka att det inte behövs särskilt mycket när två personer ska campa en natt, men det är helt klart fel. Allt det här lyckades jag tillaga och packa ner i ryggan.
Och oj vad värt allt fixande och kånkane det var! Den där magiska dagen när allt vi gjorde var som i en film och allt luktade hav. Så jävla värt.
Dagen efter kände jag mig konstig och hade ont i kroppen men tänkte att det säkert var från allt bergsklättrande vi gjorde dagen innan, så jag tog en alvedon, en allergitablett och gick till the Old Queen's Head för att lira lite tunes.
Min buddy George Frakes var också där och förgyllde tillställningen.
Jag fick massa nya kompisar, bland annat hela det här fantastiska bandet; August and After. De var världens gullisar och jag fick flashbacks till när jag var 16 och tillsammans med ålders-Henning och lyssnade på Kings of Convenience på repeat.
Olivia kom efter att jag spelat och sa "MEN HALLÅ VAD GÖR NI HÄR UPPE??? DE HAR JU EN LIVSLEVANDEÅSNADÄRNERE!!!!!!"
"ÄREVERKLIGENSANT?!?!?!?!??" Sa jag (fast på enkelska) och kubbade ner mitt allra snabbaste för att ta mig en titt och se om det var sant.
"ÄREVERKLIGENSANT?!?!?!?!??" Sa jag (fast på enkelska) och kubbade ner mitt allra snabbaste för att ta mig en titt och se om det var sant.
Hon hette Rosa, hade två sombreros och kom från Essex och man fick både klappa och mata hur mycket man ville.
Vi skrattade och klappade och drack lite öl, men efter min tredje minililla Heiniken började taket snurra och jag tänkte...oj vad konstigt, jag har kanske inte ätit något. Dagen efter gick jag till läkaren och fick jag beskedet äcklig halsfluss och fick skäll av doktorn för att jag inte kommit in tidigare. Blev lite ledsen men kom på att öppningsrepliken "jo jag blev så full att jag trillade efter att ha druckit tre 33centiliters mellanöl och tänkte att nåt måste vara fel" kanske inte är bästa sättet att bli bundis med en läkare.
Med penicilin i blodomloppet och med en genomsnittlig konsumtion av 4 liter vatten om dagen åkte jag till Nadine i New Malden (som knappt är London, det ligger typ i Surrey) för att spela in en musikvideo och äta asagod mat. Tasha var där för att sköta ljudet och dra massa skämt.
Vi hade himla kul och Nadine blev jättenöjd med filmen. Jag kände mig proffsig och klappade mig själv på axeln.
Andra vardagsbestyr involverade filmhäng hos Hanna med den magiska utsikten över Themsen, betygsbesked som var så otroligt jävla bra att det firades med jordgubbsmojito, och promenad genom Victoria Park för att gå på parmiddag (OBS! Ej skämt!!!) hos Caroline.
Förra lördagen hade jag fått gratisbiljetter till Hard Rock Calling festivalen och tog med mig mina favoritflintisar för att dödsdö i sommarsolen bland tusen Noel Gallagher-frillor.
Favoritflintis nr 1.
Jag tokdiggade bandet NO i ungefär en halv minut innan jag kom på att enda anledningen till att jag gillade deras musik var för att de lät precis som The National, fast inte lika bra.
Favoritflintis nr2 som blänger lite surt på Miles Kane.
Överlag var festivalen ganska trist och de enda musikaliska höjdpunkterna var en liten kille med ett litet band som kallade sig Sweet William och grabbarna på bilden ovan som hette Syd Arthur. Efter Syd Arthurs spelning gick vi för att se Klaxons och efter det såg vi ingen poäng med att stanna kvar. Det enda som egentligen skulle hända på kvällen var ju Kasabian, och vem orkar bry sig om det. Pub? Sa Danny. Pub! Sa resten och så drog vi.
Till the Faltering Fullback i Finsbury som är världens bästa pub. De har överkommliga priser, mystiska hörn, skojiga bartenders, blandat folk och världens bästa uteservering.
#tusenanledningartillattvaratjock nya Milka-chokladen med Daim i. Det är som att Tyskland och Sverige skapade världens mest perfekta bebis och jag ba åt den. Hela kakan. MUMMA!
För två dagar sedan promenerade jag till Brick Lane för att leta efter en klänning till bröllopet jag ska ska på i sommar. Jag hittade förstås ingen klänning, men jag hittade en fantastisk leopardpolo!!! Jag såg den och tänkte "hur kan jag vandrat detta klot i 22 fucking år utan att ha ägt en leopardpolo?!?!". För fyra pund blev den min och när jag satte på mig den skrek min inre röst "HERREGUDUÄRJUSHANAIATWAIN!!!!" och jag har nog aldrig känt mig coolare. BRING ON THE BATTLES, there's a new pungkrossare i stan!
4 pund köpte mig en ny insikt; alla borde ha ett plagg med leopardmönster. Det är minst lika viktigt som D-vitamin och trosor!
4 pund köpte mig en ny insikt; alla borde ha ett plagg med leopardmönster. Det är minst lika viktigt som D-vitamin och trosor!
Vad gör jag nu då? Undrar ni. Jo jag försöker inte dö i den plötsliga värmeböljan och försöker låta bli att inte äta upp de resterande cupcakesen (det går inte att böja engelska ord med svensk grammatik) från gårdagens rep. Jag hade bakat cirka en miljard (16) morotskakscupcakes med philadelphiafrosting till tjejerna som tack för att de ska spela med mig på tisdag och lordilooo va göttiga de är! Så ja, nu bemästrar jag självkontroll och smörjer in min fulbränna.
Det var allt. KUL VA!?!?
Det var allt. KUL VA!?!?
Tillbaka till förra sekelskiftet
Mitt skruttiga hälsotillstånd har lett till att jag tvingats hålla mig till sängs mer än jag haft tålamod med. Som tur är har jag aldrig sett Downton Abbey och har nu plöjt igenom två säsonger (oj vad det var tusen gånger bättre än jag trodde det skulle vara) i lagom tid till att antibiotikakuren nått sitt slut.
De extrema klasskillnaderna i Downton Abbey känns oerhört avlägsna och svåra att förstå sig på, samtidigt som just klass är något jag känner att jag ständigt påminns om i Storbritannien. Det finns liksom alltid i vardagliga konversationer. Jag hör hela tiden "oh yeah he's from a working class family" "ya know I'm/we're working class" "he's some kind of middle class twit" etc etc. Jag kan inte minnas sist jag hade en konversation i Sverige om någons respektive klass. Händer det ens utanför slottet?! Jo, jag vet att vi inte lever i ett klasslöst samhälle (än), men jag vill gärna tro att det inte är något de flesta svenskar tänker på och värderar på det sättet som man gjorde i 1910-talets England.
Anledningen till att jag tar upp det är för att jag såg den här intervjun/minidebatten med Katie Hopkins som är en engelsk tv-personlighet (brittiska The Apprentice). Hon berättar om hur hon inte låter sina barn leka med andra barn som har "ointelligenta" namn. Hon hävdar att alla barn som heter till exempel Tyler, inte gör sina läxor, kommer alltid sent, har dåliga föräldrar och kommer vara dåligt inflytande på hennes egna barn. Allt baserat enbart på namnet, helt utan att ha träffat barnets föräldrar, spenderat tid med barnet eller ens hälsa.
Se klippet och förbluffas. Det är som att lyssna på farmorn i Downton Abbey (fast värre).
Midsommar
Midsommarafton 2012 var första gången jag var borta från Sverige och inte firade med min familj. Jag skulle egentligen gått på en dejt men blev nobbad och satt istället hemma, halvförkyld, grät till en dålig serie medans jag såg facebookuppdateringar med bilder från stockholms skärgård och jag tänkte "aldrig mer så här på midsommar".
I år planerade jag istället ett riktigt midsommarfirande, med vissa modifieringar, tillsammans med Danny. Vi åkte ner till Hastings kust och vandrade, klättrade, vandrade och klättrade lite till tills vi kom fram till en helt folktom strand i Fairlight som dolde sig bakom dunderhöga klippor. Där slog vi upp tält och jag lärde Danny sjunga svenska snapsvisor och dansa små grodorna. Han var värsta kämpen och ifrågasatte ingenting utan ställde upp på alla bisarra traditioner jag uppmanade honom till.
Det var galet vackert, helt underbart och helt klart bästa midsommaren någonsin. Det var nog därför jag glömde ta bilder. Som tur är lyckades jag knäppa några skakiga filmklipp och fixade ihop den här videon.
I år planerade jag istället ett riktigt midsommarfirande, med vissa modifieringar, tillsammans med Danny. Vi åkte ner till Hastings kust och vandrade, klättrade, vandrade och klättrade lite till tills vi kom fram till en helt folktom strand i Fairlight som dolde sig bakom dunderhöga klippor. Där slog vi upp tält och jag lärde Danny sjunga svenska snapsvisor och dansa små grodorna. Han var värsta kämpen och ifrågasatte ingenting utan ställde upp på alla bisarra traditioner jag uppmanade honom till.
Det var galet vackert, helt underbart och helt klart bästa midsommaren någonsin. Det var nog därför jag glömde ta bilder. Som tur är lyckades jag knäppa några skakiga filmklipp och fixade ihop den här videon.
Musiken är "A Little Lost" av Nat Baldwin.
