Har haft vad som känns som världshistoriens längsta dag och kom på för en liten stund sen att jag har en skoluppgift till imorgon som jag helt glömt bort. Jag måste hitta och lära mig två kända låtar, en med en melodi som använder sig av mycket pauser mellan noterna och lämnar ett intryck av att det "finns mycket plats", och en annan låt vars melodi är "rhythmically busy" och använder sig av antingen "triplets, polyrhythms, syncopated patterns or odd breaks" (ber om ursäkt för den engelska terminologin, är för trött för att översätta).
När jag kom ihåg det här smälte hela skallen och min inre ipod tvärdog. Efter en snabb överläggning med den musikaliska encyklopedin jag kallar min boyfriend, bestämde jag mig för att lära mig Hurt (Johnny Cash versionen förstås) och Put A Ring On It.
För att färska upp minnet svängde jag in på YouTube för att lyssna in mig på låtarna och när jag såg videon till Hurt (för hundrade gången) började jag lipa på stört. Alltså inte en liten tår på kinden, jag snackar Notebook-grinande som varade i typ exakt tre minuter. Vet inte om det är min extrema trötthet, eller om jag helt plötsligt känner att jag kan relatera bättre till heroinmissbruk (det där med att ha fyllt 22 har gett automatisk livserfarenhet och jag är numera dags-att-börja-jobba-på-memoaren-gammal). Kanske är det för jag tycker att alla gamla gubbar ser ut som min morfar som jag saknar så himla mycket, kanske är jag väldigt in touch med mitt milsbreda känsloregister eller kanske Johnny Cash vet hur man sjunger skiten ur en låt.
Spelar ingen roll vad det beror på. Vad som är vikigt är att det känns. Varsågod; jag bjuder på gråtfest!
Hur kan det vara måndag igen?!?!??!?! Känns som att det var några timmar sedan som jag skrev djurinlägget från förra måndagen. Tid, åh tid, vad gör du med min lilla hjärna?
Jag har ungefär en miljard saker att göra hela tiden. All planering inför EP-inspelningen (bara tre veckor kvar!!!) börjar göra mig riktigt nervös. Jag har satt som mål att hinna öva två timmar om dagen fram till inspelningen från och med idag. Jag vill liksom att jag ska kunna spela låtarna i sömnen utan att ändra tempo, känsla eller en endaste liten not. Det vore bedrövligt om jag kommer till studion på inspelningsdagen och större delen av tiden går åt till att se till att jag spelar i takt.
Hur som helst, i morse skaffade jag cinemagram. Det är som instagram fast med gifs. Tänkte prova på Vine också och se vad som är bäst. Vine är kul för det är med ljud och man kan göra längre videor, men cinegram har så fina filter och jag är ju en sucker för gifs. Prova du med så kan vi ha kul ihop!
Polly spelade på skolans månatliga songwriter's circle på the Paradise i Kensal Rise. Hon sparkade rumpa förstås.
I skolan lär vi oss just nu en himla massa om produktion, hur man mixar som ett proffs och sånt vilket leder till mycket häng i skolstudion. Här ser vi Freddie i stormtrooper-tisha, hatt och perfekt fjung i luggen.
Så fort solen smyger fram drar jag på mig bästa vårjackan som jag köpte i julklapp till mig själv. Lite för kallt för den fortfarande men vafan, allt går an när man har en tjock halsduk och ullshorts under kjolen.
Kärleksrosor på alla hjärtans dag. Jag hade en väldigt dramatisk alla hjärtans dag bara för att min dumma kille planerade en överraskning som totalt snedtände. Nu är det bara en väldigt rolig historia, jag ska berätta exakt vad som hände när jag har tid.
Dagen efter när vi bara skrattade åt hur fel allt hade gått gick vi på teater på the Hen & Chickens i Islington. Det var en skojig fars om mitt-i-livet-kriser och knäppa familjer.
Efter det åt vi tajine på den marockanska restaurangen Maghreb på Upper Street. De serverades i supertuffa lergrytor och var fantstiskt goda. Jag tog den vegetariska med pumpa och linser.
Jag pluggade med Felicia på Madame Chi som också ligger på Upper Street. De har inget superspännande att äta men är lugnt, har gratis WIFI och är perfekt om man behöver fokusera på plugget. Dessutom har de finfina tapeter.
Något annat de har är väldigt mycket lesbiska tjejer. Vi misstänker att Madam Chi är en hemlig mötesplats för Islingtons trendiga lesbiska kvinnor.
****Jag spenderade nyss på tok för lång tid undrandes över vad pluralet av lesbisk var innan jag insåg att svenska inte är engelska. Man säger ju inte en lesbisk, flera lesbisks / lesbier / lesbianer / lesbiskar (som engelskans one lesbian, several lesbians). Man säger ju inte ens "en lesbisk". alltså min hjärna är ju bara skräp. Jag måste nog ta semester från livet och återproducera lite hjärnkraft innan jag skämmer ut mig själv ännu mer.****
Söta babytofflor. Vill ha likadana fast i min storlek förstås.
Vipps en kväll så var Stefan här över några dagar och han drog med mig till favvorestaurangen Cây Tre vid Old Street. Jag käkade tofu med citrongräs, chili och vitlök till förrätt.
Han hade även med sig en goodiebag från Sverige med massa gott. Jag som inte ens gillar lakrits tyckte att lakritschokladen var ganska god och jag är helt överlycklig att nu kunna lassa på en klick lingonsylt på morgongröten.
Osthyveln var förresten inte till mig. Den hade min mamma nämligen köpt till Danny (!!!). Alltså det där med att morsor lyckas få en att skämma öronen av sig inför ens kille även fast man inte ens befinner sig i samma land är ju ett jävla under. Visst är det himla gulligt att hon vill köpa presenter, men hon kan väl vänta tills hon faktiskt har träffat honom på riktigt, som vanligt folk gör. Eller hur mamma? Jag älskar dig, men du är helt knäpp.
Krokusarna bara växer och växer...snart är det vår!
Rosorna har stått sig i över en vecka och ser fortfarande helt friska ut.
Igår kväll bestämde vi oss för att festa till vår helt vanliga hemmakväll och blev fnissiga på några flaskor bubbel. Från att ha varit redo att gå till sängs fick Oliva och Felicia för sig att vi skulle ut. Jag kunde såklart inte säga nej till de här gulliga fejsen och svidade om från ruffsigt hår och pyjamas till supersminkad donna i partystass på en halvtimme.
Vi for till favvostället Joe's där jag inte varit på flera månader. Blev så himla glad när vi kom dit och jag får värsta bamsekramen av den skräckinjaganden dörrvakten som bara sa "guuuurl where you've been at?!?". Kändes som att komma hem. De spelade bästa musiken från 50- och 60-talet och jag dansade som en galning. Det twistades, shakeades, rollades och buggades tills det gjorde ont i hela kroppen och Joe's var så packat att man knappt kunde röra sig. Fönsterrutorna var hel igenimmade och jag bara log hela tiden.
Älskar superspontana dansfester. Att ha så här mycket kul är belöningen för att jag följer mitt nyårslöfte; SÄG JA.
Förlåt men hur taggad är inte jag!?!?!?!? GAH! SÅ HIMLA JÄVLA TAGGAD! Hnonononinononinononioninooooo (sjunger introlåten).
Danielle och Rasmus klankar ner på mig för att jag inte läst böckerna än men jag tänker att det är mycket bättre att läsa dem när de slutat göra fler säsonger av serien. Med tanke på vad jag lärde mig efter tiden då jag led av PPD (post Potter depression) och i flera veckor kände världens största tomhet för att det inte fanns någonting Potter-relaterat kvar att uppleva tycker jag bara det är vettigt att låta A Song Of Ice and Fire-böckerna vänta tills TV-serien är avklarad. Då har jag liksom en helt ny nyans av äventyret att upptäcka.
Hur kan jag ha glömt bort Grynet?!?!? Hon var typ min största idol när hon först började med sitt program.
Minns att jag älskade hur hon hela tiden peppade tjejer att ta för sig och att man aldrig skulle ta någon skit. Efter att ha blivit mobbad hela låg- och mellanstadiet behövde jag verkligen en någon som fick mig att förstå att det var okej att vara konstig tjej som tar mycket plats.
...we pressed against the limits of the sea: I saw there were no oceans left for scavengers like me.
Dags att ta en paus från allt som händer och reflektera över hur fantastiskt bra jag har det. Jag har nämligen som läxa över helgen att lyssna på sjukt mycket Leonard Cohen och analysera hans låtstrukturer. HALLÅ!?!?!? Det är ju vad jag gör varje helg ändå! Minus analyserandet förstås, men fortfarande.
Nu smygstartar jag helgen med cava, linsgryta, klotter i böcker och självfallet Leonard Cohen.
Här är min favoritversion av A Thousand Kisses Deep. Som en pil rakt i hjärtat.
And sometimes when the night is slow, The wretched and the meek, We gather up our hearts and go, A Thousand Kisses Deep.
Alltså det här med att börja klockan nio på onsdagar är helt sjukt motigt. Ja jag vet att det är en helt vanlig tid för de flesta, men om man är låtskrivarstudent på rockskola är det typ omöjligt att inte sitta uppe hela natten och skriva musik. Framför allt eftersom vi har 2 (ibland 3) nya låtar som måste vara klara varje onsdag. Idag ska jag till exempel spela upp en rockig countrylåt till någon dude från Tennessee, en Rihanna-ballad till någon Rihanna-kopia och en folkig dödsönskelåt till mitt egna projekt.
Dagens stil är en crossover mellan Johnny Cash och McLovin från Superbad. Whatyathink?
Alltså posen! Det roliga är att det är inte förrän nu som jag tänker "nämen det där var väl dumt" när jag tog bilderna var jag liksom "awright, kemun good looking". Orkar inte med mig själv. Skit samma, jag är Beyoncé, jag kan inte hjälpa att jag har så himla mycket swag. #identitetskrispåenhalvminut
Jag skrev ju för någon vecka sedan om att vi lyssnade på Justin Biebers "U Smile" fast 800% långsammare. Nu fortsätter besattheten av en ny superlångsam låt nämligen DANCING QUEEN! Alltså så himla himla knäppt och galet bra! Erik säger att den kommer spelas när han dör och det känns bara så rätt. Det låter nästan precis som musiken som spelas i City of Angels när änglarna möts på stranden vid soluppgången.
Ny vecka, nya tag! Det allra bästa sättet att börja på är med en bildkavalkad på gulliga djur så eh... here we go!
Eller vänta, först tänkte jag be alla att reflektera över hur toppen det är med djur och även om man är pälsallergiker, tycker att hundar är läskiga eller blivit attackerad av en fiskmås på skansken så kan man fortfarande uppskatta hur oerhört fantastiskt det är med djur. Vill du som bloggläsare göra djuren och miljön en tjänst? Skippa alla djurprodukter idag! Ät goda grönsaker, skippa osten på mackan, drick typ saft och langa fram en saftig tofurätt till middag istället för måndagskorven (eller vad man nu äter).
Meatless mondays kanske känns lite 2009, men många köttisar glömmer bort att man lätt kan minska sitt "carbon footprint" bara genom att byta ut blodpuddingen mot borccoli en gång i veckan. Gör det du med och upptäck hur najs det faktiskt är att vara veggo samtidigt som du hjälper planeten!
Förra veckan blommade de första krokusarna på min gata och nu gör de mig alldeles vårpirrig i magen varje dag när jag går förbi dem.
Men mitt i allt kom ju värsta snöfallet och på tåget på väg till Nantwich var hela England vitt och stilla.
Väl framme fick jag se hur mycket lilla baby Asher har vuxit sen jag såg honom sist (November 2011). Han har ett himla temperament och skriker mycket, men han skrattar lika ofta och han älskar att dansa.
Älskade lilla Egan som inte alls är särskilt liten längre. Vi hämtade honom från skolan när jag kom fram till Nantwich. Alltså glädjetårarna bara sprutade när han sprang emot mig och langade största kramen i världen.
Nantwich var sig likt. Lika mystiskt, pittoreskt och fantastiskt engelskt som alltid.
Det är verkligen som att komma hem och jag blev lite tung i bröstet när jag insåg precis hur mycket jag saknat den här lilla staden. Inte så konstigt, tänker man efter bodde jag där nästan 10 månader. Det är ändå en hel del.
Två intensiva och helt fantastiska dagar med världens bästa bonusfamilj. Planerandet för min EP gick också jättebra, det ska bli så spännande och jag lovar att berätta mer detaljer snart!
I måndags såg jag filmen Ruby Sparks som är regisserad av genierna bakom Little Miss Sunshine. Filmen handlar om en författare som skriver om sin drömtjej och en dag står hon i hans kök och lagar ägg, helt livs levande. Hallelujah! Världens bästa film för stunden! Paul Dano är bäst, manuset är bäst och hela historien är liksom 500 days of Summer fast dubbelt så bra. Är helt kär. Se den nu, okej?
Vad är ditt fullständiga namn? Katarina Karin Iréne Gunnerholm. Karin efter mormor, Iréne efter farmors mamma och typ alla kvinnor på mammas sida. Katarina vet jag inte var det kommer ifrån, jag tror inte de tänkte särskilt långt där.
När är du född? 8:e februari 1991
Vilken är din familj? Storasyster Helena, Mamma Birgitta, pappa Björn, bonuspappa Stefan, bonusmamma Carin, hunden Attila och katten Toulouse. Sen har jag världens bästa mormor Karin, gullefarmor Sonja och en underbar bonusfarmor som också heter Sonja. Min familj är ganska stor på grund av en hel del skilsmässor. Till exempel har jag ju bästa bonusbrorsan Henric, hans fru Anna och deras gulliga barn Ingrid och Gustav och Carins barn Victoria och Marcus är ganska toppen de med. Jag kan liksom inte sluta räkna in människor i famlijen, vill liksom fortsätta med min gudmor, mina kusiner, mina sysslingar och alla mina kompisar som är minst lika viktiga som min familj.
Attila ♥
Vad gör dig lycklig? Skriva musik, bada i havet, resa, sjunga högt när ingen hör, hångla, äventyr, titta på stjärnhimlen sena augustikvällar ute i skärgården, varma juninätter, laga mat, kramas, gulla med djur, cykla med vinden i håret, gulla med barn, gå på konsert, drömma äventyrsdrömmar, klappa hundar, spela gitarr, dansa till Billy Idol när jag är ensam hemma och göra dumma saker med mina bästa kompisar.
Vilken är veckans bästa dag? Lördagar och onsdagar. Lördagar för man nästan alltid är ledig och har hela helgen framför sig att hitta på massa skoj, onsdagar för att man vet aldrig vad som kan hända mitt i veckan.
Foto av Adam Fieber.
Vad är din största svaghet? Jag blir ganska lätt ledsen. Jag menar inte att jag är lättstött, det är mer en kronsik ledsamhet som gärna smyger sig fram när jag är ensam eller har en dålig dag. Oftast går den att bota med gulliga djur (som i sig är en svaghet, kan inte motstå gulliga djur) eller med ett skypesamtal med mina viktigaste personer. En annan sak jag är dålig på är att skilja på vad som händer i mina drömmar och vad som händer i verkligheten. Jag är ofta bombsäker på att jag haft vissa konversationer med människor, men det visar sig att det bara hänt i någon dröm. Jag är också livrädd för att ringa främlingar. Störtlöjligt men jag klarar inte av det utan att drabbas av en smärre panikattack innan jag knappar in numret.
Vilka är dina starkaste sidor? Jag är kreativ, empatisk och har lätt för att förstå andras problem och hjälpa till att lösa dem. Har även gott språköra och vågar göra nya saker (förutom att ringa främlingar då).
Vilken var den senaste filmen du såg? Kramer vs Kramer.
Vad var det bästa som hände under 2012? Fick den här frågan av Felicia för några månader sedan och jag räknade upp några högpunkter men efteråt sa Felicia "men hallå Danny då?". Jag glömde liksom helt bort världens gulligaste kille och skämdes öronen av mig, så han får hamna högst upp på listan här. Bästa med 2012 var alltså att jag blev fett kär.
Vad arbetar du med? Jag är överkvalificerad livsnjutare och pluggar nu på the ICMP i London som är en modern musikskola där jag läser en bachelorexamen i låtskrivande. Det är inte ens hälften så flummigt som det låter, det är bara sjukt kul och jag älskar att jag kan studera min största passion.
Hur skulle du beskriva din kärlek för vintage? Awright, jag snodde ju den här listan från en vintageblogg...jag är ingen expert fast jag vill väl ändå påstå att jag har en kärlek för vintage. Jag tycker det är så himla skojigt att gräva i lådor i märkliga affärer där man kan hitta helt unika plagg för några korvören. Jag älskar att köpa en klänning och tänka "den här har någon haft sjukt kul i".
Vilket var ditt senaste inköp? Den fantastiska franssaken jag visade för några dagar sedan.
Hur har din vintagestil ändrats under åren? Jag har alltid älskat att rota runt i pappas, mammas och mormors garderober och lånat/snott så länge jag kan minnas. När jag gick i högstadiet handlade jag mest "hippiekläder" på secondhand eftersom jag var så sjukt estetisk och bara klädde mig i randiga linnebyxor eller baggy jeans och aldrig borstade håret. Mina stilikoner var Janis Joplin och Kurt Cobain. Några år senare blev vintagegarderoben mer fylld av prickiga klänningar i 50-talssnitt och nu köper jag nästan allt secondhand och vintage. Man behöver liksom inte ha en extrem vintagestil för att handla vintage.
Vintage från topp till tå (bortsett från halsduken) i tre helt olika stilar (haha dör på 14-åriga jag i första bilden).
Är du natt eller morgonmänniska? Absolut nattmänniska, men älskar att gå upp tidigt om jag känner mig utvilad. Är kanske en heladagenmänniska. Helst vill jag gå upp tidigt, sova mellan 17-19.30 och sedan vara vaken till typ fyra på morgonen.
Vad är din favoritfärg? Älskar rosa, ärtgrönt, orange och supergult, men det är mest för inredning eller som färg i sig. I klädväg har jag helst på mig mörkblåa nyanser, svart, grått, brunt skinn och mönstrat tyg.
Vilket stjärntecken är du född i? Vattumannen.
Hur är ditt drömboende? Här i London skulle jag hemskt gärna bo i ett omrenoverat lagerhus med skyhögt tak, tegelväggar, gigantiska fönster och industrikänsla. Googlar "warehouse conversions east London" cirka två gånger om dagen. Annars vill jag bo i ett viktorianskt hus med röd dörr vid Borough market. *Suck* alla bostadsdrömmar.
Vilka saker finns alltid i ditt kylskåp? Bladspenat, mjölk och ägg.
Vad gör dig mest stolt över dig själv? Att jag vågar göra saker som skrämmer mig. Att jag vågade åka till England som aupair, att jag vågade söka in på drömskolan, att jag vågade flytta till London och att jag vågar vara kvar här även när det känns svårt. Det är svårare än många tror att ha fötterna i två världar och vilja vara överallt på samma gång. Drömmer ofta att jag får ett ultimatum och måste bestämma mig för om jag vill bo i Stockholm eller London.
Vad är din favoritdoft? Min favoritparfym Flowerbomb från Viktor & Rolf, annars älskar jag doften av hav, basilika, vitlök, stall och när det luktar vår.
Vilka är favoritbutikerna? I Stockholm: Myrorna i Hjorthagen, Weekday, Beyond Retro och Brandstationen. I London: 162 Holloway Road, Fat Faced Cat och alla marknader.
Hemlig dröm? Flytta till Tanzania, Sydafrika eller Kenya och jobba med djur.
Känner du dig hemma i Stockholm? Ja, jag älskar Stockholm men jag känner mig rastlös där.
Kamrater! I morgon ska jag åka till min andra (eller vänta...blir det tredje?) hemstad; Nantwich! Nigel är nämligen väldigt sugen på att producera min debut-EP så jag ska spela samtliga låtar jag vill ha med på plattan och se vad han tycker. Meningen är att vi ska diskutera vilka sorts arrangemang jag vill ha på de olika låtarna, hur jag ska lösa det rent praktiskt med musiker och sedan se vad vi kan göra utifrån min budget. Det är himla spännande förstås och jag är så obeskrivligt glad över att jag ska få gosa med en av världens bästa famlijer igen.
Framför allt dör jag ju av längtan efter att få träffa världens gölligaste onge (OBS småländska)!
Lilla Egan. Tänk att jag inte träffat honom på över ett år! Sist jag såg honom hade han nyss fyllt fem år och nu är han en stor 6-åring som går andra året i skolan.
Världens bästa lilla bästis. De sista bilderna är från när vi var i Kanada på Calgary Folk Music Festival.
Danny har någon slags överraskning planerad som min födelsedagspresent men han kände sig dum att komma utan paket på självaste bemärkelsedagen så han hade med sig den här cirkuspåsen...
...som var full med massa göttiga grejer från LUSH.
En duschgel med nyttiga grejer för huden, en sockerskrubb, en ryggtvål med smileyansikte (jag vet, sjukt skumt.. höhö, ofrivillig ordvits) och en duschtvål som ser ut som en parmesanost. D-boy hade tydligen varit där inne i nästan en timme och dividerat med butiksbiträdet för att vara säker på att han köpte produkter som var för extremt känslig hud "she's allergic to everything in the world" hade han sagt. Alltså killen ♥
Jag bestämde mig för att prova alltihopa och hällde upp ett varmt bad. Sockerskrubben var egentligen menad för kroppen men jag drog på lite i ansiktet också och mina kinder är nu mjukare än valpöron.
Parmesanosten luktar helt sanslöst gott. Lite som citronmarrängpaj med extra mycket citron. Jesus, nu är jag renare än renast, luktar kungligt gott och känner mig inte allergisk över huvud taget.
Jag tittar på Breakfast at Tiffany's, läser efterdebatterna om näthatet mot kvinnor och äter filodegsknyten med spenat och fetaost tillsammans med en flaska Sol. Var galet kaxig när jag handlade festbrygder och köpte en låda med 14 bärs och ba "woo thug life, jag ska liksom party hard så jävla mycket" och igår morse när jag kikade ner i lådan låg 11 stycken kvar. VA? Hur hände det? Jag som var så himla partyglad och fnitterfnissig hela kvällen. Kanske har det något att göra med de sex flaskor cava som tog slut...
Födelsedagen började såklart med kick ass frukost. Frasvåfflor med banan och sirap plus nybakade croissanter och pain chocolats.
Glitterkort från Sverige.
Och på vår gråa balkong stod min födelsedagspresent från tjejerna, världens bästa balkongstol som jag hade tjatat om förra veckan. Nu kan jag äta franska frukostar på balkongen så fort solen kommer fram.
Vi drog till Sainsbury's för att handla all festmat. Hela kundvagnen var överfull av massa gott.
Jag lagade stört mycket god mat men var dum nog att inte fota någonting. Den här oaptitliga bilden på en halvfärdig fetaoströra är det enda beviset på att jag faktiskt lagat något över huvud taget.
Rent allmänt var jag nog alldeles för busy för att fippla med kameran. Här sitter jag till exempel och ser svinsur ut även fast jag var mitt allra peppigaste.
En suddig men ack så läcker Josefine.
Tasha hade klätt ut sig till Nathan men hade ingen aning om att han också skulle ha på sig en blå skjorta. Jesus vad vi skrattade.
Efter några timmars ätande och drickande tågade Felicia och Olivia in med den här undersköna skapelsen!
De hade portat mig från köket i tre timmar under dagen för att baka järnet. Här tänder vi om ljusen för att jag ska få fota tornet i all sin prakt.
Så stört fint och på fullaste allvar den godaste morotskakan jag ätit i hela mitt liv. Oerhört saftig och supersmarrig frosting. Alla dog.
Jag fick göra en reenactment för alla som inte fick några schyssta ljusbilder. Kändes himla hollywood.
Himla glad tjej med en himla glad bästis.
Lilla gull-Olivia i sin nya klänning från Topshop.
Med tårta i magen kom danspeppen.
Sen roddade Harry om rummet för att visa sitt bästa partytrick.
Golvet tomt och samtliga gäster är kameraredo.
MASKEN! Mellanstadieklassikern som jag inte sett sen senaste skoldiscot! Åh Vilken kille.
DANS DANS DANS!
Derp.
Mina favoritpersoner! Nathan och Felicia.
Ungefär här... typ någon gång efter ett var jag mitt fullaste.
Alltså dör på hur skojigt det är att min glitterkrona speglar sig på Natans flint.
Fyllefotografen fotar Olivia B och Sophie från deras bästa sidor.
Olivia O.
Kan inte för allt i världen begripa hur Harry som är världens babe alltid ser ut som något slags monster så fort han fastnar på bild.
Nathan och Nathan 2.
Jag tog mig lite artistiska firheter och ritade en mask till Tash.
Så himla likt blev det!
Alla fick vara Nathan en stund.
Är sjukt impad över min fyllekonst. Fick till och med svalorna på plats!
♥
Så himla knäppt att om man bara tittar på bilderna verkar det som att det bara var Nathan, Harry, Tash, Olivia, jag och Felicia på festen. Det är ju ofakta. Vi var ju faktiskt flera stycken.
När resten av festfolket stuckit fortsatte jag Nathan, Harry och Olivia med fuldans och sprit. Vi somnade sedan i en hög i min säng någon gång efter fyra.
Det här är sista bilden i kameran och med den säger vi fuck off till 21, dags att bli 22 och fortsätta vara fucking fabulous.
Såhär såg det ut igår innan gästerna kom. Idag ser jag ut som en röv och mår som en bajskorv. Fet fest! Bilder kommer när jag kommit över den här bakfyllan.
Cavan står på balkongen, hummusen står i kylen, tårtan hemlighetsbakas i köket av Felicia och jag har döpt om mig själv till Beyoncé för dagen bara för att man får göra lite som man känner för när man fyller år.
Om tre timmar kommer festgästerna, time to swag on och bli lite extra fabulous!
Jag har fått världens fetaste glittertiara som jag ska sporta stenhårt ikväll. PEPPEN!
Domedagen är nära!!!! Eller ja... i alla fall min födelsedag. Vid ungefär exakt samma tid förra året kände jag så här:
"Klockan är nästan midnatt och jag kommer strax börja mitt sista dygn som 20-åring.
21 känns som en stor ålder. 21 betyder att man är i 20-årsåldern, att det inte riktigt längre är okej att leva kvar i en tonårsillusion och att det är dags att börja tänka på livet i sin helhet. Efter 21 går allt mycket snabbare och varje dag är en dag närmare amorteringar, familj, klimakteriet och döden."
Ja nu när 22 knackar på min dörr känner jag att 21 inte var så himla läskigt i alla fall. Fast jag förstår hur dåtidsjaget tänkte, för klivet från 20 till 21 är ändå väldigt speciellt. Det senaste året har jag smakat på hur det känns att vara i 20-årsåldern, känt mig väldigt gammal (stundom väldigt barnslig) och utmanat mig själv hela tiden. Det var länge sedan jag hade ett år då jag växte så mycket som jag gjort år 21. Eller ja, jag har ju inte gjort en Adele och skapat världshistoriens mest sålda album men jag har gjort andra saker, som att vara snällare mot mig själv och varit rockig.
Mottot för år 22 är att vara modigare, positivare och rockigare. Sluta få åldersdepp och ta lärdom av min peppiga bakisinställning jag hade dagen jag fyllde 20...
"Nu när jag är lastgammal kan jag liksom se fram emot att bli gammal och vis. Jag kanske till och med kan bli en sån där gumma som bor i skogen tillsammans med en get, en korp och ett gäng illrar/råttor/kaninisar. Där i min stuga hittar jag på knepiga gåtor och håller på med häxeri i smyg, alltid med min korp på axeln och en hemlig brygd i kittlen över elden. Visst låter det sjukt bra? Annars kan jag alltid bli en arg gubbe med hatt och käpp, det är också rätt fint."
Kemun 22! Nu kör vi!
Källor till alla bilder jag inte tagit själv går som vanligt att hitta på min tumblr.
Världens allra mest urtjusiga kappa/klänning/kofta!
Jag hittade den på Marie Curie charity shop (typ som frälsningsarmén) vid Highbury & Islington och den blev min för bara 10 pund. "Välgörenhetsaffärerna" har oftast mest lite schyssta partytoppar som satt på någons morsa ca 2002 och utslitna bootcutjeans, men jag brukar alltid passa på att ta en snabbrunda i dem när jag går förbi för man vet aldrig när man hittar något asballt.
Den är i helt perfekt skick, otroligt välarbetad och jag älskar den vackra kolafärgen blandat med blekgult de grönblå och röda detaljerna.
Nu hänger den ovanför mitt harmonium och väntar på våren. Kommer nog bo i den här skapelsen hela sommaren när jag sitter i soliga parker och lyssnar på Beach Boys.
På fredag är det alltså dags för mig att säga hej då till ljuva 21 och skaka hand med läbbiga 22. Vanligtvis brukar min födelsedagsångest slå till strax efter september, i bästa fall efter jul, men jag har varit så upptagen med att vara kär (eller nåt annat lame) att jag liksom glömt bort att åldersnoja. Nojan kom i alla fall, den kom i söndags i form av en lätt panikattack. Lite som att kroppen plus skallen helt plötsligt började kommunicera med varandra och ba "EHRMAGEEEHRD ERTS EUR BERFDEIRH!!!" och nu har jag typ en halv vecka på mig att trycka in flera månaders bortglömd ångest.
Well well, alternativet är att peppa lite grann, vara åssom och tänka på hur gött det ska bli att ha födelesdagsfest på fredag. Eller ja, fest och fest, jag är ju tant nuförtiden så jag vet inte riktigt om jag kan ha en fet fest. Jag gjorde nyss en inköpslista där det enbart står;
-Vimplar
-Glas
-Juice
Måste kanske hyra någon slags rock- eller partykonsult för att styra upp det här pensionärskalaset.
Säg till om någon av er är i London på fredag och har lust att komma på kalas. Vore kul att träffa läsare!
Eller va? Vem är jag? Låter som Blondinbella. Åh nej... jag har verkligen blivit en tant.
Tjena bloggen! Här sitter jag och mjällar en halv snöstorm på tangentbordet och skjuter på allt plugg jag borde ta itu med. Skyller på att jag blivit smittad av Dannys man-flu och måste fokusera på att bli frisk och det är svårt att bli om man jobbar sönder sig.
Tänkte uppdatera er med lite händelser från de tre senaste veckorna.
Snön kom till London och stannade i en hel vecka. Jag var ganska trött på vintern och tyckte det var jävligt okul med kyla, men någon gång måste väl engelsmännen få ha en riktig vinter de med.
Jag gjorde skojig frisyr och bjöd hem Nathan och Harry på mästerkocksmåltid. Vi åt soppa gjord på röda linser, sötpotatis, morrötter, lök, vitlök och red stripe. Till det drack vi...ja... red stripe, lyssnade på Justin Biebers U Smile 800% slower och skypeade med lilla Lauren som flyttat tillbaka till Californien.
Lea och Josefins band Kid Wave hade spelning på The Barfly så jag och Danny busvisslade och diggade som det sig bör när man är på rockspelning.
Sen kom pappa till London och vi började hans vistelse med middag på nya Le Mercury.
Efteråt gick vi vidare till The Bull på Upper Street där vi drack bourbon och lyssnade på Motown.
Kvällen avslutades på John Salt med mer cocktails och prat om livet.
Resten av helgen vet ni redan vad vi gjorde. Här är pappa och avskedspajen.
På måndagen var det tillbaka till skolan som gällde och solen strålade nästan hela veckan (även i Kilburn).
Efter strul i schemat hade vi en tre timmar lång håltimme i torsdags. Efter en timme tröttnade vi på vanlig rast och gick till The North London Tavern för att dra några bärs innan sista lektionen "äh vi ska ju bara lira lite gura" tänkte vi.
När lektionen var slut gick vi tillbaka till puben för att...öh ja... dricka ännu mer öl och titta på spelningen på övervåningen.
Jag, Harry och Nathan bestämde oss för att pubhänget inte var nog för att mätta vår partytörst och drog hem till deras nya lya i Seven Sisters för att käka falafel, sänka en flaska billig rom, lyssna på the Boss och snacka skit hela natten. Harry däckade i vanlig ordning och jag och Nathan pratade om att vi kommer bli rockstjärnor hela bunten.
Inget fel på självförtroendet efter lite rom och cola.
Fredagen spenderades i konstant bakisångest ända till jag åkte till Walthamstow för att laga middag med Danny. Han är så jävla gullig med att försöka göra roliga vegetariska rätter när vi äter tillsammans. Just den här kvällen hade han fått för sig att vi skulle göra en rotselleripaj med puff pastry. SER NI VAD PROFFSIG DEN SER UT!?
Det var supersmaskigt och svinlätt att laga. Allt man behöver göra är att finhacka lök och steka det i smör, skiva rotselleri tunt (typ ostskivetunt) och blanchera några minuter, riva ost och kavla ut degen. Efter det lägger man hälften av degen i botten och varvar sedan rotselleri, lök, ost och salt och peppar tills man har slut på fyllning. Sedan tar man resten av degen och bäddar in fyllningen ordentligt. Lite vispat ägg på toppen och 45 minuter i ugnen på 180 grader så har man en äkta masterchefskapelse som smakar mumma.
Vi åt vår paj tillsammans med potatismos och curly kale (översätter man det till kål?).
Igår var Iréne (min mammas kusin) i stan och hon ville bjuda med mig på en överraskningskonsert. Jag hade ingen aning om vem vi skulle se eller var vi skulle se hen. Allt jag visste var att vi skulle mötas på Côte Brasserie vid Sloane Square (bilden ovan) kvart över sex.
Jag åt crispy whitebait till förrätt, svamprisotto till varmrätt och avslutade med creme caramel. YUMMY!
Efter middagen gick vi bara runt hörnet för att komma till konserthallen Cadogan Hall. Jag var sjukt spänd och megataggad. Allt som går på Cadogan är ju svinbra.
Iréne var värsta stenansiktet och gav inga ledtrådar.
Förbandet var Al Lewis som spelats lite på radio de senaste veckorna och det verkar som att han har en strålande karriär framför sig.
Sen var det dags. En tomteliknande kille klev ut på scen och sa "Ladies and gentlemen please welcome TANITA TIKARAM". Min mamma tokälksade henne i början på 90-talet (hävdar att hon bara lyssnade på henne när jag låg i magen) och jag minns hur jag brukade lyssna på hennes skiva hela tiden när jag var typ fyra bast. Hon är så jävla ball och sjunger som en gudinna. Verkligen en fantastisk överraskning och en strålande konsert.
Iréne är värsta fanet och vi var såklart tvungna att få alla hennes plattor singerade och tacka för en cool show.
Efteråt skulle vi möta upp Irénes kompis för att ta en drink. Vi gick till Galante som är typ någon slags trendig bar där en enkelt gin och tonic kostar nästan 10 pund för allt är så himla premium och i hörnen sitter high class prostitutes och väntar på samtal från sin chef som ger dem adressen de ska bege sig till. Say it ain't Chelsea. Suck...snacka om deppigt. Blir liksom ledsen i själen. Ville bara hem till the Barnsbury där ett pint riktig ale kostar 2.20.
Livsångesten åsido var det en magisk kväll och det var bara för jävla bäst att hänga med Iréne. Hon är lätt min ballaste släkting.
Jag är bakis som en röv och vill bara dö en stund tillsammans med en pizza och all annan mat som är typ 90% fett, men det enda ätbara i mitt skafferi är en liten frukt. Istället får jag nöja mig med att dricka äppelsaft och gråta en skvätt till den här fantastiska kortfilmen. Dör på romantiken!