Så här såg delar av veckan ut genom Elinas kamera.

Hurra! Äntligen är Granke och Elina här! Tyvärr var G-dawg sjuk så det blev ingen äventyrsfotboll eller rocköl idag, men det gör inte så mycket för vi har haft mysigt ändå. Medans Gutti sov var jag och Elina runt i Angel och fyndade och nu på kvällen har vi varit på bio och sett Hunger Games (vilket var en besvikelse, men det kan vi prata mer om sen).

Imorgon hoppas jag att Gutti mår lite bättre så vi kan gå på marknad och dricka öl.

MENJESUSJAGGLÖMDEJUBERÄTTAENGREJ!!!!!!!!

Imorgon kommer ju de sköna individerna Gutti och Elina hit för att hälsa på. Jag är typ julaftonstaggad och kommer inte kunna sova på flera timmar pga allt pirr i magen. LYCKA! ÅH! Världens bästa Granke och Froodles. Oj va jag ska kramas!

Imorgon börjar vi med lunch och vintage i Angel följt av fotbollsmatch på andra sidan floden (Gutti tycker det är helt orimligt att åka till England utan att se fotboll) och senare på kvällen väntar rocköl med coola kompisar.

Det är stunder som denna som jag önskar att jag var från Värmland så jag kunde säga "fan va gött" utan att skämmas. Tre veckor utan lektioner och deadlines som jag förhoppningsvis kommer fylla med sovmorgnar, fotograferingar, inspelningar, konserter, biobesök, väldigt mycket öl och åtminstone en säsong av en ny tv-serie. Det ska bli kul att bara vara och få ta tid till att skrota runt i London nu när staden är som allra finast.

Idag är sista dagen på den här terminen och jag har bara två inlämningar och två uppträdanden kvar innan jag kan andas fri luft i nästan tre veckor. Jag får försöka ha den gröna gräsplätten i siktet när jag har mitt showcase uppträdande klockan 10 och måste låtsas att jag spelar på Wembley Stadium.

Det är svinsvårt för att man måste gå tiillbaka till något som skapats i ett speciellt ögonblick och försöka återskapa känslan man hade då för att få fram rätt ord. På ett lite mindre flummigt plan är det också svårt för att när hjärnan väl bestämt sig för att vissa ord ska vara på vissa ställen är det väldigt svårt att ändra, även fast man vet att det inte är det bästa ordet.

Exempel:

Jag skriver en låt som heter "Hey dude" och min klass säger...alltså..."hey dude.. det är väl inte en så där ashet titel?"...och jag säger nåt i stil med "nej men asså jag vet men jag visste inte vad som var bäst så jag ba körde". Klassen säger "varför sjunger du inte Hey Jude istället?". "Oj vilken bra idé" tänker jag, men sen när jag försöker sjunga låten tänker skallen "hey dude" hela tiden. Varför vet jag inte, men det suger eftersom jag betygssätts på hur väl omarbetad låtarna är efter all kritik.

Den senaste timmen har jag spenderat på att skriva om en rad. Den är fortfarande inte klar.

Jag pluggar...

Jag pluggar...

Jag tänker på gulliga djur och dricker saft.

Nu känner jag mig i alla fall utvilad och den här pluggdagen kan väl inte bli annat än bra när den börjar med det här youtubeklippet:

Om lite mer än en timme har jag min tenta i musikteori och det är jobbigt för det betyder att jag inte hinner locka mitt hår. Det är också ganska jobbigt att jag inte pluggat.

St Patricks day är över, jag har varit hemma med Felicia och tittat på Sound of Music och druckit äppeljuice. Helylleprofilen klär mig kanske inte lika bra som en rockig kväll på stan med fulla irländare, men Sound of Music är ju facking åssom!

Nu säger jag god natt till världen med ett hett tips från Jenna Marbles.

Det är lördag och jag är på väg till skolan. SKOLAN!?!?!?! Japp... skolan.

Fuuuuuck.

Drömma går ju i alla fall.

Bara så att ni vet; jag är inte ens hälften så glad som jag ser ut. Jag har bara gett mig in i lurbranschen en stund/närmar mig ett nervsammanbrott.

♥It's closing in on midnight and I still haven't finished my two essays or the songs that needs to be presented tomorrow. I'm screwed, and not at all as happy as I seem in the picture.

Klockan är ett och jag och Felicia ligger i sängen och pratar om dinosaurier.

♥It's 1 am, me and my roomie are talking about dinosaurs. That's why I'm single folks.

Fakta: det är vår.

Klockan är ett och jag har ungefär ett och ett halvt dygn på mig att skriva två uppsatser, göra en portfolio, skriva två låtar och göra en businessplan.

Jepp, jag är ganska screwed, därför är jag nu på väg till Covent Garden och Poetry Place för att få lite hjälp av Nathan. Han är en hyvens kille, en riktig vän.

PUSS

Jag kommer alltid sakna min morfar och jag kommer aldrig glömma hur han gormade efter mormor när han ville ha kaffe, hur han alltid utbrast "JAG SJUNGER" i samma melodi varje gång han hörde musik från ett annat rum, den där sommaren när han förlorade varenda omgång av plump och hur mjuk flinten på hans huvud var som jag alltid strök när jag kramade hej då. Morfar lärde mig att man måste tugga varje tugga en miljon gånger, vikten av att titta på rapport, spela casino och att allt går att laga med silvertejp.

Morfar är det finaste jag förlorat och helt plötsligt är jag tio år äldre än vad jag var i lördags. Som att en del av min barndom suddats bort och ersatts av sorg. Det är okej för jag vet att jag kommer minnas varma julidagar med ballonger i kalasträdet ute på Bokö och vintervindarna som blåste när vi åkte spark ner mot Siljan, och när jag minns de här stunderna kommer jag bli ett barn igen med morfars varma hand i min.

Det är fullmåne och som alla andra nätter är midnatt bara ett klockslag som betyder att jag är långt ifrån sömn. Jag har varit på Vietnamesisk restaurang i Shoreditch med Stefan och ätit min egen vikt i tofu (lätt överdrift). Nu lyssnar jag på Håkan Hellström och gråter i smyg. Det känns som att ett trasigt pophjärta är det enda som kan få mig att våga åderlåta den här kärlekslåten som kilar runt i mina ådror som ett gift. Den måste ut. Nu. Annars går jag under.

Den här länken tar dig till min soundcloud, ovanför play-knappen finns en liten ruta som ser ut typ såhär: "<Share", tryck på den så kan du se alla alternativ du har för att dela låten.

Puss!

Jag har snart lyssnat klart på hela albumet och det känns ungefär som att mina öron äter regnbågsfärgat smör. Det är så jävla bra! Det är precis som jag önskat att det skulle bli, fast bättre! Det gör så ont i magen att jag inte har biljetter till konserten han har i Hyde Park i sommar. Det kan bli den mest fantastiska konserten någonsin.

Åh lycka! Det är som att jag på nytt förstått varför han är the Boss.

Jag måste nog sluta tänka och kanske börja känna lite mera. Återansluta till min inre superhippie och låta världssjälen sköta resten.

Stavade först resten "rästen". Jag har varit i England för länge. Fan. Hobbydyslektiker.

Jag kan inte hjälpa att jag älskar Jenna Marbles. Jag vet inte varför, men hon lyckas på något sätt trycka på alla mina humorknappar och jag vet varje onsdagsmorgon att det kommer bli en bra dag för jag kommer få se en ny video.

Min favorit är landshark.

Den här veckan är det kärlekstema i Solo Writing och jag förbereder mig redan nu på att dra fram onödig smärta som jag antingen vuxit ifrån eller inte orkar bry mig om längre. Felicia och jag såg på Min Bäste Väns Bröllop idag, liksom för att gödsla kärlekskreativiteten lite grann (eller snarare smita från musikteorin) på det sätt som bara romantiska komedier från 90-talet kan.

Jag har nog sett Min Bäste Väns Bröllop ett tiotal gånger men ungefär halvvägs genom filmen slog det mig att jag inte kom ihåg hur filmen slutar. Jag försökte verkligen minnas, men mitt huvud var helt blankt. Slutet kom och Julia Roberts fick inte sin 90-talshunk. Han gifte sig med fucking jävla Cameron Diaz även fast hon är sämst och bara har känt honom i någon månad medans Julia älskat honom i tio år. Det slår mig att jag aldrig minns slutet på den här filmen för jag tycker det är så orättvist. Julia Roberts förtjänar lite kärlek, och den så kallade feel good scenen på slutet när hon dansar med sin kompis tycker inte jag är tillräckligt för att väga upp för allt hon förlorat. Där sitter jag och tittar på en romantisk komedi och blir tvärsnuvad på konfekten. Jag är uppvuxen på disneyslut och Pretty Woman, det är psykisk omöjligt för mig att vara nöjd med "nåväl, hon har ju sin bögkompis i alla fall". Jag köper det inte. Hör ni det? JAG KÖPER DET INTE! Ge Cameron Diaz den gulliga lillebrorsan och låt Julia rymma med hunken.

Jag förstår inte varför det ska vara så jävla svårt. Nåväl. Nu måste jag tillbaka till musikteorin.

Dolly är min kvinna ikväll när jag letar efter taggar i hjärtat som aldrig ryckts ur. Dolly förstår liksom alltid hur jag känner. Ibland önskar jag att jag kunde vila huvudet mot hennes enorma barm och gråta tills det inte finns några tårar kvar. Hon skulle stryka mitt hår stillsamt och sjunga Coat of Many Colors tills jag somnade.

Ett stenkast från Brick Lane ligger the Vintage Emporium, ett hemligt kryin, ett slags himmelrike för gamla vackra saker som inte har någonstans att ta vägen. På entréplanet ligger Londons mysigaste fik som är fullt av märkliga prylar att titta på och en trappa ner ligger en väldigt välsorterad vintagebutik med fokus på 50-talskläder. Kläderna är jättevackra och det är inte alls särskilt svindyrt som många andra vintagebutiker gärna är.

På helgerna är det sjukt mycket folk efter lunch så gå dit i tid om du vill sitta i lugn och ro och supa in atmosfären.

Här är bilder från festen igår (photo creds till Nathan och hans jävla instagram).

VA? VA? VA? VA? VA? VA? Tänker ni. Gör det. Det är det enda man kan göra.

Harrys familj jobbar med produktionen av NME awards så han fixade så att jag, han och Nathan kunde gå in VIP. Det var helt galet. Vi drog dit direkt efter vårat showcase och gled rakt in bland VIP-borden där the Horrors, Florence + The Machine, Johnny Marr, Noel Gallagher och typ halva Londons rock-kungligheter satt. Jag höll Nathan hårt i handen för att inte tjuta av lycka, men när Noel Gallagher började spela var det svårt att låta bli. Jag dansade som en tok och skreksjöng medans fjortonåringen inom mig dog tusen gånger om av ren lycka, och jag var tvungen att hålla tillbaka glädjetårarna när spelningen avslutades med "Don't Look Back in Anger", man kan ju inte gråta när man står nästan axel mot axel med Dave Keuning.

Efter att spelningen var slut sprang vi genast backstage och såg så coola ut som möjligt. Vi kikade in i alla omklädningsrum och gamade åt oss diverse sprit och lyxig frukt. Vi hängde med Kasabian och blev bästisar med deras basist, Chris Edwards, sedan följde vi med honom in mot stan för att gå på efterfest. Vi hamnade på klubben the Groucho som tydligen är en strikt "membership only" klubb, dvs om man inte är kändis (och med klubb menar jag inte untz untz untz-klubb, jag menar mer slutet sällskap-klubb), men av någon jävla anledning släppte de in oss och väl där inne fanns alla människor man vill träffa och helt plötsligt vid baren stod Carl Barât. Mitt tonårshjärta stod helt stilla och hade det inte varit för att Nathan knuffade mig i ryggen hade jag inte vågat säga hej, men det gjorde jag. Jag sa "hej Carl, Barât, jag tycker du är heltoppen!". Han blev jätteglad och jag fick en puss och kram. Han tyckte att vi skulle följa med på efter-efterfest så det gjorde vi. Den hölls på ett lyxigt rockhotell där baren låg på takterrassen och där man fick bada hur mycket jacuzzi man ville. Det gjorde vi såklart.

Vi drack hejdlösa mängder öl, pratade om låtskrivande, badade. Jag, Harry, Nathan, Carl Barât och Noel Fielding. Carl var typ det gulligaste jag träffat på två ben, han tyckte vi var jätteknäppa som ville höra hans åsikter om låtskrivande för han tyckte han inte visste någonting. Han pratade gärna om Pete och vad som egentligen hände med The Libertines. Han var supersnackig och klockan 6 när det var dags att börja åka hemåt fick vi pussar, kramar och en massa "lycka till".

Klockan sju fick jag lägga mitt huvud mot kudden bara för att vakna en timme senare utan att kunna somna om. 09.30 var jag i skolan och det är jävla under att jag inte somnade en enda gång under hela dagen. Kanske var jag fortfarande hög på lyckoruset av att jag upplevt en av de allra coolaste kvällarna i hela mitt liv.