Mamma B fyllde år i lördags och i present fick hon en tjejdejt av mig som vi hade igår. Först fick mamma bada skumbad med ljus, musik och ananascoctails som jag gjorde åt oss.


Sen lekte vi restaurang


Jag hade gjort min godaste sötpotatis/palsternacks/morot/(massa)vin-soppa med krutonger som var stekta i smör med vitlök och persilja.


Till maten bjöd jag på rosa champagne och HBT-debatt.


Efter maten fönade jag mammas hår så hon såg ut som en Hollywoodfru och vi såg en bra film och åt mängder av macarons, champagnepraliner och självklart drack vi mer champagne.

Jag ger kvällen fem av fem toasters!

En vän från min gamla teatergrupp i gymnasiet har flyttat till Santa Monica för att gå en teaterutbildning. Idag döpte hon om sig själv på facebook med förklaringen att ingen kunde uttala hennes svenska namn, därför heter hon numera Savannah.

Jag hoppas ingen kan säga mitt namn ordentligt i London så jag kan byta till Blubby.

Det är en väldigt märklig känsla att känna pressen av att ha varje minut planerad den här veckan. Efter världens slappaste sommar måste jag liksom påminna mig själv hela tiden att jag inte har all tid i världen nu. Jag kan liksom räkna ut exakt hur många minuter jag har kvar i Sverige. Då finns det inte tid till "äh, jag bokar tvättid sen" eller "nje jag åker till mormor på torsdag istället". Det går inte och jag är livrädd att jag ska glömma någonting och jag vill inte tappa kontrollen (vilken kontroll? Sen när har jag någonsin haft kontroll över någonting).

Kontroll och kontroll spelar ingen roll. I slutändan kommer jag ändå glömma allt, vara helt oresonlig och gråta floder över minsta grej. Ju förr jag accepterar att jag är ett virrigt känslovrak desto lättare kommer det bli att ta itu med den här veckan. Eller?

Men skit i det, jag har en nyhet! Mitt Hogwartsliv har fått en lillasyster; Mitt Londonliv! På "Mitt Londonliv" tänkte jag dela med mig av schyssta londontips, svara på frågor om att leva/studera i staden och lite allmänt snick-snack om vad som händer på, vad som då kommer vara, min sida av pölen. Självklart kommer jag skriva mest här på min moderblogg men jag tänkte att den nya sidan kan vara ett schysst guide för de få själar som undrar lite mer.

Låter det knepigt? Det är det inte, och om ni inte fattar så kommer ni göra det snart.


Nu ska jag återupptäcka Little Miss Sunshine och se om jag tycker att den är lika fantastisk som sist.

Jag vågar nästan lova att den är det.

Ute på landet är det tradition att samla släkten för kräftskiva den sista lördagen i augusti. Det är helgen när det luktar ljung överallt och helgen när de första riktiga höstvindarna börjar smyga sig in. Visst var det sommarvarmt igår, men vinden känns, låter och luktar på ett helt annat sätt än den gjort innan och även fast det fortfarande är grönt lovar världen på något sätt att hösten kommer när som helst nu. Den lurar precis bakom hörnet.

Jag sitter på altanen och ser ut över fjärden med ögon som är trötta men glada. Tio dagar kvar innan jag flyttar och jag försöker supa in varenda liten detalj av utsikten, huset och tapeterna, ja allt egentligen! Jag vill komma ihåg precis hur allt känns så att när hemlängtan krampar till i magen kan jag noggrant minnas min favoritplats på hela jorden och tycka att det känns som att jag nyss var där. 

Snart åker vi hem till stan igen och jag lovar att jag inte ens kommer hinna blinka innan nedräkningen är nere på 1.

Jag fick inte en gnuggis hos tandläkaren. JAG FICK FEM! Fem stycken asfräcka gnuggisar och en hel påse med schyssta tandprylar (bland annat spexig tandtråd och fina tandborstar).

Alltså tandläkarbesök ♥


Tuffast är ormen. Jag tror jag ska ha på mig den ikväll om jag går ut. COOLAST PÅ STAN!

Tretton dagar kvar, och ja, jag känner mig snäppet mer hysterisk.

Min nässelfeber som orsakades av svår sportallergi har äntligen börjat ge med sig. Jag ser fortfarande ut som ett pizzafejs men jag är ändå sugen på att göra något. Kanske gå på bio... kanske se HP & TDH P2 igen...

Det vore ganska fantastiskt faktiskt.

Mitt Hogwartsliv har äntligen fått en header! Tack Sofia för att du brottades med mina htmlkoder och gjorde det som jag aldrig klarat av!

Eftersom jag är sämst har jag redan bestämt mig för att jag måste byta. Den är för stor. Jag gör lite förslag så får ni rösta.

L8ter!

KEMUN! Varför blir jag mer och mer förkyld hela tiden? Det är inte okej! Jag har inte tid att vara förkyld, det handikappar min awesomeness.

Något som också handikappar min awesomeness är att jag inte har några penar (eftersom jag tappade min plånbok) och som vi säger i Högsätra; no dinero, no fiesta.

Tur att det finns bra frukostserier och att Adam nyss ringde och bjöd över mig på kaffe. TUR!


Vänner blir sällan tråkigt. Särsklit bra är det som humoruppvärmning på morgonen.

"Are you all right Freddie?"

"Yeah"

"Me too"

Första anledningen(/ursäkten) av en miljon till att gråta hejdlöst.

Som de flesta vet är jag hyperkär i Anika Norlin och Robyn. Alltså är det bara logiskt att jag blev dödsförälskad i den här Robyn-covern av Annika Norlin + Anna Järvinen.

Asså dragspel+Annika+Anna+Robyn+munspel+metronom = kan inte bli dåligt.

Jag är helsliten efter den här helgen. Kräftskivan i fredags var mer som ett inferno av packade femtonåringar än en skaldjursfest. Visserligen var det väldigt kul, typ den typen av galet helvete där allt är som ett party snarare än en plågande skärseld, men jag var ändå tvungen att lämna kalaset tidigt för att gå på en annan fest pga jag kände mig fett gammal på den första.

Hem kom jag efter fem på morgonen och en vända ut på stan igår kväll för att spana på midnattsloppet och ta ett glas med Mats och Helena har gjort mig väldigt mör. Fast visst var det kul att skvallra lite med tjejerna! Helena hade precis kommit hem från "Yacht Week" i Kroatien och delade med sig av lite stekiga fylleincidenter. Hon uttryckte även sin nyfunna kärlek till house och en längtan till att hänga på Stureplan.

Det är när sånt här händer som jag är helt övertygad om att vi lever i Matrix. Någon har helt klart omprogrammerat Helena, hon kanske till och med har blivit agent (?!??!?!?!?!?!). VEM HAR KRUXAT MED MIN KOMPIS?! VEM? VEM? VEM?! Jag ska hitta dem och spöa rumpa, Neo-style.


Äh! Vi skiter i det, jag älskar henne i alla fall.

Blä, jag har komasovit i nästan tolv timmar men jag är fortfarande dödstrött och superslut som människa. Jag vill bara sova och fortsätta drömma den där drömmen där jag och Grayson från Cougar Town var på semester i Italien. Åh Grayson. Nej, jag har ju aldrig tur så det är bara att glömma en till tripp till drömlandet, istället ska jag ut till Bergshamra och barnvakta morfar.


Äh, jag gillar min morfar, han är rolig. Synd bara att jag måste upp så tidigt.

Ah shit jag käkade visst rock till middag igår, för några öl på Dovas med Sofia blev helt plötsligt en helkväll på Anchor med uppvisning av ölhävarskills och mys i mörka hörn. Snart blev Stockholm ljusare, mörka natten ersattes av bleka pasteller och någonstans i Vasastan höll vi om varandra och sjöng alla Smiths-låtar vi kunde komma ihåg.

Tacka gudarna för att Sofia finns, henne har jag ju alltid så himla kul med! Nu tänkte jag ta igen alla de där timmarna som jag inte sov i natt.



 

...när man surfar runt lite slarvigt på internet bara för att dränka livets stora frågor som ekar runt i huvudet precis innan läggdags och helt plötsligt hittar något Harry Potter-relaterat man inte sett förut.

Man ba;


Problemet med mitt liv är att jag aldrig kommer älska någon så mycket som jag älskar Harry Potter.

Den senaste veckan har jag försökt ignorera (men också stundtals celebrera) att det är augusti, vilket innebär att det nu är den sista månaden jag spenderar i Sverige innan jag flyttar till London. Tänk! Jag flyttar och i åtminstone ett år kommer jag kalla London mitt hem. Hur knäppt är inte det?

Nu måste jag börja packa ner mitt liv i lådor, ta ner allt skräp (som mamma kallar det) från väggarna och någonstans måste jag börja acceptera faktumet att det här är sista veckorna jag kommer sova i mitt rum. Mitt rum som är världens bästa rum och som aldrig mer kommer vara mitt. Flytta hemifrån ska verkligen bli toppen, men att skiljas från universums tryggaste kvadratmeter är verkligen en sorg.


Inte helt lätt känns det heller att lämna världens bästa garderob bakom sig. Att välja vilka plagg som får följa med är lite som att välja vilka av ens barn man vill behålla vid en vårdnadstvist...kanske barn man inte tokälskar...som är skelögda eller oönskade...av tyg.. OKEJ! Det var en dålig jämförelse, men KEMUN! Det är lika jobbigt ändå!

Stunden när man hör hur hjärtat tvärdör bara för att det insåg att det var så ensamt.

Säg med mig barn:

"UN-RE-QUIT-ED LOOOOOOVE"

Aj va ont det gör.


Men som man säger: "ur hjärtesorg kommer platinaskivorna". Det är helt enkelt bara att sätta igång med hitsinglarna.

"Asså den där Nemi-serien du vet, med Teletubbiesen"

"Ah ja vet! Höhöhö!"

"Fett bra... tänk om någon skulle göra en spelfilm av Nemi-serierna"

"Mm, undrar vem som skulle spela Nemi"

"Ja, kanske Courtney Cox?"

"Va? vad är det för fel på dig?"

"...."

"Kanske Rosie O'Donnell om hon var smal?"

"Nej! Men kanske hon Kirtschy Ritschy!"

"VEM?!?"

"Ja du vet hon från Casper det lilla spöket och Familjen Adams?"

"Du menar Christina Ricci?"

"Ja precis! Hon är fan perfekt!"

Smågråter helt utan anledning och äter chokladpraliner till ljudet av Bonnie Tyler. Jag är världens största vandrande klyscha.