VÄLKOMMEN HEM K!

Tillbaka till Hogwarts, tillbaka till verkligheten och internet. Jag han inte ens hem till Gryffindortornet innan jag drog iväg till Jesus va Gör'an hemma hos Mollys föräldrar där vi drack öl, pratade trevligheter och hetsade vänsterpolitik. Hur mysigt som helst och vi fick bjudgodis, Bertie Botts bönor i alla smaker och Dumle! Gutti serenerade mig och det slutade med att jag tog med honom hem till min sovsal för jag blev så charmad.

Jag har en stark känsla av att det var något särskilt jag skulle blogga om idag, men jag tror jag söp bort alla förslag. Vanligtvis hade jag tagit den här förvirringen med en axelryckning men eftersom jag minns fruktansvärt tydligt att Klara sa "Det måste du blogga om imorgon!" så kan jag bara inte släppa det. FAN DIG KLARA! Jag vill gärna vara henne till lags eftersom hon måste läsa min smörja varje dag på evighetjobbens. Tyvärr är det inte så lätt att komma ihåg precis allt när man som jag sportar ett väldigt stort huvud med alldeles för mycket tankar och på tok för lite hjärnceller att bearbeta dem med.

Det var säkert något lustigt eller vitsigt. Det orkar jag inte med.

Nu har jag lyssnat på Hammerfall och She & Him. Facebook säger 27 new notifications, Hotmail säger Fuck off, och vädret säger Ut på kvast!


Hittad festbild från SOMMAR! några veckor sedan. Åh favoritpersonerna Molly, Gutti och Matilda...och jag leker mest the Hives.

Jag satt på berget i skymningen och spelade munspel. Tänkte på världen och lekte med tanken hur det skulle kännas att vara en säl. Som ni förstår är jag tillbaka ute på min ö, tillbaka till sommarlovskänslan och tillbaka till den plötsliga evigheten. För 364 dagar sedan satt jag på precis samma plats och förundrades av diverse världsfunderingar, fast då på ett helt annat sätt. Då var jag nybliven student, tre kilo lättare och löjligt dödsförälskad i en Slytherinhora.

Vart tar tiden vägen?

När slutar man mäta livet efter måttstock som man gjorde när man var barn? Nu, nästan vuxen, borde jag väl krupit ut ur mitt skal, vecklat ut tumstocken till sin fulla längd och gått med i facket. Men jag har för svårt att ta till mig alla måsten och borden. Jag vill fortsätta växa på det lagom komplicerade sättet jag trivts så bra med de senaste 19 åren. Ni vet, när allt man gjorde var värt ett VM-guld. Till exempel vara pottränad, sova i sin egna säng, tappa tänder, svälja en hel alvedon, lära sig simma, lära sig koka nudlar, gå hem själv från skolan, flyga sin första kvast, läsa en tjock bok på några dagar, få MVG, spela på skolkonsert, vara ensam hemma utan att ha fest, bli mogen och ta studenten.

Hur ska jag mäta tiden om jag inte får göra det med centimeter? Hur vet jag om jag vuxit eller bara står still?

Jag vet inte...

Jag vet att jag är på landet nu och återigen vill jag vara den där sjuåriga flickan som dog av hjärtesorg när hon förstod att hennes livs kärlek inte fanns på riktigt. Det tog mig hårt när jag insåg att Snusmumriken är tecknad och alltid kommer vara det, men jag är villig att återuppleva den smärtan bara för att få vara där igen. Bara för att jag var ett förälskat barn som mer än någonting annat ville att Snusmumriken skulle spela munspel för mig.


Sugarcoated lips. Snott av Jana.

Är dödstrött och dagen har knappt börjat. Tur att man har mörchnajsa frukostmackor och töntiga serier att roa sig med. Nu är lugnet före stormen...snart börjar hetsen.

Jag kan inte sova för jag har blivit som besatt av att skriva på en ny låt. Den är toppen, men jag kommer ingenstans med den. Tangenterna på pianot trycks ner på samma ställe om och om igen, första textraden lägger sig perfekt över tonerna, kroppen fylls av lust och pirr... sen tar det slut. Där har jag varit de senaste timmarna och det händer inget, inte ens några dåliga idéer släpps igenom mitt tröga filter.

Snart drabbas jag av panik. En balja med ångest skvalpar omkring i min kropp och jag måste få utlopp för den, annars kommer det sluta i ett av mina kända nervsammanbrott. Jävla skitångest. Säkert karma som vill ge mig en känga för att förra veckan var för toppen.

Typiskt karma att vara en bitch.


Tasting rain.

Min kropp domnar bort och det enda min hjärna kan tänka och mitt hjärta kan känna är kli. Jag visste inte att kli kunde vara en känsla mer än en känsel-känsla, men det vet jag nu. Jävla nässelfeber, jävla karma, jävla IG i läkekonst som gör mig oförmögen att bota mig själv. Jävla skit och jävla Slytherin.

Det enda som gör mig lycklig just nu är att Thos Henley äntligen finns på Spotify med plattan Golden Europe. Nu kan jag slänga in honom i alla mina gråta under täcket/ 2 flaskor vin kvällar ensam eller oensam /stirra ut i tomma intet/stå på astronomitornets balkong med vinden i håret och fyllas av världssjälen- playlists. Jag har ganska många sådana playlists... nästan bara... alla...utom två.

Thos Henley – Golden Europe - EP

Äntligen Thos.

 
Snodde bilden från Jana.

Så äcklig var pepsi baobab

Roliga katter floats my boat. Det blir aldrig tråkigt.


Nu är det måndag, dags att ta saker på allvar och göra något viktigt... In till stan och vaxa benen står först på listan.

Igår kväll ägde jag och Adam skiten ur alla lördagskvällar i världen med påskté, Werthers och The Boat that Rocked. Inte nog med att vi ägde sönder lördagskvällen, vi rockade skiten ur söndagsmorgonen också! Jag vaknade till rockmusik och Adam i sina snyggaste pyjamas, lagandes mannagrynsgröt. Vi åt gröt, lusläste alla bilagor till the Daily Prophet, surplade kappe och promenerade. TAKE THAT OTHER SÖNDAGSMORGNAR!
Som att min toppensöndag slutar där, knappast! Prova att plugga plugg som är världens roligaste plugg som bara handlar om Harry Potter och därefter bli överraskad av prf Flitwick och prf McGonagall som langade asfet TACO FIESTA! MED VÄSTERBOTTENNACHOS TILL FÖRRÄTT!

Vad hände sen då? Jo kanske jag störtade ner i sängen i fullständig matkoma och tittade på 10 avsnitt av How I met your mother! WHAT UP!?!?!??!!!! LEGENDARY!

Jag kommer aldrig kunna sova, men det skiter jag i. Jag har haft världens bästa söndag.

Om 27 minuter är det måndag... fuck that.


Jag och Adam åker moppe. Bildsökning I love you bro på Google. I love you bro.

Det är en svart dag för kärleken. Ännu en gång har douchigheten i slytherinhoror sabbat vackra drömmar om äventyr, framtid, ljumma sommarnätter och obegränsat nyttjande av trollstav. Idag hoppas jag att jag ska få sätta plåster på offrets sår och kanske städa undan lite bråte från 12 våningshuset av kärlek som en idiot har rasat.

Det spöregnar ute.

Oavsett hur man ser på saken så är man alltid den enda som verkligen kan säga sann fakta om sig själv. Jag är ungefär världens sämsta människa, men också helt fantastiskt underbar.


Imorgon väntar baksmällan.


Slutet på Lost

En sak jag tar tillbaka med min kärleksförklaring till Russian Reds "I love your glasses" album är Girls just want to have fun covern som händer sist på plattan. Den är bara överflödig och känns inte lugna gnälliga GJWTHF-covers redan lite gjort? Nej den tar vi bort. Jag låtsas som att den aldrig hänt, sluter ögonen och låter Kiss My Elbow skölja över mig som tröstande honung.


Jag fortsätter myspopen med Love of Lesbian – Universos Infinitos. Jag vet inte varför men allt det här slog rätt just nu bara (till Gutti som unbdrar vart rocken tog vägen). Kanske är det för att jag inte hunnit träffa Blixten & Herb innan de försvann till Italien (de åkte i morse). Här är Bullen & Blixten utanför Berliner Dom.

Igår blev en legendary kväll på många olika sätt. Först käkade jag och professor McGonagall ute på indisk krog och efter det for jag in till Hogsmeade för att dricka bögvin och rocköl med vännen Albin i solen.
Även gamle Elina från Gryffindor och färskingen Ravenclaw-Pontus anslöt sig till Lexington-filten och tillsammans blev vi en munter skara som njöt av fransk musik, youtubefräckisar, alldeles för mycket ciggaretter och mobilt bredband.

En plötslig hagel/regnskur drev oss norrut mot Quidditcharenan vilken gästades av rocktruppen AC/DC. Vi satt i en sluttning utanför och blev nästan lite kåta av de slaktande gitarrsolona och dödsköna tonerna. Albin bjöd fyllona runt omkring oss på vin rakt ur boxen och vi träffade en hund.

Livet hade fortsatt vara lika fantastiskt om inte verkligheten hade knackat på, och det gjorde den också, jävligt hårt. Jag och Elina vandrade långsamt hemåt i spöregnet. Desperat försökte jag lifta med allt som åkte förbi. Testraler, hippogriffer, kvastar, till och med några flygande mattor, men ingen hade balls nog att plocka upp oss. Där gick vi, som två jävla klyschor, den gråtande tjejen i nöd och den desperata "schyssta" kompisen som gör allt för att allt ska kännas lite kul men ändå misslyckas...i regnet...lastbilarna körde förbi och tutade grisigt innan de körde upp vallar av vatten över oss. Till slut stannade en taxi och för några silversiklar körde han hem oss till Gryffindortornet där vi stupade i sängen med genomblött hår, sminket under ögonen, en barbiefylla simmandes i skallen och ciggaretsmaken fastbränd i munnen.

Där låg jag och pillade Elina i håret och tänkte ändå hur härligt det är att blivit utsatt för sommarens första djävulsregn när man promenerar längs med vägen och gråter över hjärtesorg. Det var som att vara 16 igen och någonstans mellan den tanken och mardrömmarna om ett barn som hette Maj jag hade senare, somnade jag varm och nöjd över hur fantastiskt livet är ibland.


Bildsökning Barbiefylla i regnet på Google.

Min syster har räddat mig med en dongel. Äntligen lite kontakt med omvärlden. Ett dygn blev för mycket.

Vi har slitit som djur idag. Började klockan tidigt med att blötlägga däck, rensa skåp, skrubba däck (hästjobb) och koka korv. Att göra rent altanen/däcket var det nedrigaste, fy fagerlund va trött jag blev i alla kroppsdelar som finns. På eftermiddagen ryckte vi ljung. Ett helt berg med ljung rycktes och en sjö av kottar/barr krattades ihop till snygg-snygga högar. Men det bästa av allt var när jag fick bredspackla. Det finns få saker som är så tillfredställande som det. Inte bara det att spacklet ser så smaskigt ut och att kladda är sitt allra rolligaste, utan jag blir bara så lugn och fridfull av att spackla. Jag kommer ihåg hur Martin Timell någon gång på mitten av 90talet sa, i ett Äntligen Hemma program, att bredspackla är det bästa han vet med att bygga för det är så himlarns KUL. Martin, jag håller med.

Jag tror att mannen i mitt liv också älskar att bredspackla. Han kommer vara en kille som förstår vikten av att göra ett grundligt förarbete och dödsförälskade kommer vi stå där och bredspackla väggarna i sovrummet med sjöutsikt i vårt lilla sommarhus lika ömt som om skarvarna vore små barn. Han kommer säga "du har rätt älskling, duvblåa tapeter är bäst för det här rummet" och jag kommer le försiktigt, dra en klick spackel på hans näsa och sedan kasta mig runt hans hals.

Tillbaka till verkligheten. Här sitter jag med min syster och Gryffindorlejonet. Vi har tänt brasa och ätit halloumiburgare. Nu dricker jag kung. Det finns inget som är så gott som en kung efter en lång dags hårt arbete.

Puss


På min systers dator finns bara bilder på vikingakläder. Den här är undantaget.