Jag dricker Peroni och tittar på The Office. Henrik ligger i sängen och tittar på Turtles. Felicia jobbar och när hon kommer hem ska jag mata henne med butternutsquash/curry-soppa.

Hello onsdag kväll, I'm fine how are you?

Klockan är 13.20 och jag gör en budget. Jag hade en budget innan jag åkte från Sverige, men det är svårt att riktigt veta vad allt kostar innan man installerat sig ordentligt och vet vad man har för alternativ.
Det är inte kul att veta exakt hur mycket jag får spendera om dagen utan att bli pank, men tyvärr är det nödvändigt. Jag vill ju helst ha kvar en del av mina CSN-pengar i december när det börjar bli kallt och gasräkningen blir svindyr.
Visserligen känns ett kallt december ganska avlägset just idag när jag sitter på balkongen där det är 25 grader varmt och solen bränner på benen, men så fort högtrycket försvinner kommer regnmånaderna och den fuktiga kylan.

Ja barn, det är inte roligt att vara vuxen och inse att man inte alltid har råd med ett pint efter skolan (även fast det nästan är gratis här).  Det bästa vore om jag skaffade ett extrajobb, men jag vågar inte riktigt göra det förrän jag har kommit in i skolrutinerna. Just nu ser det ut som att det kommer bli väldigt mycket jobb med skolan och jag vill fokusera på plugget och göra det mesta av mitt år. Jag är ju här för att bli superstar, inte kröka.

Är det någon som har några sköna tips på hur man bäst sparar in på onödiga kostnader? Dela med er!


Nu ska jag ta en snabb Office-paus, sen ska jag fortsätta plugga.

Vet ni vad som händer på lördag? På lördag ska jag vara med i en musikvideo som vår kompis Lisa ska göra. Det är jag och en annan tjej som ska spela och vi ska typ mest springa omkring på Hampsted Heath och rulla runt i gräset. Det kommer bli hyperkul! Jag tänkte ta med mig kameran och försöka ta lite backstage-bilder.

Nu spelar de Kate Bush på Breakfast Club. ÄLSKAR DET HÄR STÄLLET! Vem det än är som gör spellistorna måste vara min musikaliska själsfrände.

Nu ska jag ta en promenad längs kanalen och ha det skönt i vädret (det är 20 grader och sol här). Det känns som söndag mitt i veckan.

PUSS!


Åt dagens soppa som var gjorde på grillad paprika och tomater. HELVETE VA GOD DEN VAR! Särskilt med det goda lantbrödet som serverades vid sidan av. Breakfast Club må vara hypat, men de har verkligen förtjänat sitt goda rykte.

Att inte ha bredband börjar verkligen gå mig på nerverna. Nu är jag tillbaka på Breakfast Club för jag kan inte hålla mig från att berätta vad som händer.

Igår hade jag första riktiga dagen i skolan. Den började klockan 09.00 med Music Business, följt av Melody, Theory & Harmony, Solo Stage Skills, Showcase Workshop och dagen avslutades klockan 19.00 efter en lektion i Transcribing. Det var minst sagt en utömmande dag och när jag crashlandade på min säng snurrade huvudet av all information jag försökt suga åt mig. Om lektionerna fortsätter i det här tempot kommer jag vara värsta proffset innan jul.

Tisdagar och onsdagar är jag ledig från skolan. Ledig är väl fel ord, det är snarare två föreberedelsedagar då jag ska öva, göra läxor och skriva låtar. Torsdagar och Fredagar har jag lektioner i Lyrics, Structure Style & Content, History of Songwriting, Solo Writing, Voice Tech, Keys, Studio Demo, Guitar och Production. Solo Writing hålls av Sophie Daniels, aka Professor McGonagall, för den kursen förväntas vi skriva minst två låtar  i veckan och jag tror att vi sammanlagt förväntast skriva runt fyra låtar i veckan. Två lediga dagar känns alltså ganska viktiga för att hinna med allt arbete som skall göras utanför skolan.

Hur mår ni där hemma? Jag ska bli bättre på att blogga så fort jag får internet i lägenheten.


Nyss spelade de Common People nu spelar de Beatles. Det gör mig lyckligare än lyckligast.

Nu klockan 00:28 denna söndag jobbar jag fortfarande på att bli av med min marathonbakfylla jag lidit av efter fredagens pub crawl i Camden. En pub crawl innebär att man på en kväll går till så många krogar som möjligt och dricker så mycket som möjligt. Vi började i ett karaokerum med strippstång på the Proud, fortsatte till metalbaren Hobgoblin, därefter till någon annanstans och sen till några ställen till (?). Nje, efter Hobgoblin började mitt omdömme bli lite svajigt. "Redan efter två pubar?" tänker ni, men grejen är att jag och svensken Martin bestämde oss för att det inte gick att sjunga karaoke utan att vara packade, så tequila, tequila och ett gäng öl på en timme blev en saftig grund för vad som skulle komma att bli världens festligaste kväll. Jag menar alla kvällar som börjar med Total Eclipse of The Heart och tequila måste vara bäst.

Jag vet inte när men hela packet hamnade på en klubb där metalkillar inte förstod hur man dansar och alla Institute-elever verkade tävla i fullast vinner. Tillsammans med två svenskar, en amerikan, en skotte och en britt avlägsnade jag mig från den angivna pubrundan och vi hittade en cool bar där vi kunde gömma oss i ett hörn, dansa till Bruce Springsteen och dricka Jack & Coke.

Utslängda vid stängning hindrade oss inte att fortsätta kvällen. Vi fortsatte på efterfest hos britten och jenkaren där vi lyssnade på Kate Bush, drack öl och jammade.

Strax efter sex på morgonen slöt jag mina tunga ögonlock på en på tok för kort soffa men med ett varmt täcke och en stor kudde. Vid sju vaknade jag panikslagen, fortfarande lite full, och förstod verkligen inte var jag befann mig. Några timmar senare väckte min klasskompis mig med en kopp te och tills jag hade samlat tillräckligt med kraft för att resa mig ur soffan hängde vi där, pratade om TMNT, Pang i bygget och drog några enstaka fräckisar.

Making friends everyone! Making friends!

Om ni nu ursäktar mig skall jag återgå till mitt odrägliga bakisbeteende och gnälla lite på Felicia (tidigare idag: "Felicia jag börjar gråta om du inte ger mig paj" (vi har ingen paj) ), eller kanske bara sova. Åh sova. Ja! Sova!

Efter ett väldigt långt sommarlov med extra mycket HP-läsning är det ganska svårt att skilja på vilken värld som är vilken när man börjar skolan igen.

Ikväll lagade jag svampcanneloni till middag och vi har druckit billigt rödvin på balkongen. Den senaste timmen har jag legat i badet tillsammans med fransk kärleksmusik och Iron & Wine. Nu är jag ren, väldigt mjuk och lite mör i huvudet efter all varm ånga och alla känslosvängar.

Pga fina gitarrplock i kombination med ljuva stämmor och rivande texter började jag tänka lite på det där med kärleken (som om jag inte tänker på det ungefär varenda minut av mitt varande). Jag tänkte "ack att få känna alla ljuva smärtor kärleken har att erbjuda" men ångrade mig ungefär två sekunder senare när jag kom på hur svårt det är att dejta. Kär och tillsammans blir man ju inte om man går ut för att spana efter potentiella livskärlekar och heartbreaks, det är ju fakta. Lättare blir det inte heller när halva världen (läs: farmor, några kompisar och jag själv) frågar redan efter knappt två veckor i det nya landet om jag träffat någon hunk. Hunkar i all ära, men jag vill träffa personen som lämnar lika stora spår i hjärtat som Total Eclipse of the Heart. Någon som vet hur jag vill ha mina ägg och som vet att jag aldrig klipper naglarna på söndagar. Någon som tycker om mig även fast jag är knäpp och som älskar mina spellistor precis lika mycket som jag. Sen om personen i fråga råkar vara en hunk (typ Tom Felton eller Colin Firth för 20 år sedan) är det inget jag kommer klaga över. Är det för mycket att kräva av varenda gullis jag råkar spänna ögonen i?

Jag vet att kärlek är svårt, men det vore skönt om jag kunde trilla över ett knippe kärlek ganska snart och sen får det vara hur knepigt det behöver vara, för slåss för kärleken; det gör jag gärna.

Ett till problem bara! Alla killar (helt utan undantag) är odrägliga hjärtekrossare. När man är med dem så är det liksom;



Men sen när de är med sina kompisar är det:


Dejtingträsket känns liksom dömt att misslyckas innan jag ens börjat. Galen ensam tant med massa katter och töntigt mycket hattar? Ja tack.

Även fast det är nästan tjugo grader varmt känns det att höstvindarna börjar dra in över London. Jag och Felicious har ätit tofu-lunch och ska snart ut på promenad i det sköna vädret.

Det är lugnet före stormen. Imorgon börjar det riktiga äventyret.


Felicia tar en powernap medans jag försöker skapa en ny header. Jag lägger upp förslagen sen.

OHMAGAAAAAD! Bloggen har inte andats på en hel vecka!?!?!?!?!?!?! Hur kan den ens fortfarande vara vid liv?

Okej, nog med drama nu, alla visste att ett enormt blogghopp var tvungen att ske någon gång under min vistelse här. Mest skyller jag på att vi fortfarande är bredbandslösa i vårat chateu, men jag har också varit sjuk och inte orkat masa iväg till ett café med internetuppkoppling. Egentligen har ni inte missat skitmycket. Jag har mest lagat mat, ätit mat, druckit öl och sovit. I fredags kom mamma och Stefan hit på besök och vi har spenderat helgen åt lite storstadsshopping, en miljon restaurangbesök och en hel del öldrickande (summering av veckan; jag har köpt en hatt och gått upp två kilo). Imorgon bitti far de hem till Sverige och jag kan börja fokusera på allt som är viktigt. Det vill säga välja ut outfits till första veckan på skolan.

På tisdag har jag mitt första insparksevent, en lärarkonsert i Camden, och jag förväntar mig inget annat än att det kommer vara skitcoolt. Just nu är jag ensam hemma i mitt rum och försöker inte tänka så mycket mer på skolstarten (pga supertaskiga nerver), istället kan jag berätta lite om hur jag bor.

Viktigast att veta om mitt boende är att jag bor i Londons absolut finaste område, Angel/Islington. Det är rent, vackert och är proppfullt av mysiga barer och restauranger. Vi bor på översta våningen i ett trevåningshus och på vår dörr står det "5", för vi bor i husets femte lägenhet.

I vårt hus finns en granne som sjunger opera varje morgon klockan nio och utanför mitt fönster växer två sorters körsbärsträd. I fönstret mittemot sitter alltid en liten hund och spanar ut över gatan och allt som händer där. Vi kallar honom Rufus och jag gillar att tänka att vi är kompisar.

I mitt rum finns en säng, en liten vagn, en fotölj, ett litet bord och en väldigt stor garderob. I garderoben bor alla mina kläder i färgskala från svart till beige med undantag för en röd kappa, en blå klänning och en vit tyllhistoria. På väggarna hänger tre hattar, tre halsband, en bild från barndommen, en reklamflyer från en klubb och en fotoremsa från en väldigt berusad kväll i en fotoautomat någonstans i Berlin.

I Henriks rum finns blå färger, en världskarta och en Bob Hund-affisch (som är blå). I Felicias rum finns lila färger, två apkuddar och en orkidé (som är lila). Köket är litet, men har en bra spis och en fräck affisch där det står "we can do it" och i badrummet finns fina handdukar, en jättestor spegel och en Where's Waldo-bok att leka med när det är läge att vara inne på toaletten lite extra länge.

Jag har bott i lägenheten i nästan två veckor och jag känner mig väldigt hemma. Kom hit vettja! Så får du se den själv!


Förresten vore det kul om alla kommenterade lite mer. Jag blir nämligen så himla glad då och det är verkligen jättekul att vara glad. TIPS!

Felicia bodde under större delen av sin uppväxt i USA och i Sverige har hon alltid gått i engelska skolor, när vi var elva började vi därför prata engeleska med varandra. 1) för att hon var bekvämare med engelska än svenska och 2) för att det var nyttigt för mig att öva. Med Felicia som min privata coach och överkonsumerande av amerikanska tv-serier formades därför mitt engelska uttal till en relativt bred amerikanska.

När jag sedan började jobba i England började jag prata tillgjord brittiska så fort jag landade i Liverpool, det gick liksom inte att prata amerikanska när alla andra lät som Harry Potter, Hugh Grant och Emma Thompson. Vem vill låta som en North Carolina hillbilly när man kan sväva på orden som Jane Eyre eller låta sexig som James Bond. Men, MEN! Jag har aldrig slutat med jenkartugget när jag varit med Felicia.

Nu när vi är här tillsammans är jag hyperförvirrad över hur jag ska prata. Allt jag säger låter efterblivet och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Nu när jag är ute på stan själv smygpratar jag liksom brittiska med människor (jag vill ju inte känna mig som en turist, jag tillhör ju fucking lokalbefolkningen) men jag skulle aldrig våga göra det inför Felicia, hon skulle hänga mig i mina egna tarmar.

Eller i alla fall hånskratta, eller ge mig onda ögat.

Jag har flyttat hemifrån. Jag bor i min första egna lägenhet och jag bloggar för första gången från min nya säng i mitt nya rum. Mina axlar värker efter att ha släpat en miljard ton täcke+kuddar+galgar+lakan och en fucking jävla sängkappa från andra sidan stan, men jag är mätt, nöjd och sängen ser mycket mycket lockande ut.

Grannens internet är sjukt opålitligt så jag lämnar er här med lite gosiga kärlekshälsningar från ett regnigt och välbekant London.

Vi hörs imorgon.

För att fira Bullens födelsedag åkte vi ut mot på äventyr ända ut till Täby (=jäääääävlar va det är långt bort). Det bjöds på två miljoner ton paella, Smålands, vino tinto, vino blanco och eftis. Eftisen var så pass god att båda jag och Emma fattade giftastycke till de himmelska skapelserna och jag tror att jag åt säkert fyra portioner i slutändan.

Efter några missade bussar, pga att vi stod på fel sida av vägen, lite bråk om sidor av vägen, samt lite skratt om sidor av vägen och en hemskt rolig gruppbild som följdes av lite kompiskräks, så kom jag i alla fall hem.

Nu är jag hemma och gråter lite över alla gånger jag sagt "ja men vi ses i jul då".

Nu är jag ensam hemma och tycker att jag hör konstiga ljud precis hela tiden. Ja, ja, jag vet att jag bor i ett lägenhetshus, men jag kan faktiskt höra skillnad på grannarnas jävla ungar och psychokillers/våldtäkstmän/zombies/spöken/Voldemort och Stinky från mumintrollen.

Mvh;

räddtjejundertäcket_91

Hej, jag gick på ACE för första gången på evigheter och drabbades såklart av ACE-sjukan. Sjukdommen triggas av indiehits som spelas på raken, den senare bättre än den innan hela tiden, och du vet att du är drabbad när du inte kan sluta tokdansa som om du vore ett 16-årigt popsnöre igen.

Tyvärr blev jag allergisk mot all fuskrök på dansgolvet och var tvungen att åka hem, men det var nog bara tur, annars hade jag säkert stukat foten eller hånglat med en 94:a. Dessutom ska jag på fest imorgon, och då gäller det att vara fit. Det är ju trots allt min sista utekväll med mina Hogwartspolare.


På klubben överöste Matilda och Molly mig med massa kärleksord om saknad och om att älska så jag grät inför alla människor.

Två gånger.

Jag har varit hos frisören idag och blivit (fett) sexig. På vägen in till stan var jag omringad av ett gäng 10åringar (kanske mindre, men jag vet inte, det är så svårt att avgöra och jag blir nervös av tanken att någon yngre än 10 skulle åka tunnelbana själv) som alla satt och lekte med sina iphones. IPHONES! IPHONES! De har inte ens fått sitt Hogwartsbrev än och de har iphones! Vaför behöver ett barn en iphone? Jag kan inte sluta bli galen över denna idioti. Jag ville nästan psykbryta och skrika åt ungarna;

VET NI VAD JAG HADE NÄR JAG VAR 10?!?!??!?!...


Tyvärr är det en lögn, jag hade faktiskt en 3210:a när jag var tio (med Tweety-skal, så snygg), och alla som är födda 90/91 vet att det var sjukt creddigt då. Visst använde jag telefonen mest för att spela snake men jag hade den för att kunna ringa mina föräldrar när jag var på väg hem så de var säkra på att jag inte blev knivhuggen när jag gick genom Lidingös getto. Snake var bara en bonus.

Allt som kommer med en iphone är inte en bonus, det är överflöd. Sen kommer barnen sitta på släktmiddagar och bli anklagade för att vara den slappaste generationen genom tiderna som bryr sig mer om sina datorer/telefoner än om sin familj (jepp det här händer varje gång jag träffar min släkt). Men hallå alla familjers viktighetsministrar som vet mest om allt; ge inte era jävla 10-åringar en iphone! Det är som att ge en tändsticksask till en pyroman och sedan bli förvånad över att det brinner överallt.

Kvinns och Herb har tittat över på filmkväll. Vi hetsäter popcorn och dreglar över George Clooney. ÅH GEORGE CLOONEY!

GEORGE EFFIN' CLOONEY!

CLOONEY!



HERREGUD! SEX ON A STICK!